De som tjänar pengar på de ensamkommande

Follow the money!

I filmen ”Alla presidentens män”, som handlar om Watergateaffären, träffar journalisten Sam Woodward källan ”Deep Throat” i ett parkeringshus och får rådet att ”följa pengarna” för att få fram sanningen bakom Watergateinbrottet. Det är ofta en bra idé för undersökande journalister. När man ska granska vart Migrationsverkets pengar tar vägen är det en bra idé att börja med att läsa Migrationsverkets årsredovisning och jobba sig bakåt därifrån.

Jag började med den mest iögonenfallande posten: kostnaden för de ensamkommande flyktingbarnen. Jag kom inte längre. Detta, insåg jag, tangerade den största svindeln i Sveriges moderna historia – Kreugerkraschen. Den handlade om 11 miljarder kronor i dagens penningvärde. De ensamkommande som vi nu vet var över 18 år när de kom hit har kostat Migrationsverket ungefär lika mycket.

Enligt Migrationsverkens årsredovisning för 2017 har sammanlagt 6 775 pojkar, till större delen ensamkommande, fått sin ålder uppskriven till över 18 år. I tidigare årsredovisningar särredovisas inte kön, men i den från 2016 står att omkring 3 400 ensamkommande barn fått sin ålder uppskriven, vilket var drygt 1 000 fler än förra året. Sammanlagt blir det alltså drygt 12 000 åldersuppskrivningar under tre år. Några av dem kan dock ha varit flickor/kvinnor – förra året utgjorde de omkring fem procent – så för säkerhets skull har jag prutat siffran till 11 000.

Den genomsnittliga handläggningstiden för dessa ärenden är ganska precis ett år, och merkostnaden för ”barn” i förhållande till vuxna ligger på nästan en miljon om året, exklusive kostnader för juridiska ombud och annat. Prislappen har alltså landat på närmare 11 miljarder kronor. Hur kunde det hända?

Ute på HVB-hemmen visste många att deras ”pojkar” i själva verket var män.

Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention, som ger barn rätt till en trygg och säker tillvaro, utbildning och andra saker som ter sig självklara. Förutsatt att de är barn.

Under 2015 kom 35 000 ensamkommande till Sverige som uppgav att de var under 18 år. De allra flesta av dem var pojkar. Varken Migrationsverket eller kommunerna, som skulle ta hand om de ensamkommande, hade räknat med anstormningen och det blev snabbt kaos, vilket ledde till dyrbara direktupphandlingar av HVB-hem (hem för vård eller boende) eller att kommunerna med kort varsel öppnade egna HVB-hem.

På bara två år startades mer än 1 300 HVB-hem i Sverige. En tredjedel av platserna stod de tio största företagen för, men en stor andel av HVB-hemmen drevs av små företag som ägdes av den som förestod hemmet. Kvalitetskontrollen blev lidande.

Snabbt kom en debatt igång, driven främst av sverigedemokrater. De hävdade att många av de ensamkommande flyktingbarnen inte alls var barn utan hade ljugit om sin ålder, framför allt för att stärka sina asylskäl, men också för att de blev bättre behandlade om de uppgav att de var barn.

Samtliga riksdagspartier från S och vänsterut gick till en början till våldsamt motangrepp. Ett axplock: Susanne Sjöstedt, som skriver på den socialdemokratiska ledaren i Allehanda, skrev 3 november 2015 att ”En myt blir inte mer sann för att fler människor upprepar den.” Myten var alltså att många som bodde på HVB-hemmen var vuxna och att de ljög om sin ålder. Vilket vi nu vet att de faktiskt gjorde. Susanne Sjöstedt fortsatte sin reaktion mot Hanif Bali och andra som hade krävt att de ensamkommande skulle ålderstestas: ”Man måste ju fråga sig varför så många är beredda att vända vetenskap och rättssäkerhet ryggen för att misstänkliggöra flyktingbarn.”

”Riskbedömningen av arbetsmiljön visar på högsta risk, vilket innebär risk för men för livet och dödsfall.”

Så gick retoriken: Hade inte de ensamkommande lidit nog? Hade de inte rätt att bli trodda? Var det inte ondskefullt att ifrågasätta deras utsaga, hur orimlig den än tycktes vara? Borde inte deras ord väga tyngre än Rättsmedicinalverkets ålderstester? Är det inte bara högerextremister som tycker annorlunda?

