Straffen var aldrig tänkta att vara rättvisa

Den här texten tar sin början redan 2014. Närmare bestämt i Tidaholm, hemstaden för någon vi kan kalla för A. A hade varit och ute på stan med ett antal vänner, spelat biljard och umgåtts. Till slut hamnade de allihop hemma hos A. Det blev sent. En av A bekant blev allt mer närgången, och när han och A hamnade ensamma i sovrummet blev han våldsam. Den bekanta tvingade av A kläderna, låste dörren och hade sex med A vilja mot hennes vilja, innan han snabbt lämnade lägenheten och polis kallades till platsen.

Både tingsrätten och hovrätten fällde mannen för våldtäkt av normalgraden. Bevisningen var övertygande, och skulden var avgjord. P4 Skaraborg rapporterade direkt från hovrätten att personen nu var dömd till ett års fängelse. Fallet kunde mycket väl ha stannat där, som ett i mängden bland de hundratalet fällande domar för våldtäktsbrottet som döms ut varje år.

Högsta domstolen valde dock överraskande att ta upp målet för att se över valet av påföljd. Straffskalan för våldtäkt är fängelse i mellan två och sex år, och frågan som HD hade att ta ställning till var vilket straff som skulle utdömas. Både första och andra instans hade trots detta landat i fängelse i ett år. Hur högt straff kunde gärningen anses motivera?

Minimistraffen finns bara på pappret.

De juridiska kvarnarna malde. Över ett år efter det inträffade meddelade HD vad påföljden skulle bli, och justerade i praktiken praxisen på området framöver. Domstolen satte ned straffet till tre månaders fängelse och skyddstillsyn, vilket väckte enorm uppmärksamhet. Det blev ramaskri. Alla verkade vara missnöjda. HD:s dom var stötande och inte i linje med samhällets moral, menade justitieminister Morgan Johansson – ett omdöme värt att hålla i minnet. Politiker från övriga partier stämde in och krävde lagändringar, och även bland allmänheten verkade domen skava. Minimistraffen finns bara på pappret, skrev Expressen om Högsta domstolens nya praxis. Händelse i Tidaholm väckte en diskussion om systemfel inom straffrätten – hur kunde detta vara rättvist?

Det svenska straffsystemet har diskuteras allt mer, med rätta. Inget annat politiskt område är föremål för så många riksdagsmotioner och statliga utredninga. Överlägset vanligast bland motionerna är förslag om straffskärpningar. Trots att bestraffning knappast är något nytt lagstiftningsområde och att domstolarna i grunden verkar efter de regler politiken satt upp, tycks frustrationen enorm.

Påföljder är inte avsedda att vara rättvisa

Tilltron till rättsväsendet har, om man ska tro Brå:s rapporter, sjunkit betydligt och påfallande många uppfattar straffen som orättvisa. Kort efter att Tidaholmsdomen föll anklagades HD för att befolkas av syltryggar och vågorna på sociala medier växte. Den starka kritik som domen mötte speglar ett stort missförstånd i den svenska debatten: påföljder är inte avsedda att vara rättvisa.

Resultatet av en motreaktion

För att förstå hur den svenska straffrätten fungerar, och i förlängningen varför straffen ser ut som de gör, måste man förstå vad den utgjorde en reaktion mot. Dess fundament – Brottsbalken från 1965 – är ett resultat av radikala idéer som ifrågasatte moralens plats i kriminalpolitiken.

Borttsbalken ersatte 1864 års strafflag, som byggde helt på den klassiska straffrättsskolans principer. Strafflagen förespråkade upplysningens idéer på straffrättens område, och företräddes framför allt av Immanuel Kant. Människan sågs som individuellt ansvarig, med ett omfattande förnuft och en fri vilja. 

När den klassiska skolans idéer slog igenom kring sekelskiftet 1800 innebar den en omfattande humanisering av straffrätten och ett förkastande av godtycket. Blodshämnd och våldsamma straff skulle bli till proportionerlig vedergällning, utdömd av en opartisk domstol mot bakgrund av den enskildes skuld. Den som begått ett brott hade rubbat en andlig balans, något som behövde återställas genom att en motsvarande börda lades på gärningspersonen. Rättssäkerhet, förutsebarhet och likhet inför lagen genomsyrade skolans syn på brott och straff. Balans och rättvisa.

