David Goodhart: Brexit är bättre än alternativet

– På sätt och vis kan man säga att EU har uppnått sitt primära mål. De har visat att det inte är lätt att lämna unionen.

Det är en regnig dag i London och ännu en Brexit-deadline har just löpt ut. Mitt emot oss sitter David Goodhart, journalisten och författaren som myntade termerna anywheres och somewheres. De beskriver den värderingsklyfta som kommit att prägla västerländsk politik. På ena sidan står anywheres, de högutbildade, högavlönade liberalt sinnade personer i storstäderna som man kan kalla den liberala eliten. På andra sidan står somewheres, som har lägre utbildning, lägre lön och mer konservativa värderingar, till exempel skepsis mot EU och mot omfattande invandring.

Eftersom den ena gruppen har högre utbildning, mer pengar och bor i storstäderna är det lätt att lista ut vilken grupp det är som har den politiska makten.

– Både anywheres världsbild och somewheres världsbild är fullt legitima, påpekar Goodhart.

– Det är bara det att den ena gruppen har varit oproportionerligt dominerande i politiken. Den har skapat samhället till sin egen avbild. Högre utbildning gynnas och man ser ned på den som prioriterar familjelivet. Traditionella könsroller – du vet, manlig familjeförsörjare, kvinnlig hemmafru – har ersatts av mycket mer flytande roller, som vissa trivs i men andra finner obekväma. De skulle föredra en mer traditionell livsstil.

Blanche: För sig själva eller för folk i allmänhet?

– Båda, tror jag. Det finns många människor som har en konservativ attityd. Ofta är de i majoritet. Men de saknar inte bara genomslag i politiken, de ringaktas dessutom rent kulturellt.

Baserat på hans uttalanden skulle man kunna tro att Goodhart själv är en kulturellt ringaktad konservativ med hjärtat någonstans på landsbygden. Det är i allmänhet inte medlemmar av den dominerande gruppen som pratar om problem med den egna gruppens dominans. Men Goodhart sticker ut:

– Jag kommer från en privilegierad övre medelklassbakgrund, jag gick på internatskola, mina föräldrar bodde på flera olika platser… Jag är nog en rätt extrem anywhere på många sätt. Fram tills nyligen såg jag mig själv som vanlig mittenvänster, men i dag skulle jag nog beskriva mig själv som centrist.

Demokrati i praktiken

2004 skrev Goodhart en essä i Prospect Magazine med titeln ”Too Diverse?”, där han påpekade att det finns en konflikt mellan solidaritet och ökad mångfald. Ståndpunkten var provocerande för många, men Goodhart hade fastnat för ämnet, och det var genom att fortsätta skriva om invandring och mångfald – ett arbete som till slut utmynnade i boken The British Dream (2013) – som han först identifierade den kulturella samhällsklyftan.

– Jag blev väldigt medveten om hur individualistisk den moderna vänstern har blivit, i alla fall när det gäller sociala och kulturella frågor. Du vet, ”Varför tar vi inte bara in hundra tusen personer till från Afghanistan? Samhället är ju bara en slumpmässig samling individer och existerar egentligen inte i kulturell mening. Så vad gör det för skillnad? De här stackars människorna har drivits ut ur sina hem av talibanerna, låt dem komma hit och bo här. Vi har ju ändå ingen kultur, eller hur?”

– Men det är klart att vi har en kultur. Det är klart att samhället existerar även i kulturell mening. Det finns familjer, grannskap, band mellan människor, och de spelar stor roll. Delar av vänstern verkade ha förlorat varje spår av förståelse för det.

Att majoriteten röstade för Brexit, menar Goodhart, var en reaktion på den liberala elitens dominans över brittisk politik. Både mittenvänstern och mittenhögern präglades av anywheres och deras prioriteringar. Väljare som upplevde att deras åsikter aldrig fick genomslag i politiken, vad de än röstade på, hittade till slut ett sätt att ge utlopp för sin frustration; de kryssade för ”Lämna den Europeiska Unionen”.

”Det är klart att samhället existerar även i kulturell mening.”

Goodhart är dock noga med att poängtera att Brexit aldrig var en fråga om enbart kultur och invandring. Det handlar också om lokalism, ett försvar av platsens betydelse – somewhere – och möjligheten att stanna där man föddes och leva ett hyggligt framgångsrikt liv, utan att behöva flytta till storstaden och utan att behöva se makten flytta dit, eller utomlands, heller.

