År 1776 skrev den skotska moralfilosofen och nationalekonomen Adam Smith boken The Wealth of Nations. Smith argumenterade för den fria marknaden, frihandel och förklarade hur och varför länder skapar välstånd. Lika viktigt som det är att förstå hur välstånd skapas, är det att se myntets andra sida; den institutionella farsoten skatteslöseri. Genom projektet The Waste of Nations synliggörs och förklaras de bakomliggande mönstren och mekanismerna till skatteslöseri vilka motverkar välstånd och riskerar att skapa fattigdom.

Även om det i de enskilda fallen av slöseri kan vara befogat att rikta kritik mot politiker, kommuner eller myndigheter, är det värdefullt att lyfta blicken bortom enskildheterna. För att kunna stoppa slöseriet, inte bara i det enskilda fallet utan också själva fenomenet, behöver man söka svaret på varför slöseri uppstår. Det svaret finns inte i det enskilda slöseriet. Men de enskilda exempel kan tjäna som vägvisare, i synnerhet om de utgör typfall vilka följer tydliga mönster. 

I rapporten An inquiry to the nature and causes of – The Waste of Nations skriven av Christian Sandström på uppdrag av Skattebetalarnas Förening, beskrivs fem olika kategorier av slöseri; lobbysim (crony capitalism), plakatpolitik (political posturing), valfläsk (pork barell politics), bidragsentreprenörskap (rent seeking) och byråkrati (bureaucracy). Kategorierna utesluter inte varandra, tvärtom förekommer de inte sällan i kombination. 

Dragkamp om ändliga resurser

Samhällets resurser är inte oändliga. Man skulle kunna parafrasera Olof Palmes citat Politik är att vilja och i stället säga Politik är att välja. Men målkonflikter och prioriteringar är tuffa för politiker att ta sig an och något som man allt för ofta försöker önsketänka bort. En växande ekonomi riskerar därför att bli ett sätt för politiker att låtsas som att prioriteringar inte behövs – det finns ju mer till alla. Men även detta är självklart en prioritering och där prioriteringar görs följer också en dragkamp mellan konkurrerande intressen. Även om såväl politiker som väljare, myndigheter och intressegrupper är intresserade av att gemensamt skapa ett fungerande samhälle, står alla som enskilda grupper att tjäna eller förlora på olika prioriteringar. De grupper som är skickligast på att påverka utfallet av dragkampen kommer att utöva ett större inflytande över hur tillgångar används. Annorlunda uttryckt blir användningen av skattemedel en form av maktkamp, där intressegrupper drar åt olika håll. Och ju större del av ekonomin som utgörs av offentliga resurser, desto större anledning att ge sig in i kampen. Utfallet av en sådan maktkamp blir sällan samhällsekonomiskt optimal. På sista raden ser vi inte sällan slöseri som konsekvens av dragkampen.

Milton Friedman talade om fyra olika sätt att spendera pengar. Du kan spendera dina egna pengar på dig själv. Du kan spendera dina egna pengar på någon annan. Du kan spendera någon annans pengar på dig. Sist men inte minst, så kan du spendera någon annans pengar, på någon annan.

När skattepengar distribueras av politiker och andra som är satta att utföra uppgiften, handlar det i hög grad om att spendera andras pengar, på någon annan. I den situationen är det svårt att avgöra hur och till vad skattemedel ska användas för att det ska vara att betrakta som att pengarna har gått till rätt saker och på rätt sätt. Det hela försvåras av den ovannämnda dragkampen vilken inte sällan gynnar aktörer som är skickliga på att påverka utfallet snarare än dem som är i behov av pengarna. 

Hur ser då de olika kategorierna av slöseri ut?

Lobbyism

När pengar väl tagits från de företag och människor som förtjänat dem och hamnat i statens kassa ska de fördelas ut i olika delar av samhället. I teorin ska den här allokeringen göras på det sätt medborgarna finner önskvärt, men i realiteten påverkas processen av olika aktörers påverkan.

