1970-talets storstäder hade dåligt rykte. De var smutsiga, farliga och allmänt förfallna. Klotter och nedskräpning dominerade gatubilden. I takt med bilismens expansion hade avgaserna tagit över luftrummet. I nedgångna stadskärnor bredde slummen ut sig. Droghandel och drogmissbruk. Prostitution och porrbutiker, överallt porrbutiker.

Den som sökte tryggheten gjorde bäst att flytta till förorten. Den som ville njuta vackra vyer och andas frisk luft fick åka till landet.

I Martin Scorseses Taxi Driver (1976) kör vietnamveteranen Travis Bickle (Robert De Niro) taxi i New York om nätterna för att döva sin ångest och sömnlöshet. Det är en förfallen världsmetropol som framträder mellan de blinkande neonljusen. Tonårsprostitution, smuts, porrbiografer (givetvis är filmen som visas svensk), korrupta politiker.

Men dikten överträffades faktiskt av verkligheten. I mitten på 1970-talet var USA:s största stad nära konkurs. För varje år ökade arbetslösheten och med dem välfärdsutgifterna, samtidigt som skatteintäkterna uteblev. Till slut var budgetunderskottet bortom kontroll. ”Drop Dead”, svarade Gerald Ford när staden bad om federala bidrag. Först efter påtryckningar från den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som förklarade New Yorks betydelse för världsekonomin för den amerikanske presidenten, ändrade sig Vita huset. 

Men ett ännu större problem än ekonomin utgjorde brottsligheten. Kurvorna över mord, rån, våldtäkter och inbrott steg dramatiskt. Därtill hemsöktes staden av en seriemördare, ”Son of Sam”, som hann mörda sex personer innan han till sist greps. Den lika korrupta som underbemannade New York-polisen tryckte upp flygblad som uppmanade turister att undvika staden – och om de verkligen måste komma dit, stanna inte ute efter klockan sex, åk inte tunnelbana, lämna aldrig Manhattan. Allt under rubriken ”Welcome to Fear City”.

Sommaren 1977 slocknade staden helt. Bokstavligen, ett strömavbrott ledde till flera dagars mörkläggning med storskalig plundring som följd, samtidigt som mängder av poliser vägrade tjänstgöra som hämnd för sänkta löner. Världsmetropolen New York hade blivit Gotham City. Fast utan Batman. I Escape from New York (1981) gjorde John Carpenter slut på eländet genom att förvandla hela Manhattan till ett fängelse.

Även i svensk populärkultur från samma tid dominerar de mörka bilderna av storstaden.

Även i svensk populärkultur från samma tid dominerar de mörka bilderna av storstaden. Det är ett hårt, kallt, snudd på omänskligt Stockholm som framträder i exempelvis Stefan Jarls Modstrilogi och Leif GW Perssons första polisromaner. För oss som såg Ett anständigt liv (1979) som barn kommer T-centralen för evigt vara den smutsiga toalett där Stoffe dog av en överdos.

De sista rekordåren var svåra för de svenska storstäderna. 1960 hade Stockholms kommun passerat 800 000 invånare. Tjugo år senare hade befolkningen minskat till 650 000. I Malmö inleddes nedgången i början av 1970-talet för att inte vända förrän efter 1990. Göteborg stagnerade redan under 1960-talet och stod mer eller mindre stilla fram till mitten av 1990-talet.

Historien slutar inte där. Någon gång under 1980-talet började positiva bilder av storstaden återigen ta över. Miami Vice var trots allt coolare än Hem till gården. Och visst verkade livet i Los Angeles lite lockande, ja nästan oemotståndligt. Som Jan Jörnmark påpekat utgör förändringen av storstädernas bostadsmarknaderna under 1980-talet inget mindre än revolution. Redan i The Global City (1991) kunde Saskia Sassen visa förändringen i städer som New York, London och Tokyo var avgörande för att globaliseringen tog fart igen.

Och till slut tinade även Stockholm upp. En stad som med alla sina brister är väsentligt mer dynamisk, roligare, rikare och hälsosammare än för femtio år sedan. Liknande förbättringar har skett i Göteborg och Malmö, men även många mellanstora svenska städer. Innerstäderna är idag attraktiva, på ett sätt som var svårt att föreställa sig vid mitten av 1970-talet.

Idag är det istället glesbygden som saknas framtidstro och förorterna som förknippas med otrygghet, nedskräpning och fattigdom.

***

Stad mot land hör till de eviga konfliktlinjerna i samhället, lika grundläggande som arbete mot kapital och kyrka mot stat. Inte för att det saknas gemensamma intressen, tvärtom. Staden är beroende av landsbygden som är beroende av staden. Växande städer skapar tillväxt som landsbygden drar nytta av och vice versa.

Men den materiella tävlan (eller nyttan!) tycks vara sekundär i relation till den kulturella konflikten. Att stad och land ofta röstar olika är till exempel välbelagt, det är ett mönster som tycks upprepa sig gång på gång, i land efter land.

Men här finns också en annan skiljelinje som grundar sig i mentala bilder, snarare än den konkreta verkligheten. 