– Politik har blivit något väldigt abstrakt, teknokratiskt och avlägset från människor. Brexit var en protest mot det också. Anywheres är väldigt medvetna om att länder är ömsesidigt beroende, och det stämmer förstås. Men det är ingen anledning till att beslutsfattandet ska försvinna in i organisationer som WTO eller EU.

När Brexitomröstningen genomfördes i juni 2016 hade Goodhart just börjat skriva The Road to Somewhere, boken där termerna anywheres och somewheres lanserades. Medan han lade sista handen vid manuset senare samma år vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet. En mer talande inramning till sin verklighetsbeskrivning hade Goodhart knappast kunnat önska sig, men det är inte därför han talar om 2016 års ”stora populistiska händelser” i övervägande positiva ordalag.

– Vad vi har sett de senaste åren, framför allt 2016 med Brexit och Trump, är fungerande demokrati. Väljare har sagt ifrån mot den politik som dominerat de senaste 25 åren. Ibland har det varit ekonomiska förlorare, ibland vad man skulle kunna kalla kulturella förlorare. Konservativa. Den dominanta rösten i politiken har varit utpräglat storstadsliberal och nu har det förändrats. Det är något bra.

Den obekväma invandringen

Det har snart gått tre år sedan The Road to Somewhere, boken där Goodhart lanserade termerna anywheres och somewheres, publicerades. Mycket kan hända på tre år – politiska paradigmskiften kan som bekant ske på ett par månader – men i Storbritannien verkar opinionen vara mindre lättfotad.

– Jag tror aldrig vi i Storbritannien var riktigt så naiva som ni i Sverige när det kommer till invandring, men i liberala kretsar har man länge varit positiv till stor invandring. När jag skrev ”Too diverse?” 2004 ansågs det, framför allt till vänster, chockerande att någon kunde se en tänkbar konflikt mellan ökad mångfald och solidaritet. Sedan dess har man erkänt att invandringen kan vara för hög och orsaka för snabba förändringar i samhället. 

– Men även om de som är obekväma med dessa förändringar är fler, är det de som är bekväma med dem som bestämmer.

”Det är i synnerhet i invandrares intresse att ha en välreglerad och måttfull invandringspolitik.”

Goodhart är väl insatt i den politiska situationen i Sverige. Han resonerar kring svensk flyktinginvandring och anhöriginvandring, och påpekar snarast i förbifarten att Sverigedemokraterna kommer att komma till makten snart om inte Sverige byter linje.

– Jag har hela tiden tyckt att exkluderingsstrategin har varit omdömeslös. Den har visat sig vara ett ordentligt misslyckande. Internationellt finns exempel på lyckad exkludering, i Belgien till exempel, men det har alltid varit fel strategi när det gäller Sverigedemokraterna.

Lars Anders: Hur tror du att den stora gruppen invandrare kommer att påverka Sverige, eller andra länder i västvärlden, i termer av anywheres och somewheres?

– Intressant nog står de i båda lägren samtidigt. Ofta har de kommit hit på grund av liberal öppenhet, men ofta har de själva konservativa instinkter och prioriteringar. Här i Storbritannien tenderar immigranter från mer traditionella samhällen att vara väldigt konservativa när det gäller kultur, religion, könsroller och så vidare.

Blanche: Kan man verkligen räkna med att personer som kommit till ett land på grund av dess liberala värderingar själva anammar värderingarna? I Sverige finns en rätt stor grupp invandrare som röstar på Sverigedemokraterna, till exempel.

– Det är helt rationellt. Varje invandrare borde, rationellt sett, vilja vara den sista. Ju fler man är desto fler tävlar om de begränsade resurserna och desto mer obekväm blir majoritetsbefolkningen. Det är i synnerhet i invandrares intresse att ha en välreglerad och måttfull invandringspolitik.

– Jag misstänker att många människor i Sverige känner sig obekväma med att ha otroligt höga skattenivåer samtidigt som de upplever att mycket av deras pengar går till personer som inte är som dem och inte gör vad de tycker man borde göra.

Lars Anders: Som att gå till jobbet?

– Precis.

Den vänsterorienterade högern

Det är det Goodhart menar med att solidariteten sjunker när mångfalden ökar. Viljan att dela med sig, exempelvis via skattesystemet, påverkas negativt när de som betalar upplever de som vinner på systemet tillhör en annan grupp med andra värderingar och en annan kultur.

– Historiskt sett har folk i allmänhet inte haft något emot att betala. De har nästan varit stolta över att betala höga skatter, det har varit en av sakerna som karaktäriserat Sverige. Men nu kan jag tänka mig att det har förändrats, reflekterar Goodhart.

Blanche: Samtidigt är viljan att sänka skatten inte direkt överväldigande bland något av de etablerade partierna, inte ens till höger.