Det är i vissa avseenden sunt och naturligt att intressegrupper har inflytande över politiken. Problemet är dock att vissa organisationer och aktörer har sådan ekonomisk och politisk makt att de har en oproportionerligt mycket bättre position att påverka politiken till sin fördel än andra.

Aktörer med starkt inflytande över politiken och större resurser kan utöva mer påtryckningar. Och det finns starka ekonomiska incitament vilka motiverar de till synes kostsamma påverkanskampanjerna. Ett företag som får en subvention på 100 miljoner kronor eller en organisation som säkrar sin särställning och långsiktiga fortlevnad kan utan vidare spendera 10 miljoner på att försöka erhålla subventioner eller andra fördelar.

Kostnaden är sedan distribuerad över väljarkollektivet där varje enskild skattebetalare bidrar med en försumbar del. Ofta finns det därför ingen motpart som är beredd att spendera 10 miljoner på att försöka hindra att exempelvis ett företag får en subvention på 100 miljoner, eller en intresseorganisation en lagstadgad fördel. Nationalekonomer talar ofta om att det finns en incitamentsasymmetri, enkelt uttryckt kommer den som tjänar på lobbying att lägga mer pengar på lobbying medan andra är mindre motiverade att göra det.

Ett uppenbart sådant fall är hur de så kallade folkrörelserna ser till att årligen få stora summor i bidrag från skattebetalarna, och kanske ännu tydligare – idrottssveriges ständiga försök att för skattepengar arrangera OS (vilket i princip undantagslöst leder till enorma kostnader och mycket begränsade vinster).

Plakatpolitik

Folkvalda politiker blir kontinuerligt och befogat granskade och ifrågasatta för sitt maktutövande. Det är förstås i flera avseenden positivt att media skärskådar makten och att politiker hålls ansvariga för sina handlingar. Samtidigt kan rapporteringen om politiker få en slagsida åt det negativa hållet. 

Politikernas makt vilar på väljarnas förtroende vilket politikerna kämpar för att förtjäna. I ett medielandskap där mycket av rapporteringen om det politiska arbetet har en kritisk vinkel blir det viktigt att tränga igenom bruset med positiva nyheter. Man vill som politiker visa väljarna att man är handlingskraftig och åstadkommer något positivt, och jagar därför möjligheter att nå ut i positiva sammanhang. 

Jakten på positiva nyheter riskerar att urarta i plakatpolitik. Resultatet blir program, satsningar, skatter, lagar och regler som i bästa fall låter bra men egentligen är ineffektiva, och som i värsta fall utgör rent slöseri, men som alla har effekten att politiker framstår i bättre dager. 

Vi minns hur Timrå kommun startade ett bolag för att buteljera och sälja det egna kranvattnet, men att inte en enda slaska sålts under loppet av 25 år, och Malmö kommuns många olika satsningar, exempelvis på kommunalt avlönade e-sportsamordnare. 

Valfläsk

Jakten efter väljarröster kan även ge upphov till valfläsk. Även om vi ofta vill tro att väljare är både välinformerade och ser till samhällets bästa när de röstar är detta knappast alltid sant. Plånboksröstning är vanligt och politiker har därför ofta en ambition att bjuda över varandra med olika former av bidrag och förmåner. En valkampanj urartar därför lätt till att politiker tävlar om vem som kan dela ut mest valfläsk till de grupper som är strategiskt viktiga för att välja ett val.

Få saker kan bättre illustrera konceptet valfläsk, som Socialdemokraternas vallöfte 1998 (som senare genomfördes) om maxtaxa i barnomsorgen och därefter samma partis löfte om att införa en så kallad familjevecka inför valet 2018.

I USA:s presidentval talar man ofta om ”swing states”, det vill säga det lilla fåtal stater som skiftar mellan demokraterna och republikanerna. Dessa kommer i praktiken styra mycket av utfallet i ett val och politiker kommer dela ut mycket valfläsk till dessa delar av landet. Samma fenomen finns i Sverige men då inriktat på specifika väljargrupper vilka inte nödvändigtvis är geografiskt avgränsade.

