De gröna gräver sin egen grav

Miljöpartiet ser ut att hålla på att utradera sig självt. Tre och ett halvt års experimentverkstad både i riket och i det röd-grön-rosa-styrda Stockholm ser enligt SCB:s stora partisympatiundersökning ut att löpa mot sitt slut. Landets skattebetalare, demokrater och trafikanter ser därmed ut att kunna andas ut. Ett känslostyrt aktivistparti hör inte hemma på maktens taburetter.

Att det skulle ta en ände med förskräckelse var inte svårt att förutse. Alla som någon gång har bevistat en Miljöpartikongress har med egna ögon kunnat se vad det är för slags parti. Om de miljöpartistiska väljarna hade gjort sig omaket att bänka sig framför SVT Forums direktsändningar från kongresserna hade ett antal antagligen omvärderat sitt beslut.

På senare år har partiet dock, vist av erfarenheterna, lyckats skyla över de värsta haverierna genom att ersätta en del av gräsrötternas anföranden i plenum med ”påverkanstorg” där den som känner att den har något på hjärtat kan klottra ned sin mening på en för ändamålet uppställd pappvägg, där den sedan bedöms av luttrade partifunktionärer för att eventuellt senare lyftas i talarstolen. Kanske är det en metod som även Sverigedemokraterna skulle överväga att använda sig av framöver.

Miljöpartiet är inte ett parti som andra, vilket blivit smärtsamt uppenbart under den innevarande mandatperioden.

Miljöpartiet är inte ett parti som andra, vilket blivit smärtsamt uppenbart under den innevarande mandatperioden. Det är ett livsstils- och aktivistparti som inte anser att det är så noga med att reformerna ska kunna finansieras, bara de låter bra. Det är ett parti vars ledande företrädare inte ser något problem i att på gatorna demonstrera mot den egna politiken.

Det är ett parti som inte ser en motsättning i att kalla sig feministiskt och att upphöja personer med täta band till turkiska fascister till statsrådsposter. Ett parti där höga företrädare inte drar sig för att likställa de hjältar som stred för Finlands frihet från kommunismen med de cyniska massmördarna i den Islamiska staten. Massmördare som partiet i Stockholm för övrigt velat ge bostad och försörjning när de återvänder till Sverige efter fullgjort värv.

Ett parti där man tror att man kan upprätthålla någon form av trovärdighet genom att ta fram ett kulturpolitiskt program först efter att man förhandlat till sig kulturministerposten, bara för att sedan begrava detta program när kritiken i medierna blir för svidande.

Det är ett parti som gärna talar om allas rätt till det offentliga rummet, och därför lägger skattepengar på graffitiväggar, trots de kringboendes protester. Samtidigt driver man i genom att demonstrationer på gator och torg skall avgiftsbeläggas.

Det är partiet som säger sig vilja minska trafiktrycket i Stockholms innerstad, samtidigt som man blockerar byggandet av den ringled som skulle kunna leda trafiken runt och bort från innerstaden.

Miljöpartiet är det enfrågeparti som en gång tog sig in i riksdagen surfande på sälfrågan, och som likt alla nya partier lockat till sig allsköns dårfinkar. Till skillnad från de flesta partier skulle dock Miljöpartiet aldrig lämna dårfinksstadiet bakom sig. Snarare skulle dårskapen frodas ju mer inflytande partiet fick.

Under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning lyckades partiet framställa sig självt som ett närmast opolitiskt livsstilsalternativ. Ett parti över och bortom blockpolitiken. Det var ett illusionsnummer av rang.

Det sorgligaste är dock alla de relativt vanliga människor som burit partiet fram till dess inkompetensnivå. Borgerliga personer som velat frigöra sig från den stela borgarstämplen och velat vara så där sköna och Södermalmsmässiga som miljöpartister uppfattades runt 2005. Personer från vänster som ledsnat på betongsosseriet och Vänsterpartiets illa dolda marxism-leninism, men som inte velat ta steget fullt ut över blockgränsen. Enligt SCB:s partisympatiundersökning tycks det vara dessa som nu återvänder till sina tidigare hemvister. Miljöpartiet slits isär från alla håll.

Under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning lyckades partiet framställa sig självt som ett närmast opolitiskt livsstilsalternativ. Ett parti över och bortom blockpolitiken. Det var ett illusionsnummer av rang. Under nuvarande regemente har fasaden rämnat.

De som varit på Miljöpartikongresser visste det hela tiden. Nu vet alla andra också.