Människan sågs som individuellt ansvarig, med ett omfattande förnuft och en fri vilja.

Denna kritiserades häftigt från två håll i mitten på 1800-talet: dels från den italienska och dels den sociologiska skolan. Den italienska skolan var utpräglat positivistisk och allmänpreventiv, och anklagade klassicisterna för att helt bortse från behovet av samhällsskydd. Brottslingen var en sjukdom på samhällskroppen som vetenskapligt behövde identifieras och skiljas från den för att inte bryta ned den. Brottslighet var ett tecken på mänsklig degeneration och förbrytarmänniskan skulle kartläggas och oskadliggöras. Kritiken blev en tydlig inspiration till 1900-talets rashygien och mynnade i Sverige ut i bland annat tvångssteriliseringar.

Den sociologiska skolan förkastade i stället skuldbegreppet, och menade att samhällets utformning var den stora anledningen till kriminaliteten. Att straffa en enskild för att samhället var felkonstruerat var meningslöst. Individen kunde ju inte på egen hand förändra sin omgivning. Kriminaliteten var social, och kunde lösas rent preventivt genom vetenskapliga studier av samhället och förbättrandet av människans tillstånd. Detta kom att bli en stor influens för den svenska straffrätten, som efter snart ett sekel med den gamla strafflagen var redo att lämna de klassiska principerna bakom sig.

Moralens utfasning

Den nya straffrätten, som utformades i mitten av 1900-talet, var utpräglat icke-moralisk och byggde i stället på en blandning av modernism, behandlingsoptimism och en stor dos socialdemokratisk folkhemstanke. Bärande var att samhällets problem med kriminalitet var skapade av miljön, och att brottslighet kunde lösas vetenskapligt. Brottslingen skulle behandlas som symptom på samhällets misslyckande och återanpassas, inte straffas. Framför allt socialdemokraternas ovilja att befatta sig med begrepp som skuld och rättvisa blev förhärskande, och begreppen förpassades till historiens sophög, tillsammans med upprättelse, bot och moral.

Resultatet av ett tre decennier långt arbete under socialdemokratisk ledning och en nästan tjugo år lång utredning var en ny, revolutionerande lagstiftning nästan helt utan straffande element: Brottsbalken. Målet var att den dömde skulle få lämplig påföljd för återanpassning, inte att staten skulle spekulera i moral och metafysik. Tanken att det skulle finnas en moralisk skuld framstod som rent ovetenskaplig. I hela lagstiftningen sammanfattades påföljdsfrågan i balkens första kapitel med att ”vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället”.

Begreppet straff fick vara kvar, om än högst symboliskt.

In i det längsta var det tänk att begreppet straff skulle avskaffas helt och hållet ur lagtexten, som något föråldrat och barbariskt. Riksdagsutskottet var dock skeptiska och höll emot. Begreppet straff fick vara kvar, om än högst symboliskt. Henrik Belfrage, rättssociolog och senare professor i kriminologi, uttryckte det triumferande som att “Istället för en spekulativ, moraliserande ideologi, en slags absolut moral, har man föredragit att sätta empirisk kunskap om brottsligheten, dess orsaker och medlen för dess bekämpande, i första rummet”. Straff, eller snarare påföljder, skulle helt enkelt inte vara rättvisa. De skulle fungera.

Dagens röra

De sociologiska och vårdande elementen visade sig till stor del vara en besvikelse. Brottsligheten minskade förvisso i samhället, men tron att återfall i princip kunde utplånas visade sig fullständigt orealistisk. Navet i den nya vetenskapliga brottsbekämpningen, det nyinstiftade Brottsförebyggande rådet, visade inte alls upp några stora framgångar. Stödet för vetenskaplighet och behandling sviktade, och vindarna vände. Över de kommande 50 åren skulle de klassiska idéerna om skuld, moral och rättvisa göra comeback i form av den så kallade nyklassicismen. Brottsbalkens ramverk låg dock fast.

