DEBATT: Den sjukliga primärvården
Kan inte primärvården uppfylla sitt uppdrag utarmas det offentliga. Orsaken är inte att marknaden fått styra, utan att den begränsats av detaljstyre som urholkat patientens egenansvar och gjort vårdutbudet omöjligt att anpassa efter individens behov, skriver sjukhusstyrelseordföranden Warda Fatih och underläkaren Isac Riddarsparre, båda aktiva i Centerstudenter.
Det finns en allenarådande övertygelse om att sjukvårdens ansträngningar rotar sig i primärvården. Riksdagspolitiker från såväl höger till vänster har föreslagit åtgärder: primärvården ska förstatligas, vårdgarantin förstärkas och öppettiderna förlängas. Att samtliga politiska partier nu slåss om att få detaljstyra sjukvården bådar knappast gott.
Ökad politisk klåfingrighet löser inte primärvårdens kris; det är inte brist på centralstyrning som föranlett dagens problem. Vårdcentralernas personal förstår hur man levererar bra vård och när politiker försöker detaljstyra verksamheten leder det till ett utbrett missnöje. Det verkliga problemet är att primärvårdens uppdrag i dag är omöjliga att uppfylla.
En tunn skara allmänläkare förväntas ta hand om en allt ängsligare, allt äldre och mer multisjuk befolkning. Med dagens detaljstyrande system är det dessutom omöjligt för offentligt drivna vårdcentraler att göra investeringar i sjuksköterskornas löner om detta påverkar löneförhållandena mellan olika yrkesgrupper inom vården, något som privata vårdcentraler är fria att göra.
De friare riktlinjerna och den mer verksamhetsnära styrningen i den privatägda primärvården gör att vårdpersonal flyr det offentliga. Med flertalet vakanta tjänster inom den offentliga primärvården är första linjens vård dessutom fortsatt beroende av bemanningsföretagen. Trots att Sveriges samtliga regioner för två år sen enades om att avveckla beroendet av inhyrd personal fram till den 1 januari 2019 visar det sig nu att nästan ingen region når målet.
Problemen är ett resultat av att regionerna inte vågat väga rent motstridiga värden mot varandra. Hög kvalitet, hög tillgänglighet och låga besöksavgifter har lovats – till alla. Resultatet har blivit längre vårdköer och en ohållbar arbetsbelastning, något som gjort att var tionde patient i dagsläget inte får ett läkarbesök inom vårdgarantins sju dagar. En pressad situation gör det omöjligt för Sveriges regioner att bevara en organisation som starkt begränsar primärvårdens möjlighet att skapa attraktiva arbetsvillkor och en individanpassad sjukvård.
Vårdcentralernas personal förstår hur man levererar bra vård och när politiker försöker detaljstyra verksamheten leder det till ett utbrett missnöje.
För att upprätthålla den höga sjukvårdskvalitet och tillgänglighet som samhället avkräver, kommer politiken att behöva omforma primärvårdens förutsättningar och frångå dagens rigida ekonomiska riktlinjer.
- Vårdcentraler bör, likt folktandvården, kunna utforma och sluta egna friskvårdsavtal med sina patienter. Genom avtalssystem som premierar sjukdomsförebyggande beteende med lägre långsiktiga kostnader skapas också incitament för patienter att för första gången ta ansvar för sin egen hälsa och noggrant följa läkarens rekommendationer. Samtidigt kan patienter som önskar få en fast läkarkontakt, kallelser till hälsokontroller och förebyggande kost- och hälsorådgivning få detta inom ramen för de avtal som sluts med primärvården. Vårdcentraler kan genom detta skräddarsy den individanpassade och preventiva vården.
- Vårdcentralerna måste också få möjlighet att höja sina besöksavgifter efter behov, men med erbjudanden om olika former av abonnemang med friskvårdsavtal för en lägre engångskostnad. Subventioner reserveras för dem som befinner sig utanför det arbetsföra åldersspannet eller för dem med mycket hög sjukdomsbörda. Patienter som kan ska därmed ta ett större ekonomiskt ansvar för sin vård.
- Strukturer som i dag gravt omöjliggör för vårdcentraler att uppfylla primärvårdens uppdrag måste undanröjas. Vårdcentraler måste få friare riktlinjer där verksamheterna kan reglera löneförhållanden mellan olika personalgrupper, vilket i dag inte är möjligt för offentliga vårdcentraler.
Om regionerna inte hanterar denna förändring måste de vara beredda på att låta marknaden göra det, och i sin tur låta allt fler fristående och privata aktörer ta över primärvårdsuppdraget. Regioner som inte aktivt tar ställning för denna reform kommer få beskåda förändringen bli onödigt dyr när det offentliga utarmas.