DEBATT: Konservatismen sätter gruppen före individen

Jacob Sidenvall förordar en konservatism som är lite sådär lagom svenskt fluffig för att mer vara en hållning än en ideologi. Men ett är säkert, enligt honom: konservatismens uppgift kan inte vara att värna den liberala ordningen. Han dömer ut liberalismen med anti-liberalens klassiska missuppfattningar: liberalismen har en ”utopisk människosyn” och innebär ett ”förnekande av relationer”, och så vidare.

Men liberalismens idéer om förnuftets primat föddes ur den tragiska erfarenheten av 1600-talets religionskrig. När passioner tilläts styra människors handlingar blev resultatet förföljelse, massmord och krig. Genom att privatisera religionen, utöva tolerans och låta det upplysta egenintresset tygla passionerna blir en annan värld möjlig. Eller med Immanuel Kants ord: ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.

Det är en människosyn som springer ur den sorgliga medvetenheten om människans begränsning, oförmåga och böjelse att låta irrationella motiv och passioner förmörka hennes tillvaro med katastrofala resultat. Människan är kapabel till både ondska och godhet, både Förintelsen och mässlingsvaccin, men med rätt institutionell ordning kan vi skapa förutsättningar som minimerar ondskan – ”rädslans liberalism”, som Judith Schklar kallade det.

Jacob Sidenvall kritiserar ”statsindividualismen”, där ”organiska gemenskaper” revs upp för att ersättas av välfärdsstatens institutioner. Det är en romantisk och ohistorisk syn på de tidigare gemenskaperna. Lägg ett genusraster över bondesamhällets gemenskaper eller anlägg ett klassperspektiv på Sverige före industrialiseringen och demokratin, och bilden blir genast mindre romantisk. I varje fall ur ett liberalt perspektiv.

I liberal tradition står inte det civila samhället och människors gemenskap i motsats till samma människors rättigheter och självständighet. Exempelvis utforskade Alexis de Tocqueville i sin bok om Amerika hur det civila samhället – den folkliga gemenskapen – kunde stödja det öppna samhällets institutioner. Det är en tradition som har gått vidare i såväl Karl Poppers arbeten som Ralf Dahrendorfs.

Identitetspolitiken är en konservativ konstruktion som står i motsatsställning till liberalismens individualism.

Däremot vänder sig liberaler emot tvingande beroende. Och det på goda grunder. Om 1900-talets övergripande konflikt ur ett liberalt perspektiv kan sägas ha handlat om individens roll i förhållande till staten, går 2000-talets konfliktlinje mellan individen och olika kollektiva grupper. Dagens konservativa, reaktionära och populistiska budskap sätter gruppen före individen. Människan reduceras och begränsas till vilken ”kultur”, ”nation”, kön eller religion hon anses tillhöra. Identitetspolitiken är en konservativ konstruktion som står i motsatsställning till liberalismens individualism.

Liberalismens ideal handlar om personlig autonomi. Inte autonomi som i allmänt oberoende, utan i betydelse att leva under själv satta normer, i motsats till ”heteronomi”, som innebär att leva under normer som man inte själv bestämt eller godtagit. Moderniseringen och demokratin innebar därför inte att beroende av ”organiska gemenskaper” ersattes av oberoende genom staten, ”statsindividualism”, utan att ett slags beroende ersattes av ett annat. Beroendet av yttre auktoriteter, heteronomi, ersattes av självbestämmandets beroende, autonomi.

Liberalen är övertygad om att frivillighetens beroende är starkare än tvångets. Det handlar om de svaga bandens styrka, ”the strength of weak ties”, för att citera Mark Granovetter.

Dagens övergripande skiljelinje är tydlig. Den går mellan dem som vill ha en auktoritär och nationalistisk politik där gruppen är viktigare än individen och dem som vill bevara och utveckla en form av öppet liberalt, demokratiskt och kosmopolitiskt samhälle. Det är vår tids idékamp. Var står Jacob Sidenvall i denna konflikt?