– Man kan se samma sak hos det brittiska konservativa partiet. I det senaste valet, 2017, var dess manifest väldigt socialdemokratiskt. Något jag brukar påpeka är att i modern politik är det lättare för mittenhögern att röra sig vänsterut i ekonomiska frågor än för vänstern att röra sig högerut i kulturfrågor.

”Det kan vara priset vi måste betala för att inte leva i samhällen som styrs av Greta Thunberg och Jeremy Corbyn.”

– En bidragande orsak är identitetspolitiken. Vänsteraktivisternas hela identitet bygger på en uppsättning föreställningar som gör det omöjligt för dem att plötsligt ta ställning för begränsad invandring eller konservativ familjepolitik. De skulle förmodligen hellre dö än röra sig högerut i kulturfrågor. Det ger mittenhögern ett inbyggt övertag.

Det är detta övertag, menar Goodhart, som de brittiska Tories och den svenska borgerligheten båda försöker utnyttja. Om de rör sig vänsterut i ekonomiska frågor kan de locka konservativa vänsterväljare. Vänstern kan inte locka tillbaka dem genom att röra sig högerut i ekonomiska frågor, eftersom den fortfarande saknar de konservativa värderingar som fick väljarna att flytta. Och vänstern kan inte heller bli mer konservativ, eftersom identitetspolitiken och det faktum att progressiva dominerar i toppen omöjliggör en sådan rörelse.

Goodhart måste ha märkt att ingen av oss känner någon större entusiasm inför tanken på en höger som taktiskt fortsätter röra sig vänsterut i ekonomiska frågor, för han tillägger tröstande:

– Ni kanske inte gillar det, men det kan vara priset vi måste betala för att inte leva i samhällen som styrs av Greta Thunberg och Jeremy Corbyn.

– Vad vi ser nu, både här och i många andra europeiska länder, är att både högern och vänstern rör sig mot samma ganska marknadsvänliga socialdemokrati. Medelklassen har blivit mindre höger och arbetarklassen mindre vänster, i grova drag. Och medan synen på ekonomi blir alltmer lika över det politiska spektrumet, skiljer sig synen på värderingsfrågor alltmer åt mellan de högutbildade och de mindre högutbildade.

De toleranta svenskarna

När vi nu sitter här och diskuterar svensk politik med mannen bakom den internationellt spridda anywheres/somewheres-terminologin, kan vi förstås inte låta bli att fråga om han känner till det svenska alternativet:

Har du någonsin hört talas om GAL/TAN-skalan?

– Nej.

Blanche: Det är ett försök att förklara det politiska landskapet med att folk befinner sig på en skala mellan gröna, alternativa och liberala å ena sidan, och traditionella, auktoritära och nationalistiska å andra sidan.

Lars Anders: Man kan också säga att det är ett försök att placera folk på en skala mellan bra och dåliga människor.

David Goodhart ser road ut.

– Så i princip är det alltså en Greta-skala?

Greta Thunberg är förstås känd även i Storbritannien. Hon har prytt den brittiska upplagan av modetidningen Vogues omslag på initiativ av hertiginnan av Sussex, och hennes fördömande av den brittiska klimatpolitiken genererade mängder av rubriker. Kontrasten till Bensinupproret, som får sägas representera den andra sidan i debatten, är skarp. Den fläckvisa och ofta nedlåtande mediebevakning som har ägnats Sveriges genom tidernas största Facebookgrupp har knappt nått utomlands. Enligt Goodhart bekräftar det hans bild av att anywhere-värderingar, som Thunberg är en solklar representant för, dominerar etablissemanget såväl i Sverige som i resten av västvärlden.

– Den dominerande klassen lyckas i sådan grad exkludera åsikter den inte gillar, åsikter som förmodligen delas av en majoritet av befolkningen i en del sådana här frågor. Svenskar är enastående tålmodiga och toleranta. De verkar foga sig efter ett etablissemang som ignorerar deras åsikter och preferenser inom alla möjliga frågor, från invandring till bensinpriser.

– Jag antar att det har med er historia att göra. Konservativ politik har länge varit ganska misstrodd i Sverige. Kärnan i er politik har varit socialdemokratisk så länge. Personer som Gunnar Myrdal klev in i människors hem och sade åt dem hur de skulle leva – och folk accepterade det, eftersom det ledde till ett bättre liv. Det har bidragit till den auktoritära liberalism som präglar ert politiska etablissemang. De är övertygade om att de vet bäst hur samhället borde se ut, vilka värderingar som borde prägla det och vilka åsikter som inte borde få uttryckas.

