Fredrik Segerfeldt: De som kritiserar privatiseringarna har glömt hur det var

I hela världen ropas det efter ökad kontroll. Det är det senaste decenniets starkaste globala metatrend. Till höger handlar det om sådant som Brexits Take back control och Trumps dirigistiska populismprotektionism, medan man i svensk vänster talar om att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen av välfärden”. Samma tendens, men olika uttryck. 

Tyvärr verkar denna tendens numera dyka upp här och där även inom svensk borgerlighet. Det höjs röster inom högern om att privatiseringarna och omregleringarna gått för långt och att dessa bör rullas tillbaka. Det ges uttryck för en längtan efter ökad styrning, efter att staten ska ta ett större grepp om människor och företag. 

Till alla dem vill jag ställa frågan: Vad är det med er? Minns ni inte hur det var?

Minns ni inte när vi hade två tv-kanaler? Anledningen till att Kalle Anka på julafton blev så populärt var att vi inte hade tillgång till Disney-serier på vardagarna. 

Minns ni inte hur det var när Tracks var slut i P3 på lördagseftermiddagen? Sedan erbjöds ingen mer popmusik från svensk radio den dagen, utan man fick skruva in Radio Luxemburg på mellanvåg. 

Minns ni inte hur svårt det var att få tag i en taxi? Innan det blev fritt att starta och driva taxirörelse kunde man få vänta i timmar för att få tag på en bil.

Minns ni inte hur det var när staten ägde alla telefoner? När dåvarande M-ledaren Ulf Adelsohn kom hem från en resa i Asien där han köpt en telefon dömdes han till böter för olaga innehav.

Minns ni inte hur uttrycket jetset uppstod? Innan SAS och Linjeflyg fick konkurrens var det så dyrt att flyga att endast de rika hade råd med det.

Minns ni inte när politiker och byråkrater pekade med hela handen och medborgaren stod där med mössan i handen? Det gällde inte minst i svensk välfärd. Maktutredningen konstaterade 1990 att bristen på valmöjligheter inom skola och sjukvård skapade tyst vanmakt i befolkningen.

Är det detta ni vill tillbaka till? På allvar?

Sedan vill jag fråga dem: När började ni tro på det offentligas ofelbarhet? Har ni glömt Public Choice-skolan? Att politik och byråkrati består av människor med egna svagheter och ambitioner? Att det är svårt för det offentliga att återspegla människors preferenser?

Hur kommer det sig att så fort det uppstår en svaghet eller ett misstag i en privat driven verksamhet så är er ryggradsreaktion att ifrågasätta driftsformen? Hur kommer det sig att ni inte reagerar likadant när något liknande sker i en offentligt driven verksamhet? ”Där ser vi hur det går när kommunen bedriver äldreomsorg! Det offentligas inkompetens gör att den inte borde få bedriva välfärdsverksamhet.” Så säger ni sällan, nuförtiden.

Jag kan förstå att vänstern och nationalpopulister struntar i egenmakt, valfrihet och individuellt handlingsutrymme. Det är ändå inget de tycker är viktigt. Men detta är ju borgerlighetens kärna. Det som definierar oss. Hur kan ni lämna det bakom er? Vad har ni då kvar av er ideologi?

I stället för att rulla tillbaka frihetsreformerna bör vi gå vidare.

Även om man inte tar de mest flagranta exemplen från det gamla centralstyrda Regleringssverige har utvärdering efter utvärdering visat att Sverige fungerar bra mycket bättre än för 40 år sedan. Vi är rikare, friare och har mer egenmakt. Vi kan välja.

Svensk borgerlighet måste därför akta sig för längtan efter ökad politisk kontroll. Egenmakten innebär – ur såväl ett liberalt som ett konservativt perspektiv – att vi som individer har makt och förmåga att utforma våra egna liv. Allt annat leder till ett icke-borgerligt samhälle. 

***

I stället för att rulla tillbaka frihetsreformerna bör vi gå vidare, och fråga oss vad mer det privata skulle kunna ta över. Vad finns det idag som sköts av det offentliga som det privata skulle kunna ta över?

Det var temat för en idéskrift som Almega publicerade i Almedalen. Skulle man inte kunna tänka sig att sjukförsäkringen hanteras ungefär som arbetslöshetsförsäkringen, det vill säga som frivillig, primärt skattefinansierad och hanterad av aktörer inom civilsamhället? Skulle vi inte kunna sälja ett av våra universitet till en privat aktör? Sverige har som bäst medioker högre utbildning.

Svensk sjukvård håller världsklass när det gäller kvalitet. Sämre är det när det gäller tillgänglighet. Länder som Schweiz och Nederländerna håller samma kvalitet som Sverige, men köerna till vården är mycket kortare. Kan vi lära oss något av deras system med obligatoriska privata sjukvårdsförsäkringar?  

Och är det verkligen motiverat att staten ska äga hela 43 bolag? Ska Sverige verkligen vara ett land där staten äger apotek, bilbesiktningar och utbildningsföretag? Dessa bolag och deras ägande är ett arv från en epok när dessa var offentliga monopol. LKAB och Vattenfall är stora bolag som verkar på en internationellt konkurrensutsatt marknad. Finns det verkligen goda och tillräckligt starka skäl till att staten ska driva gruv- och energiföretag? Och varför har Sverige ett statligt bolag som är landets största skogsägare? 

Se där: en borgerlig agenda som är vad den heter.