DEBATT: Arbetsförmedlingen fortsätter trixa med siffrorna
Alliansens vallöfte om att lägga ned Arbetsförmedlingen kom inte en dag för tidigt. Myndigheten är dyr och ineffektiv och trixar med siffrorna, skriver Isak Kupersmidt, doktorand i nationalekonomi.
Allianspartierna kom i onsdags med ett gemensamt vallöfte: att lägga ner Arbetsförmedlingen (AF). Det är inte en dag för tidigt. Myndigheten har blivit till ett svart hål för skattepengar.
Bara Arbetsförmedlingens administration och deras arbetsmarknadspolitiska insatserna och subventionerna kostar tillsammans drygt 47 miljarder kronor årligen. Det är mer än vad hela rättsväsendet, inklusive polisen, får. Trots en stor budget är resultaten skrala. Dessutom fifflar myndigheten med siffrorna för att dölja sina och regeringens misslyckanden.
Enligt Sveriges Radio är siffrorna som AF redovisar utåt betydligt bättre än de som kommuniceras internt i organisationen. I sin årsredovisning uppger myndigheten att hela fem av sex mål från regeringen är uppfyllda, medan man internt skriver att enbart tre stycken egentligen är avklarade. Förklaringen enligt Arbetsförmedlingen själva är att de bytt sätt att mäta målet på.
Det här är inte första gången som Arbetsförmedlingen bättrar på statistiken. Nyligen visade det sig att extratjänsternas plötsliga uppsving berodde på att högutbildade felaktigt tilldelades den dyra subventionen, sannolikt just för att öka volymen. Dessutom har regeringen infört ett bonussystem för kommunerna, där de som lyckas pressa in flest personer i extratjänster belönas med tiotals miljoner kronor.
Nyligen visade det sig att extratjänsternas plötsliga uppsving berodde på att högutbildade felaktigt tilldelades den dyra subventionen.
Förra året visade jag i en rapport att Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för ungdomar, administrerad av AF, definierats om under mandatperioden. Från att ”arbete, praktik eller en utbildning” skulle erbjudas alla unga inom 90 dagar inkluderas nu även ”insatser som leder till jobb”. Det innebär i praktiken AF:s hela arsenal av arbetsmarknadsåtgärder, vilket naturligtvis gör det betydligt enklare för myndigheten att uppfylla regeringens vallöfte. Tidningen Arbetet avslöjade också nyligen hur enkelt det är för Arbetsförmedlingen att uppfylla 90-dagarsgarantin. Det räcker med ett telefonsamtal till en arbetslös ungdom för att det ska bli en grön bock i kanten.
Räknas den misslyckade 90-dagarsgarantin bort från de “uppnådda målen” finns det två åtaganden kvar: att inskrivna utan fullständig gymnasieutbildning i högre utsträckning ska påbörja studier och att etableringen på arbetsmarknaden för nyanlända ska förbättras. De har AF faktiskt uppnått. Andelen nyanlända som gått till jobb utan subventioner tre månader efter de lämnat etableringsuppdraget har ökat – från 5 till 6 procent. Det är en förbättring, men knappast något att jubla över. Snarare pekar den på de mycket låga förväntningarna som ligger på Arbetsförmedlingen.
Andelen nyanlända som gått till jobb utan subventioner tre månader efter de lämnat etableringsuppdraget har ökat – från 5 till 6 procent.
Samtliga av de sex målen för Arbetsförmedlingen handlar om att något ska ”öka” eller ”förbättras”. Det räcker alltså med att det inte blir sämre för att målen ska vara uppnådda. Ändå klara inte myndigheten av att uppnå ens hälften av dem på riktigt. Det är ett stort underbetyg, och pekar på hur hela idén med en statlig arbetsförmedlare i stort spelat ut sin roll. I dag förmedlas enbart 15 procent av alla jobb genom Arbetsförmedlingen.
Socialdemokraterna lovade inför förra valet att göra om Arbetsförmedlingen till en matchningsspecialist till år 2020. Det ser inte särskilt lovande ut. Arbetsförmedlingen skriver själv i sin årsredovisning att den ”sammanfattande bedömningen är att matchningen på arbetsmarknaden har försämrats”.
Ingen myndighet kan styra över marknaden. Det spelar ingen roll vilka samordnare som tillsätts eller vilka garantier som ställs upp. I grunden handlar det om tillgång och efterfrågan. Ska fler människor kunna få jobb måste det bli billigare och enklare att anställa. Arbetsmarknadspolitiska program levererar kanske fina siffror till valet, men gör föga för de personer som inte vill något hellre än att ha ett riktigt jobb att gå till.
I decennier har politiker använt Arbetsförmedlingen för att dölja arbetslöshet och utanförskap. Resultatet är en Arbetsförmedling som inte förmedlar arbeten, utan i stället delar ut bidrag och stoppar arbetssökande i olika program. Det är därför välkommet att Alliansen nu lovar att lägga ut matchningsuppdraget på fristående aktörer samt att ersätta Arbetsförmedlingen med en ny myndighet med ett betydligt stramare uppdrag.