Faran med att att stanna i EU

Via det som Goodhart kallar den auktoritära liberalismen återvänder vi till Storbritannien. Här har ytterligare en spricka uppstått under Brexitprocessen, som har delat den liberala eliten i två falanger.

– Det finns de som medger att de borde ha lyssnat på folket, och de som säger att folket borde ha lyssnat mer på dem. ”De är barbarerna och vi är de rättrogna”, ungefär. Men det finns åtminstone fler som jag, som röstade för att stanna i EU men tycker att vi borde respektera folkomröstningen och lämna unionen.

Och när Goodhart säger ”lämna unionen”, då menar han lämna på allvar.

– Jag har blivit övertygad om att om vi ska lämna, måste vi lämna både den inre marknaden och tullunionen. Tanken på en mjuk Brexit som skulle låta oss stanna i tullunionen var en fin, mysig idé. Problemet är att om man stannar i tullunionen måste man fortfarande leva med en enorm mängd EU-regleringar. Man måste acceptera EU:s regler om handel, statligt stöd, offentlig upphandling, allt möjligt. I hög utsträckning är man fortfarande en del av unionen. Jag tror att personer som Nigel Farage skulle säga, med rätta, att det vore en Brexit enbart till namnet. Om vi ska lämna EU, låt oss göra det på riktigt.

Blanche: Med tanke på hur många gånger Storbritanniens tid i EU redan har förlängts – tror du att ni kommer lyckas lämna unionen över huvud taget?

– Ja. Jag tror Boris Johnson kommer att få en hygglig majoritet i valet parlamentsvalet i december.

”De ekonomiska konsekvenserna av Brexit skulle vara mycket, mycket mindre skadliga än de politiska konsekvenserna av att stanna i EU.”

Blanche: Och om han inte skulle få det och Brexit misslyckas, hur skulle det påverka det politiska klimatet i Storbritannien?

– En kolumnist i The Times uttryckte det rätt bra häromdagen. Precis som jag röstade han för att stanna men tycker nu att vi ska lämna unionen. Orsaken, skriver han, är att de ekonomiska konsekvenserna av Brexit skulle vara mycket, mycket mindre skadliga än de politiska konsekvenserna av att stanna i EU. Jag tycker det är ett klokt sätt att uttrycka det.

Blanche: Vilken sorts konsekvenser syftar du på?

– Att stanna i EU skulle klart och tydligt bekräfta många Brexit-väljares världsbild. Vi röstade – visst, med små marginaler, men klart och tydligt – för att lämna den jäkla unionen. Sedan hade vi ett val 2017 där båda de stora partierna sade att vi skulle lämna den. Och sedan gjorde vi det ändå inte.

– Det skulle verkligen bli en fruktansvärd röra om vi inte lämnade EU. Däremot kommer det knappast att bli någon katastrof när vi lämnar, vad som än händer. Inom tio års tid kommer den ekonomiska skadan att ha visat sig vara ett litet hack på kurvan, och sedan gör ni oss sällskap på utsidan.

Lars Anders: Tror du att fler länder kommer att följa Storbritannien ut ur EU?

– Inte på kort sikt, säger Goodhart långsamt.

Sedan förklarar han att EU har uppnått sitt mål med den utdragna Brexit-processen; det har blivit tydligt för alla som skulle kunna tänkas vilja följa efter att det är besvärligt att utträda ur unionen. I mångt och mycket har EU Storbritanniens nationella politik att tacka för budskapet.

– Men om vi blickar längre framåt är det en annan sak. Om tio år kommer vår ekonomi att blomstra, eller åtminstone kommer det att gå lika bra ekonomiskt utanför EU som det hade gjort om vi stannat. En del saker kommer antagligen att ha förändrats, men livet kommer att gå vidare.

2016 års Remain-väljare David Goodhart blickar ut genom fönstret. Det håller på att mörkna.

– Och EU fortsätter på vägen mot ökad integration mellan medlemsländerna. Ni kommer att ha mindre och mindre demokrati i Sverige. Fler och fler beslut kommer att fattas i Bryssel, om viktigare och viktigare saker. Skattetrycket, andra saker länderna i dag bestämmer över själva… Den sortens beslut kommer att försvinna in i Bryssels svarta hål.

Ett svart hål är en massa med så stark gravitation att ingenting förmår övervinna den. Det som kommer för nära blir helt enkelt kvar.

31 januari 2020 inträffar det fjärde slutdatumet för Storbritanniens EU-medlemskap. Hur relevant Goodharts svarta hål-metafor är återstår att se.