Straffskalorna är inte samordnade enligt någon sammanhängande princip.

Dagens regelverk är därför en blandning av olika principer som tillämpas samtidigt. Straffskalorna är inte samordnade enligt någon sammanhängande princip och mycket stora möjligheter finns för domstolarna att anpassa påföljden efter den dömde. Knut Sveri, Sveriges första professor i kriminologi, kallade brottsbalken ”en halvmesyr där ’vård’ och ’straff’ har ingått en ohelig allians till stor förvirring för alla inblandade”.

Olof Bäckman är professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Han målar upp en bild av ett system där retorik och praktik inte alltid hänger ihop. Det instrumentella perspektivet, alltså att straff bör vara vårdande och utformas för att minska brottsligheten, är det som politiken är utformad utifrån.

– Det officiella målet för den svenska kriminalpolitiken är sedan 90-talet instrumentellt. Det finns egentligen inget vedergällningstänk i systemet, även om retoriken inom kriminalpolitiken har blivit mer inriktad på signalvärdet och moral på senare år. Jag har i grunden en instrumentell inställning. Måttstocken i ett påföljdssystem bör vara återfallsfrekvensen.

– Systemet är i grunden inte konsekvent. Man använder olika typer av argument för olika typer av brott. Narkotikabrott, i form av eget bruk, är till exempel bestraffat av rent moraliska skäl.

Bäckman vill inte kommentera enskilda brottskategorier, men menar att allmänhetens bild av straffsystemet ibland ställer till problem.

– Det är en pedagogisk utmaning att förklara hur systemet fungerar och motiveras. Undersökningar visar också att allmänheten i regel underskattar de svenska påföljderna. Jag tror att media i hög grad skildrar de mest spektakulära brotten, och att det ger en missvisande bild av hur straff faktiskt döms ut.

– Det kan upplevas som föraktfullt att strunta i vad människor i allmänhet tycker, men en ändamålsenlig kriminalpolitik tror jag bör vara försiktig med att hänvisa till det allmänna rättsmedvetandet. För politiker är det alltid lätt att hänvisa dit, men det är svårt att ha som vägledning.

Straff som reas ut

Särskilt kritiserad har ”straffrabatterna” i det svenska rättssystemet kommit att bli. Påföljdsreduktion, som de egentligen heter, kan komma i fråga för personer som antingen är unga, den så kallade ungdomsrabatten, eller den som står åtalad för ett stort antal brott, mängdrabatten. Dessa motiveras helt och hållet med individualprevention, det vill säga att det handlar om att vissa gruppers återanpassning i samhället inte anses gynnas av straff av full längd, och inte alls av rättvisa.

Något explicit lagreglering av rabatternas storlek saknas, men en tämligen fast praxis har kommit att utvecklas utifrån möjligheten att lindra påföljden för den som är under 21 men över 18 år. En 18-åring får straffet halverat, vartefter påföljden ökar successivt till 21 års ålder. Ett liknande system finns för mängdbrott, vilket i många fall, särskilt när de olika nedsättningarna kombineras, leder till påföljder långt under de som föreskrivs i straffskalorna för unga eller mängdbrottslingar.

– Ju större möjlighet man har att anpassa till den enskilde, ju mer oförutsägbart blir såklart systemet. Det kan leda till systematiska orättvisor. Å andra sidan menar jag att det finns starka skäl att kunna anpassa påföljderna, kanske framför allt utifrån ålder då påföljden får en annan effekt. Argumentet att ”18-åringar är ju myndiga” är dåligt, i andra delar av samhället är det helt naturligt ta höjd för att konsekvenstänket ökar kontinuerligt med åldern upp till runt 25 år, säger Olof Bäckman.