Denna skuld genom samröre fungerade även den här gången. Medierna och i stort sett hela det politiska etablissemanget vägrade att lyssna på varningarna. Ute på HVB-hemmen visste många att deras ”pojkar” i själva verket var män. Ute på skolorna var många frustrerade över att det satt vuxna i klassrummen, men rädslan för att stämplas som rasist stängde effektivt ner debatten i alla etablerade kanaler. Elvatusen män som ljög om sin ålder fördjupade förtroendeklyftan mellan medier och allmänhet. Dessutom kostade det närmare en miljon kronor per lögn. Elvatusen ensamkommande som uppgav fel ålder, multiplicerat med en knapp miljon kronor, är lika med närmare elva miljarder kronor.

Kommuner revolterade

Till slut slog verkligheten till. Flera kommuner, bland annat Ljungby, Arboga, Åtvidaberg och Östhammar, bad i slutet av 2015 Migrationsverket om att få en paus i mottagandet av ensamkommande. Andra gjorde revolt mot staten och vägrade ta emot fler. Trots att regeringen sköt till 8,3 miljarder extra beslutade Ljusnarsberg, Ovanåker och Hultsfred att bryta mot lagen och vägra ta emot fler ensamkommande.

”Riskbedömningen av arbetsmiljön visar på högsta risk, vilket innebär risk för men för livet och dödsfall”, skrev bland andra Lars Rosander (C) i Hultsfred i ett pressmeddelande. Då hade regeringen redan fattat det historiska beslutet att sätta den svenska asylpolitiken på ”lägsta EU-nivå” och införa gränskontroller mot Danmark.

Till slut föll regeringen till föga. Det var dags att ”vända vetenskap och rättssäkerhet ryggen”. Eller rättare sagt att försöka sig på att ta fram vetenskapligt belagda och rättssäkra ålderstester. Skälet var enkelt: Sverige hade inte råd att låta bli. Uppdraget gick till Rättsmedicinalverket 19 maj 2016.

Av Migrationsverkets årsredovisning framgår att av de 42,1 miljarder kronor som Migrationsverket betalade ut till ”kommuner, landsting och apotek” under verksamhetsåret 2017 gick 26,1 miljarder kronor till omhändertagandet av ensamkommande flyktingbarn. Det är 61 procent av totalen, trots att de bara utgjorde 16 procent av det totala antalet boendedygn. Det beror på att ett boendedygn för en vuxen flykting kostar i genomsnitt drygt 300 kronor, medan ett ensamkommande flyktingbarn kostar i genomsnitt nästan 3 000 kronor. Det är inget konstigt i sig; barn har rätt till skydd, skolgång och andra saker som vuxna förväntas ordna själva eller klara sig utan.

Redan 2015 vuxenförklarades drygt 2 000 ensamkommande utan medicinska tester, efter att de bedömts som uppenbart äldre än 17 år.

Naturligtvis ljög inte alla ensamkommande om sin ålder. Men det var ganska många som gjorde det, skulle det visa sig. Migrationsverket började under 2017 i stor skala ålderstesta de tveksamma fallen. Under verksamhetsåret 2017 gjordes drygt 7 000 sådana tester, av dem blev resultatet att åldern skrevs upp på 5 504 asylsökande, så att de inte längre var barn. Ytterligare 1 519 skrevs upp utan bedömning, eftersom deras uppgivna ålder hann bli 18 under processen.

Därtill kan vi lägga de 3 400 ensamkommande som vuxenförklarades av Migrationsverket 2016, som var det första året medicinska åldersbedömningar började användas. Redan 2015 vuxenförklarades drygt 2 000 ensamkommande utan medicinska tester, efter att de bedömts som uppenbart äldre än 17 år. När status för dessa totalt cirka 11 000 asylsökande ändrades så minskade Migrationsverkets kostnad för var och en av dem i ett slag med 2 614 kronor per dygn, eller nästan en miljon kronor per person och år. Lägg till kostnader för gode män, ålderstester, jurister och rättsliga prövningar, så hamnar den totala slutnotan på 11 miljarder kronor.