Konsekvensen av ovanstående blir att resurser allokeras till de väljargrupper som har makt att påverka utfallet i ett val snarare än de grupper som har störst behov.

Bidragsentreprenörskap

Vidlyftiga transfereringssystem lockar till sig lycksökande bidragsentreprenörer. Om det är svårt att tjäna pengar på arbete och enkelt att kamma hem pengar i form av bidrag riskerar även förnuftiga människor att snart förändra sina beteenden. 

Inte bara privatpersoner har lärt sig att nyttja systemen och tillskansa sig medel. Föga förvånande har även det privata näringslivet blivit bra på att kamma hem andra människors pengar genom olika ansökningsförfaranden. Även företag och individer som av princip vänder sig mot transfereringssystemen söker pengar med motivet ”nu när pengarna ändå finns att tillgå är det inte mer än rätt att också försöka återta dem”.

Det är lätt att uppröras över hur individer, organisationer och företag systematiskt söker bidrag och skor sig på det offentliga. Det bör dock understrykas att de endast gör det för att det finns möjligheter att göra så. Om skatterna och bidragen är höga tjänar såväl privatpersoner som företag mindre på att arbeta, anställa, utveckla och expandera än att söka olika former av bidrag. 

I Smedjan har Christian Sandström lyft flera flagranta fall av omfattande stöd till olika typer av näringslivssatsningar, inte sällan i förment miljövänlig teknik, som sällan slutar som planerat. 

Byråkrati

Den amerikanske ekonomen William Niskanen (1975) menade att offentlig förvaltning tenderar att maximera sin storlek. Enligt Niskanen beror det på att nyttan för alla individer i en hierarki ökar om organisationen växer. De högsta cheferna kan visa upp att de varit ansvariga för en större verksamhet, vilket ger dem högre status och lön samt möjligheter att få andra betydelsefulla jobb. Samma logik präglar mellancheferna i hierarkin och summan av detta blir starka incitament att expandera verksamheten, vilket ytterst innebär att man tar mer skattemedel i anspråk. Byråkratin har starka incitament att växa, snarare än att trimma verksamheten och använda resurser mer effektivt. 

Människor inom en organisation tenderar att överskatta organisationens betydelse. En följd av detta blir att även den offentliga förvaltningen ger sig in i dragkampen för mer resurser. Polismyndighetens ledande skikt kommer att försöka få mer anslag till verksamheten eftersom de anser att verksamheten är viktigare än exempelvis Energimyndighetens. När alla de olika delarna av den offentliga förvaltningen fungerar enligt den här logiken skapas ett tryck uppåt på den totala kostnadsmassan. Politiker blir ständigt uppvaktade av ambitiösa generaldirektörer som är övertygade om att deras myndighet kan prestera mer och angelägna om att just deras verksamhet ska erhålla mer anslag.

Nog kan detta förklara den eskalerande mängden kommunikatörer i kommuner och på statliga myndigheter. Till exempel har Polisen runt två hundra kommunikatörer anställda och köper samtidigt kommunikationstjänster från PR-byråer för avsevärda belopp. 

På sista raden förlorar skattebetalarna

På sista raden ger allt detta att skattebetalarnas pengar fortsatt går till fel saker och används på fel sätt. De bakomliggande faktorerna och mekanismerna lägger var för sig och i samverkan grunden för fortsatt slöseri och en sämre fungerande offentlig sektor än vad medborgarna ska kunna förvänta sig. Trycket att offentliga verksamheter sväller förblir stort, medan intresset för att städa bort dysfunktionella verksamheter och rensa upp bland onödig byråkrati är för litet. I det stora maskineriet blir ofta slöseriets komponenter för små för att få den uppmärksamhet de förtjänar, men den totala summan blir en tung börda att bära för skattebetalarna. Genom att se mönstren kan vi dock ge oss möjligheten att göra något åt saken. 

Omslagsfoto: Janerik Henriksson/TT