Detta kom att få stor påverkan i Tidaholmsmålet. Gärningsmannen, som var 18 år vid brottstillfället, fick inte bara minimistraffet för brottet halverat. För personer under 21 år, konstaterade högsta domstolen, ska i möjligaste mån fängelsestraff undvikas och i stället ersättas med andra åtgärder. Detta av den uttryckliga anledningen att fängelse inte anses främja en ung persons laglydighet, utan verkar destruktivt. Tre månaders fängelse, i förening med skyddstillsyn, ansågs därför vara en lämpligare påföljd.

”Straff handlar om skuld”

En som varit mycket kritisk till det svenska påföljdssystemet och till den praxis som högsta domstolen utvecklat är Mårten Schultz, professor i civilrätt på Stockholms universitet.

– Det finns ett grundläggande problem med de svenska påföljderna. För ett antal brott finns det ett moraliskt underskott. Särskilt för de grövre sexualbrotten – där måste straffen enligt min mening upp. Det moraliska värdet av dessa gärningar motsvaras inte alls av de straff som döms ut idag.

Schultz motsätter sig i grunden den svenska, instrumentella utgångspunkten. I stället bör ett straffsystem ha retributiv rättvisa som grund.

– Jag tillhör den minoritet, misstänker jag, av jurister som anser att vi i grund och botten straffar människor för vissa handlingar för att de förtjänar det. Syftet är inte instrumentellt. Syftet är inte att påföljden ska leda till någonting bra. De flesta människor ser hur det kan vara motiverat att belöna goda handlingar, då bör man också inse att straff kan ha ett egenvärde vid brott.

Han välkomnar också att de svenska påföljderna diskuteras mer, och hoppas att ”Kant gör comeback”.

– Jag skulle önska att vi fick ett paradigmskifte åt det klassiska hållet. Framför allt vårdtanken, men också brottspreventionen, måste ta ett steg tillbaka. Syftet är inte vård eller läkning, utan att sätta brottet och brottsoffret i centrum. Självklart kan man vara pragmatisk, men inte som i dag.

– Jag tror att det har varit ett aber i diskussionen att kriminologer har haft väldigt stort inflytande. De har i regel instrumentella utgångspunkter, och bortser från moraltänkande. Filosoferna är inte med i debatten, juristerna är tysta och kriminologer är instrumentella – det har gjort diskussionen något ensidig.

Vedergällningens återkomst

I kölvattnet av Tidaholmsdomen har kraven på straffskärpningar varit många. Både Mårten Schultz och Olof Bäckman håller med om att dagens kriminalpolitiska debatt har fått kraftig tonvikt på rättvisa och vedergällning, men är också skeptiska.

– Problemet med vedergällning är att det sällan går att få nog. Den nya opinion som vi ser är svår att tillfredsställa, och den baseras inte alltid på en riktig bild av hur påföljderna fungerar, säger Olof Bäckman och betonar att han är orolig för utvecklingen.

Mårten Schultz ser också risker, även om han är mer positiv.

– Att det finns ett folkligt missnöje kring straffen öppnar upp för mer populistiska linjer, det är en realitet. Ibland behöver politiker dock läsa på mer för att förstå varför systemet resulterar i de domar som vi får, menar Mårten Schultz samtidigt som han pekar på att hans linje börjar få medhåll.

– För femton år sedan blev man inte riktigt tagen på allvar om man pratade om klassiska, rättvisa straff. Nu är det annorlunda.

Efter över femtio år med den svenska brottsbalken verkar missnöjet vara större än någonsin. Inget omtag är aktuellt, och det verkar svårt att passa in den moderna synen på straff i det system som en gång i tiden skulle vara dess raka motsats. Ett i grunden orättvist system, som avfärdar begrepp som skuld och upprättelse, ska förmås uttrycka rättvisa.

I Tidaholm gick våldtäkten 2014 inte obemärkt förbi. De lokala sverigedemokraterna baserade hela sin valkampanj 2018 på att straffen måste skärpas till rättvisa nivåer, och när Jimmie Åkesson besökte grannstaden Skövde i valspurten var det kriminalpolitiken han talade om. Inga reformer har dock genomförts under nuvarande mandatperiod. Frustrationen med den svenska politiken lär fortsätta.