En miljon om året

Om vi för ett ögonblick struntar i alla alternativa förklaringar och använder den mest troliga, nämligen att dessa 11 000 personer medvetet uppgav felaktig ålder när de kom till Sverige, så skulle vi kunna hävda att de har gjort sig skyldiga till bidragsbrott som kostat skattebetalarna nästan en miljon kronor per år. Men faktum är att den asylsökande själv bara får 31 kronor om dagen, vilket är mindre än han hade fått om han hade varit vuxen. Dessutom åtnjöt de en stor del av samhällets stöd och gillande. Det måste ha varit både konstigt och uppmuntrande för dem att höra ledarskribenter, riksdagsmän, kända artister och partiledare bedyra att vartenda ord de sade var sant. När lögnerna blev uppenbara tog det inte många dagar innan kraven på amnesti väcktes i medierna och av Vänsterpartiet.

Vart tog då 11 miljarder kronor vägen? Sanningen är att de ensamkommande blev big business, framför allt för en del kommuner och för de många företag som drev HVB-hem. Många skolor fick också extra resurser och när ålderstesterna infördes oroade sig många för ekonomin.

Maja Eklöf i Göteborg drog in 61 825 kronor i månaden på att vara god man åt 29 ensamkommande.

När denna enorma transferering av pengar från stat till kommuner nu sinar får det kännbara effekter på många håll. Regeringen beslutade förra året att skjuta till ett extra statsbidrag på drygt 300 miljoner kronor för att kunna slussa ut de ensamkommande som inte länge är barn i det ordinarie flyktingmottagandet. Men för avfolkningskommuner som under några år hade ensamkommande som en stor post i budgeten stundar kärvare tider.

Ett exempel är socialdemokratiska Sorsele kommun, som valde att använda det extra statsbidraget till att upphandla ett stödboende för de åldersuppräknade, för att locka dem att stanna i kommunen. Det är kanske inte så konstigt. En granskning som Dagens Samhälle har gjort visar att nästan hälften av alla Sorseles unga män har valt att flytta de senaste fem åren, en stor del av dem var just ensamkommande.

En annan grupp som har kunnat tjäna pengar på de ensamkommande är de som agerat god man för dem. Alla minderåriga som vistas i Sverige och saknar vårdnadshavare har rätt till en god man. Paret Anders Folkesson och Eva Bjärkerud berättade i Expressen 14 december 2015 att de hade slutat sina ordinarie jobb för att satsa helhjärtat på att vara god man åt ensamstående. Deras uppdrag omfattade 46 flyktingbarn och de drog in 98 750 kronor i månaden på verksamheten. Expressen berättar också om Maja Eklöf i Göteborg, som drog in 61 825 kronor i månaden på att vara god man åt 29 ensamkommande. Shah Katghar, 47, berättade att han vissa veckor kunde lägga sex timmar på att vara god man åt 21 ensamkommande. ”Nästa vecka kanske jag inte har ett enda samtal”, tillade han. Han drog in drygt 46 000 kronor i månaden.

Morgan Johansson, som var migrationsminister på den tiden, ifrågasatte lämpligheten hos de gode männen. Nu har de flesta kommuner sänkt arvodena till goda män rejält.

Ansvaret för att skaffa och betala goda män ligger hos kommunerna, så det går inte att hitta någon samlad statistik för vad de kostar. Men en ganska typisk schablonersättning tycks ligga runt 1000 kronor per månad och ensamkommande. Summan blir då runt 130 miljoner kronor.

1,4 miljarder till advokaterna

En grupp som har dragit in betydligt mer pengar på flyktingvågen än goda män är juristerna. Migrationsverkets kostnad för dessa var 880 miljoner kronor år 2017 och 538 miljoner år 2016. Migrationsverket konstaterar att de ensamkommande, i synnerhet de åldersuppräknade, ligger bakom en stor del av denna kostnad, eftersom de i stort sett alltid tilldelas ett juridiskt biträde.

I genomsnitt kostar ett juridiskt biträde i ett asylärende 25 000 kronor, och enligt Migrationsverket har i princip alla som fått sin ålder uppräknad begärt att få ett juridiskt biträde.

