De gröna hycklarna måste avslöjas

I takt med att kraven på näringslivets hållbarhetsarbete ökat under 2000-talet har insatserna också blivit föremål för kritik. Näringslivets satsningar på hållbarhet har emellanåt kunna avfärdas som så kallad greenwashing. Det vill säga ytliga åtgärder med syfte att framstå som hållbar och ansvarstagande utan att nödvändigtvis behöva ta några kostnader för detta.

Sådana försök har med rätta kritiserats som hyckleri. I en marknadsekonomi bör konsumenter kunna göra informerade val och företag som inte tar det ansvar kunderna efterfrågar bör också ta konsekvenserna av detta.

Frågan är om inte det är dags att också tala om politisk greenwashing.

Begreppet greenwashing har därmed hjälpt oss att sätta ord på ett viktigt fenomen: hållbarhetstrenden har gjort det lönsamt att framstå som miljövänlig, men därmed finns det också ett behov av att skärskåda vad som ligger bakom reklamkampanjerna och de uppfräschade budskapen. 

Hittills har emellertid termen greenwashing endast används för att kritisera det privata näringslivet. Frågan är om inte det är dags att också tala om politisk greenwashing. Det vill säga att även det offentliga ägnar sig åt en form av miljöhyckleri där folkvalda kan sola sig i glansen av att framstå som miljövänliga, men i praktiken genomför förslag som har försumbara eller negativa effekter för miljön.

Politisk greenwashing handlar ofta om att ignorera alternativkostnaden för en viss resurs. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell konstaterade vid ett tillfälle att:

The first lesson of economics is scarcity: There is never enough of anything to satisfy all those who want it. The first lesson of politics is to disregard the first lesson of economics.

En snarlik beskrivning återfinns hos den franske 1800-talsekonomen Fredric Bastiat. I hans essä Det man ser och det man inte ser förs ett liknande resonemang som av Sowell. Felslutet med den krossade fönsterrutan innebär enkelt uttryckt att det vid en första anblick framstår som ekonomiskt rationellt att slå sönder en ruta, eftersom det leder till arbete med reparation, tillverkning av en ny ruta med mera. När även de mer osynliga kostnaderna tas i beaktande inses emellertid att det rör sig om värdeförstöring eftersom resurserna som togs i anspråk har en alternativ användning.

Inte sällan sker politisk greenwashing genom att helt enkelt lämpa över miljöskadorna på någon annan, antingen andra aktörer i samhället eller allra helst utanför landets egna gränser. Då rör det sig om en form av miljönationalism där politiker och företagsledare inom den egna nationens gränser skördar de politiska frukterna genom att framstå som miljövänliga. Förlorarna är miljöfrågorna och människor i andra länder.

Låt oss ta några samtida exempel på vad som skulle kunna kallas för politisk greenwashing.

Reduktionsplikten

Den så kallade reduktionsplikten kan tjäna som vårt första exempel. Ledarskribenten Frida Wallnor skrev nyligen i Dagens Industri att reduktionsplikten kan ses som en form av klimatnationalism. 85 procent av biodrivmedlet produceras utomlands, transporteras till Sverige, kostnaderna överförs på konsumenterna i form av världsrekordhöga dieselpriser.

Mängden biobränsle ökar inte i Europa eftersom andra länder inte följer Sverige. Det enda som sker är att Sverige betalar överpriser och tar en knapp resurs i anspråk, och som Wallnor konstaterar ”för klimatet lär det inte spela någon roll var det biobränsle som produceras används, om det sker i Sverige eller i Tyskland”.

I de förenklade mediernas logik kan politiker ändå komma undan med floskler om att ”gå före” och ”vara världsledande”.

Vindkraften

Professor Jan Blomgren har tidigare i Smedjan beskrivit hur vindkraftens nettoeffekter på miljön (och klimatet) blir negativ på grund av undanträngningseffekter. Hårt subventionerad vind- och solkraft tränger ut kärnkraft och vattenkraft som läggs ner. I nästa skede blir det tydligt att intermittenta energislag inte kan ersätta kärnkraften, elpriserna och elförsörjningen blir instabil och den enda lösningen som fungerar på kort sikt blir att börja elda olja och gas.

Orsakskedjan är emellertid komplex och äger rum över en längre tidsperiod, vilket innebär att politiker återigen kan gömma sig bakom överförenklade resonemang om grön energi från vind och sol.

Vätgasen

Vätgas utgör det sista illustrativa exemplet på politisk greenwashing. Vätgasen beskrivs ibland som hållbarhetens rockstjärna. Tekniken backas upp av totalt 430 miljarder euro från EU och i dagsläget har såväl företag som kommuner fullt upp med att ”kamma hem” så mycket som möjligt av dessa medel. Lagring och användning av vätgas är emellertid föremål för stora överföringsförluster på 30–40 procent. För att framställa exempelvis stål med hjälp av vätgas krävs kopiösa mängder elektricitet. Totalt beräknas satsningarna i Norrland att ta uppåt 80 terawattimmar i anspråk, vilket motsvarar mer än hälften av Sveriges totala elproduktion.

Att nettoeffekterna på miljön måste bli negativa av att ta så stora mängder grön elektricitet i anspråk låtsas man inte om.

Varifrån all denna planerbara elektricitet skall komma är än så länge en obesvarad fråga, men det hindrade inte statsminister Stefan Löfven från att sola sig i fägringen från dessa initiativ. Vid invigningen av pilotanläggningen i Boden kallade han detta för ”det största tekniksprånget på 1000 år” och lade till att: 

Ur arbetslöshet och klimathot kan snart gröna jobb med nollutsläpp växa. Här finns en chans till export av inte bara stål utan kol utan också en världsunik teknik.

I citatet ser vi politikerns nyttofunktion och hur den leder till greenwashing – det gäller att i det korta loppet kunna framstå som om man gör någonting positivt. Här lyckas den tidigare statsministern inkorporera förhoppningar om nya arbetstillfällen, hållbar utveckling, återindustrialisering och export. Att nettoeffekterna på miljön måste bli negativa av att ta så stora mängder grön elektricitet i anspråk låtsas man inte om.

När begreppet greenwashing introducerades tjänade det ett viktigt syfte: företagens hållbarhetsarbete började skärskådas systematiskt. Hycklarna började straffas och de som gör verklig miljönytta började belönas. Det är hög tid att överföra samma logik till den offentliga sfären och börja tala om politisk greenwashing.

Vill du ha fler texter från Smedjan i din inkorg? Prenumerera nedan!