Stad och landsbygd, storstad och småstad, följer olika logiker. Den lilla orten är till sin struktur homogeniserande och singulär. Ett torg, en skola, ett systembolag, ett bibliotek (förhoppningsvis). Och påfallande ofta ett språk, en kultur, en livsstil. 

Den stora staden är däremot pluralistisk och spontan. Historiskt har städer alltid varit mötes- och marknadsplatser dit människor sökt sig för att handla, arbeta, studera. På det följer ekonomisk konkurrens och kulturell mångfald. Här talas mängder av språk, här levs livet på många olika sätt, här kan moskén vara granne med kyrkan som är granne med syngagogan.

Jag skisserar ingen hierarki här. Det är skilda logiker som följer naturligt av storleken. Ett samhälle med 300 personer fungerar av nödvändighet annorlunda än en stad med tre miljoner invånare. Storstaden kommer däremot alltid att vara en plats mer än ett hem, den kan aldrig bli ett Heimat. 

Den liberala idétraditionen är först och främst berättelsen om insikter om människan och samhället som har väckts i stadslivet.

Men i skillnaden finns också bränsle för allvarliga politiska motsättningar. Det är ingen slump att liberala partier nästan undantagslöst varit mer framgångsrika i städer än på landsbygden. Inte för att liberalismen inte har något att erbjuda människor på landet, det har den givetvis, men den liberala idétraditionen är först och främst berättelsen om insikter om människan och samhället som har väckts i stadslivet.

Nationalismen kan inte på motsvarande sätt härledas till landsbygden. Även nationalismens ideologer återfinns vanligen i städerna, påfallande ofta i de som rymmer universitet. Men det är landsbygdens kultur och befolkning som har varit nationalismens politiska subjekt. Inte någonstans har nationella projekt utgått från stadslivets myller. 

När nationalismen slog igenom på allvar under 1800-talet levde fortfarande den stora majoriteten av befolkningen på landsbygden. De stora urbaniseringsvågorna sammanföll med ett förhärligande av det äkta, ursprungliga och uppbyggliga i denna landsbygdskultur och ett föraktfullt misstänkliggörande av den mångetniska och mångreligiösa staden och dess minoriteter.

Detta idéarv lever vidare. Den nationalistiska instinkten förblir att, likt Travis i Taxi Driver, ”rid the scum off the streets”. Stadens mångfald är och förblir ett hot mot drömmen om det homogena samhället.

Att vara liberal på 2020-talet är därför att försvara staden som idé. Inte i konflikt med landsbygden, men i konflikt med alla dem som vill påtvinga staden en logik som vore den främmande.

Försvaret av staden som idé innebär också en kamp mot den vänster som inte står ut med kommersialismen i stadsrummet. Som saknar tilltro till människors spontana handlingskraft och vägrar lita till annat än den storskaliga planeringen. Och som vägrar låta städer utvecklas i olika riktningar. Den frihetliga vänster som numera inser värdet av kulturell frihet behöver förstå att denna inte kan särskiljas från den ekonomiska friheten.

I Crack-up Capitalism (2023) (recenserad i Smedjan) riktar Quinn Slobodian delvis befogad kritik mot hur somliga nyliberala filosofer underskattat vikten av sociala och politiska rättigheter. Det är sant att stadsstater som Hongkong och Singapore bara kan sägas vara liberala i vissa avseenden. Skatteparadisens plats i den globala ekonomin tål givetvis att diskuteras. Och ja, gated communities är en del av problemet, inte av lösningen. 

Men genomgående i hans bok är ett misstänkliggörande av all form av maktutövning på andra nivåer än nationalstatens. Som om staden i sig vore ett hot mot den perfekta demokratiska ordningen.

Det är ett resonemang med god klangbotten även till höger. Vi lever helt enkelt i en extremt statscentrerad tid. Vänster och högerpopulister förenas i drömmen om ständigt nya förstatliganden och nationaliseringar, men över hela det politiska fältet saknas en blick för andra perspektiv än det nationella. Städerna är globaliserings-backlashens första offer.

***

Men det finns skäl att vara optimist. Jag lämnar därför slutordet till Ronald Reagan, som i sitt avskedstal som president 1989 formulerade vad som fortfarande är en av de starkaste visioner om den liberala staden som jag känner till. 

Reagan var inte den förste amerikanske politikern som liknade USA vid en ”city on a hill”, en bild ursprungligen hämtad från Bergspredikan där Jesus uppmanar sina lärjungar att vara som ”staden på kullen”, det vill säga inte smälta in i mängden utan förbli synliga föredömen för alla att se och följa. 

Och även om Reagan såklart åsyftar USA och inte någon specifik stad kan det finnas anledning att damma av precis den här bilden även i Sverige 2024. Reagans vision förblir lika angelägen:

I’ve spoken of the shining city all my political life, but I don’t know if I ever quite communicated what I saw when I said it. But in my mind it was a tall, proud city built on rocks stronger than oceans, wind-swept, God-blessed, and teeming with people of all kinds living in harmony and peace; a city with free ports that hummed with commerce and creativity. And if there had to be city walls, the walls had doors and the doors were open to anyone with the will and the heart to get here. That’s how I saw it, and see it still