Vi ska understryka att ingen av dem vi har berättat om ovan har gjort något olagligt, utom de som har ljugit om sin ålder. Så här står det i utlänningslagens kapitel 2, paragraf 6:

Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader döms (…) den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse.

Det vi talar om här kan vi i stället kalla proxy-bidragsbrott. Ett stort antal människor har tjänat massor av pengar på att 11 000 personer som var under 18 år ljög om sin ålder när de kom till Sverige. I dag är det få som fortfarande tror att de inte ljög och det är nästan ingen som längre kallar dem flyktingbarn. Framför allt är det deras juridiska ombud, som fortsätter att ifrågasätta ålderstesternas legitimitet. Förutom att det är deras jobb så är det en god inkomstkälla.

Ett stort antal människor har tjänat massor av pengar på att 11 000 personer som var under 18 år ljög om sin ålder när de kom till Sverige.

Ett exempel är Fridh Advokatbyrå i Göteborg, som i slutet av 2017 lät ”oberoende experter” kontrollera åtta fall som blivit åldersbedömda av rättsmedicinalverket. En före detta rättsodontolog vid verket, som nu driver egna bolaget Forodont, bedömde utvecklingen av visdomständerna medan lårbenets nedre tillväxtzon bedömdes av två röntgenläkare i Tyskland. ”Resultatet blev att experterna ansåg att fyra av de åtta fallen skiljer sig från RMV:s analys. Analysen visar även att i två av fallen borde RMV:s egna metoder visa att personen som undersökts var under 18 år”, skrev Göteborgs-Posten.

De där tyska experterna är inte lätta att kontrollera. Det är lättare att ta reda på vilka som företräder Forodont. Det gör Håkan Mörnstad, 75, professor emeritus i oral patologi och oral medicin, före detta rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket. Han skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet 2016 där han tyckte att det vara dags att börja med medicinska åldersbedömningar av ensamkommande, eftersom så många av dem uppenbarligen ljög om sin ålder.

”Att redan från början okritiskt acceptera den av de ensamkommande barnen angivna åldern är förvånande, och vi börjar nu successivt se resultaten av detta”, skriver han och fortsätter: ”Det finns alltså vetenskapligt stabilt underbyggda och väl beprövade metoder för medicinsk åldersbedömning som nu även gäller i våra domstolar. Så varför då inte starta omedelbart? Finns det verkligen ingen myndighet som kan ta tag i detta?”

I en fotnot till debattartikeln läser vi att ”Forodont HB är enda företaget i Sverige som gör medicinska ålderbedömningar. Företaget får inte direkta uppdrag av Migrationsverket, men handläggare kan hänvisa till Forodont HB”. Forodonts inställning till rättssäkerheten i ålderstester tycks vara avhängig av vart man ska skicka fakturan, till Migrationsverket eller till advokatbyrån. Det sista kapitlet i denna berättelse om hur 11 000 unga män lyckades få staten att sätta sprätt på 11 miljarder kronor skrivs nu av advokaterna och deras experter.

Många anhängare av en human flyktingpolitik finner sig inmålade i ett hörn och de inser inte att de själva håller i penseln.

Vilka är de skyldiga? Vart ska vi skicka räkningen? Kanske till alla som tyckte att ideologin var viktigare än sanningen kanske är skyldiga. De som automatiskt avfärdar allt som lögn, om det berättas av moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Som gång på gång trillar i den retoriska fällan ”varför skulle de ensamkommande ljuga?” Som tror att David alltid har rätt och att Goliat alltid har fel.

Medierna har ett stort ansvar här. De tycks dömda att upprepa sina misstag. Nu har de flesta utan större åthävor döpt om de ensamkommande flyktingbarnen till ”ensamkommande ungdomar” eller bara ”ensamkommande”. Diskussionen handlar om vad vi ska göra med alla de unga män som vi lovade ett nytt liv i Sverige, om de bara höll fast vid lögnen om sin ålder. Många anhängare av en human flyktingpolitik finner sig inmålade i ett hörn och de inser inte att de själva håller i penseln.

Den bistra sanningen är att alla de miljarder den här historien har kostat – slutnotan är inte skriven ännu – hade kunnat användas till att ge en fristad åt många fler. Nu har den i stället förgiftat debattklimatet i flyktingfrågan för många år framåt.