DEBATT: Brexithanteringen är en travesti på demokrati
Boris Johnson kämpar för att uppfylla vallöften och genomdriva det brittiska folkets vilja så som den uttryckts såväl i folkomröstningen som i parlamentariska omröstningar. En rad parlamentariker sätter sig på tvären, även i hans eget parti. Obstruerandet mot genomförandet av Brexit är en demokratisk travesti, skriver Daniel Åkerman, statsvetarstudent i Uppsala.
Läget ser inte ljust ut för Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Hans motståndare, den samlade oppositionen samt avhoppare från hans eget konservativa parti anklagar honom för att agera odemokratiskt i sina försök att genomföra utträdet ur EU. I själva verket är det tvärt om.
Problemen började med att 21 konservativa parlamentsledamöter hjälpte oppositionen att lägga fram en motion för att hindra en avtalslös Brexit. Johnson varnade att de som röstade för motionen skulle uteslutas ur partiet, vilket också skedde. Regeringen förlorade därmed sin majoritet i underhuset. Enligt praxis försökte Johnson då utlysa nyval vilket stoppades av oppositionspartiet Labour. Både de 21 konservativa ledamöternas och Labours agerande har varit djupt odemokratiskt.
Det tål att upprepas att det brittiska folket i en folkomröstning valde att lämna den Europeiska unionen. Starkare demokratiskt mandat är svårt att tänka sig. Att det fortfarande inte har skett gör varje försök att ytterligare fördröja utträdet demokratiskt tveksamt.
Det tål att upprepas att det brittiska folket i en folkomröstning valde att lämna den Europeiska unionen.
Vissa invänder att britterna aldrig röstade för ett utträde utan avtal. De som hävdar detta är vanligen EU-anhängare själva och det är svårt att förstå varför denna grupp ska ges tolkningsföreträde om sina motståndare. Dessutom visar opinionsundersökningar över 70 procents stöd för en avtalslös Brexit hos dem som röstade för att lämna EU. Och det var som bekant de som vann folkomröstningen.
De 21 före detta konservativa ledamöternas val att rösta för oppositionens förslag är odemokratiskt av två skäl. Dels stod det i partiets valmanifest 2017 att ett avtalslöst utträde var att föredra framför ett dåligt avtal. Alla konservativa kandidater skrev under och gick till val på detta manifest. Att rösta för att hindra en Brexit utan avtal är att svika sina väljares förtroende.
Dels hade konservativa partiet i somras ett partiledarval som stod mellan två tydliga politiska linjer. Boris Johnson lovade att Storbritannien ska lämna EU 31 oktober med eller utan avtal. Han vann med över 65 procent av medlemmarnas röster. Att rösta mot regeringen strider mot partiets interndemokrati.
En del hävdar att uteslutningen av ledamöterna var en överdriven reaktion. Frågan uppstår dock: Om det inte räcker med att bryta vallöften, sätta sig över partimedlemmarna och rösta mot sitt parti i den viktigaste politiska frågan i modern tid, kan man någonsin uteslutas?
Slutligen vill Labour ha ett nyval, men bara när den nya lagen som hindrar ett avtalslöst utträde har trätt i kraft. Medborgarna får gärna rösta så länge vissa förslag inte går att ändra. Mer odemokratiskt än så blir det inte.
Motståndarna till en avtalslös Brexit har satt sina egen vilja över det brittiska folkets. Att nu anklaga Boris Johnson för bristande demokrati är att kasta sten i glashus.