DEBATT: Det liberala Storbritanniens misslyckande
Brexitkampanjen förenade klassiska liberaler med populister, men i dag ser de senare ut att ha vunnit och de förra försvunnit. Storbritannien utanför EU kommer av allt att döma inte att präglas av frihet, utan av protektionism och vänsterpolitik, skriver Mårten Viberg, internationell forskningsassistent hos Liberal Democrats.
Det brittiska underhuset är i politiskt kaos inför det nära förestående Brexit. Det politiska läget här i London är nära total upplösning av tidigare grupperingar. Men var hittar vi den nyktra klassiska brittiska liberalismen i Storbritanniens politiska kris?
I Sverige tenderar många att se Brexit som ett resultat av den politiska mobiliseringen av globaliseringens förlorare och främlingsfientlig populism. Men Leave-kampanjen i folkomröstningen som argumenterade för Brexit var en betydligt bredare rörelse än vad många nu kommer ihåg.
Förutom den ganska förutsägbara EU-kritiken från Jeremy Corbyns Labour och konservativa grupperingar fanns också en stor grupp klassiskt liberala som önskade ett brittiskt utträde ur EU. Dessa klassiskt liberala drömde om att Storbritannien skulle bli kvitt regleringarna, handelshindren och den stora staten som de upplevde att EU tvingat på Storbritannien. De såg möjligheten att leda landet in i en thatcheristisk renässans.
Dessa klassiskt liberala drömde om att Storbritannien skulle bli kvitt regleringarna, handelshindren och den stora staten.
Denna liberala gruppering har ofta blandats ihop med konservativa, men är distinkt och helt klart liberal. Visserligen rymdes båda i Tories, men det är onekligen en bred kyrka. Numera har många i den liberala gruppen som högljutt argumenterade för Brexit 2016 försvunnit från det offentliga samtalet. Varför det?
Den klassiskt liberale Roland Smith framförde en rad liberala argument för Leave-kampanjen. Bland annat skrev han en längre text åt den liberala tankesmedjan Adam Smith Institute, som nog hade fallit klassiskt liberala i Sverige väl i smaken. Den innehöll mycket Hayek och välgrundade teoretiska argument för att begränsa statlig maktkoncentration.
Samme Roland Smith gick nyligen ut med att han ångrar att han stöttade Leave-kampanjen 2016. Smith menar att han hade varit naiv i sitt stöd, då den enda gemensamma ståndpunkten inom Leave-kampanjen var att man ville lämna EU. Samtidigt var man i kampanjen medveten om att om man konkretiserade alternativet till EU skulle Brexit-förespråkarna aldrig vinna.
Det är i efterhand tydligt att det rådde en otrolig oenighet kring vilken typ av relation man ville ersätta ett medlemskap med. Ville man vara helt fristående? Ville man ha samma status som Norge? Eller hade man tänkt sig att man skulle komma på något nytt längs vägen? Omedelbart efter folkomröstningen blev det tydligt hur svårt det skulle bli att komma överens om hur man skulle gå vidare efter ett utträde.
Folkomröstningen kom att handla om upplevda problem av maktlöshet, missnöje mot etablissemanget, och invandringskritik. Verkligheten trängde sig brutalt in i de brittiska liberalernas värld när etniska konfliktlinjer, ökade spänningar i Nordirland samt marxistisk kritik mot globalisering kom att dominera debatten i stället för liberaliseringar.
Nu verkar Storbritannien snarare vara på väg mot en framtid dominerad av protektionism eller Corbynomics.
Nu inser flera klassiskt liberala, till exempel Ben Kelly och Oliver Norgrove, vilken Pandoras ask man öppnade genom att förespråka Leave på det sättet man gjorde. Nu verkar Storbritannien snarare vara på väg mot en framtid dominerad av protektionism eller Corbynomics, samtidigt som resten av världen förbereder sig för handelskrig. Brittiska klassiska liberaler har varit EU-skeptiska så länge att de inte var beredda på att ompröva sin hållning när väl tillfället gavs 2016. De kunde inte backa när de investerat så mycket i EU-kritik.
Det är å andra sidan inte så att man inom de klassiskt liberala leden var helt irrationella. Många av de liberala krafterna i Storbritannien baserade sina val på goda intentioner, och det finns många bra anledningar att vara skeptisk mot ett centralstyrt EU. Trots allt står EU inför många utmaningar framöver. Inte minst på grund av de allt mer auktoritära medlemmarna i öst, men även på grund av en ny våg av europeisk integration under Macron.
Men vem av oss kan ärligt säga att Storbritannien kommer bli friare och mer liberalt utanför EU? Det brittiska politiska systemet har uppenbarligen egna problem som inte kan skyllas på EU. Samtidigt stiftar EU fler och fler bilaterala handelsavtal, senast med Japan. När handelskrig hotar skadar det inte att ha förhandlingskraft, vilket Storbritannien med stor sannolikhet kommer få erfara om landet väl lämnar EU med dess gemensamma handelspolitik.
Låt detta bli en lärdom för liberaler i Sverige. Vackra teorier om liberalism kommer förr eller senare att krocka med verkligheten. Att göra gemensam sak med sina tidigare fiender för att uppnå utopiska mål kanske verkar som en god idé. Men utfallet blir oftast allt annat än liberalt. Oavsett hur goda avsikter du än hade från början, eller hur mycket du än citerar Rand eller von Mises.