Därför tappar SVT tittarnas förtroende

Vi tvingas att betala för public servicebolagens verksamhet, vare sig vi vill det eller inte. Då missnöjet med programbolagens verksamhet börjat breda ut sig, och därmed betalningsviljan riskerar att sjunka, har politikerna bestämt att den tidigare radio och tv-avgiften skall ersättas av en obligatorisk skatt. Det ska inte längre gå att komma undan.

Den nya public serviceskatten är tänkt att säkra public serviceföretagens framtida finansiering i ett förändrat medielandskap där konsumtionen av nyheter ser annorlunda ut än den gjorde när tv-avgiften infördes. Vad public serviceanhängarna nog inte räknar med är att den förändrade finansieringsformen antagligen kommer att påskynda den debatt som egentligen borde föras: ska vi verkligen ha statliga medier och om vi ska det, vad ska vi ha dem till?

Sveriges Television och Sveriges Radio åtnjuter alltjämt ett högt förtroende bland allmänheten. Enligt den årliga Förtroendebarometern, som nyligen presenterades av Kantar Sifo tillsammans med Medieakademin, hyser 58 procent av svenskarna förtroende för Sveriges Television. Trenden är dock tydlig. Så sent som 2010 var siffran 75 procent.

Förtroendet för public serviceföretaget är dock inte jämnt fördelat över olika befolkningsgrupper. Framför allt kan man se en skillnad utifrån politisk hemvist. Bland rödgröna väljare är förtroendet hela 77 procent. Bland alliansväjare är siffran 62 procent. Lägst förtroende har Sverigedemokraternas väljare. I den gruppen uppger endast 27 procent att de har förtroende för SVT.

Att förtroendet likväl alltjämt är så pass högt som det är beror förmodligen på att man fortfarande till viss del kan leva på gamla meriter.

Sveriges Television har, i likhet med Sveriges Radio, ofta kritiserats för en politisk slagsida åt vänster. Det gäller inte framför allt nyhets- och samhällsredaktionernas bevakning av de politiska partierna, även om Miljöpartiet gynnades otillbörligt inför senaste valet. Snarare handlar det om vilka vinklar och frågeställningar som väljs ut, och vilka som väljs bort, vilka röster som kommer till tals i den övriga programverksamheten. Under nuvarande VD Hanna Stjärne har ett antal profilerade vänsteraktivister rekryterats till olika redaktioner.

Komikern Aron Flam vittnade förra året om hur denna åsiktsslagsida tar sig uttryck i verksamheten. När han anlitades för att göra politisk satir på SVT:s hemsida ville företaget enligt Flam konsekvent censurera skämt med udden riktad mot vänstern, medan häcklande av högern okommenterat släpptes igenom.

SVT själva verkar måttligt intresserat av att utreda hur omfattande denna ofta påtalade politiska slagsida i själva verket är. I den årliga public service-redovisning som programbolagen lämnar till regeringen utvärderas inte frågor om opartiskhet och saklighet över tid. När företagen konfronteras med detta besvärande faktum brukar de hänvisa till Granskningsnämnden för radio och tv. Problemet är bara att det inte ingår i Granskningsnämndens uppdrag att granska opartiskhet och saklighet över tid. De tittar enbart på enskilda uttalanden, aldrig på den större bilden.

Problemet är bara att det inte ingår i Granskningsnämndens uppdrag att granska opartiskhet och saklighet över tid. 

Det finns alltså ingen instans som undersöker huruvida SVT och SR lyckas med sitt uppdrag att vara sakliga och opartiska. I det läget borde det bekymra företagen att förtroendet för verksamheten skiljer sig så mycket åt i olika politiska läger. Det skulle nämligen kunna vara en indikation på att verksamheten upplevs som vinklad. Det skulle i så fall vara ett incitament till att själva följa upp frågorna om opartiskhet och saklighet över tid, om inte annat för att kunna slå ifrån sig anklagelser om slagsida i framtiden. I stället väljer man att köra på som vanligt.

På brittiska BBC observerades redan under tidigt 2000-tal att det fanns ett problem med politisk slagsida. Precis som på de svenska public serviceföretagen fanns en tydlig övervikt av vänstersympatisörer bland journalisterna och företaget anklagades ofta för att ha en politisk agenda. En oberoende utredning tillsattes som presenterade sin slutrapport 2007.

I rapporten From seesaw to wagonwheel, konstateras att det finns en slagsida, men att den framför allt gör sig gällande i den programverksamhet som inte direkt handlar om politik, till exempel kulturprogrammen. Utredningen ledde till självrannsakan och nya rutiner. Inom de svenska public serviceföretagen, som annars brukar vara snabba att följa sina brittiska kollegor i hasorna, var intresset för rapporten obefintligt.

Att SVT tappat förtroende hos 17 procentenheter av befolkningen på sju år borde oroa alla public serviceförespråkare. Att förtroendet likväl alltjämt är så pass högt som det är beror förmodligen på att man fortfarande till viss del kan leva på gamla meriter. Det förtroendekapital som ackumulerats under ett halvsekel av programverksamhet, varav lejonparten i monopolställning, riskerar dock snabbt att eroderas bort om inte ledningen tar frågan på allvar.