Därför ser vi inte krisen komma

När finanskrisen briserade 2008 var det många som ställde sig frågan om hur både finansvärlden och ledande politiker runt om i världen hade kunnat missa varningstecknen. Inte minst handlade kritiken om hur ekonomer och beslutsfattare kommit att uppfatta sin omvärld genom bristfällig information och överförenklade modeller. I finanskrisens kölvatten, och som svar på kritiken, implementerade många länder olika system för att upptäcka och hantera stabilitetsproblem som kunde uppstå i det finansiella systemet. Dessa åtgärder handlade emellertid främst om tekniska och administrativa system, och inte om systemets informationsbärande delar. 

I den ekonomiska debatten tillåts triviala eller vardagliga frågor att ta stort utrymme, medan allvarliga problem allt som oftast undviks eller tonas ned. Samtidigt blir kunskapen – även bland fackmän – om vår ekonomi och hur den utvecklas allt mer sektionerad. 

Under åren som ledde upp till finanskrisen saknade många aktörer kontextualiserande kunskap och tolkningsramar utanför sitt eget omedelbara fokusområde. Det bidrog till att varningstecknen aldrig nådde dem som hade kunnat göra något åt problemen.

***

Snart 15 år senare kvarstår problemen. Särskilt tydligt har detta varit i hanteringen av olika strukturproblem: till exempel i diskussionen om den svenska överbelåningen, i rapporteringen om energiinfrastrukturen och nu senast i rapporteringen om inflation och ekonomisk stabilitet. Att alla dessa områden är behäftade med betydande problem börjar nu sjunka in. Men det var inte uppenbart för särskilt många före 2022.

När amorteringskravet infördes 2014 – och Finansinspektionen senare introducerade skärpta krav för bolån – var motståndet från delar av det akademiska, ekonomiska etablissemanget kompakt, och hade varit det i flera år. Det anfördes en rad invändningar, bland annat att amorteringskravet utestängde yngre från bostadsmarknaden, att de låga räntorna inte alls drev på prisökningen och att det inte förelåg någon risk för överbelåning på grund av stigande räntor.

Så sent som hösten 2022 hävdade många, inklusive flera storbanker, att ytterligare och verkligt kännbara höjningar av bolåneräntorna var osannolika. I augusti förutspådde till exempel både Konjunkturinstitutet och Nordea en maximal styrränta på två procent under kommande år och Nordea menade samtidigt att bolåneräntorna knappast skulle öka till mer än fyra procent. En bit in på 2023 ser vi facit, och man får nog vara tacksam att Finansinspektionen inte tog åt sig för mycket av den tidigare kritiken.

***

Mindre tur har Sverige haft i diskussionen om energiinfrastrukturen. Också i denna fråga fanns det tidiga varningstecken. 2014 slog Svenska kraftnät larm i fullkomligt otvetydiga ordalag och meddelade att stora delar av Sverige riskerade att bli i praktiken strömlösa efter den planerade nedläggningen av kärnkraftverk runt år 2020, och att importstrategin inte skulle fungera som en hållbar lösning. Efter en viss inledande panik i rapporteringen dog emellertid frågan på medial nivå.

Några enstaka ledartexter publicerades visserligen varje år under åren före pandemin, men det mätbara intresset före 2020 – det vill säga medan det fortfarande fanns någon som helst rimlig möjlighet att göra något åt problemet – var en bråkdel av vad det varit de senaste åren. Problemet beskrevs dessutom ofta som något som endast berörde Skåne.

I de nationella medierna var uppmärksamheten kring andra samhällsfrågor, som exempelvis arbetslösheten, mångdubbelt större. Bristen på medial uppmärksamhet, i kombination med politiska låsningar, bidrog utan tvivel till att problemen i energisystemet kunde fortsätta växa.

*** 

Det senaste exemplet på hur offentlig tystnad förlett såväl beslutsfattare som politiker torde vara diskussionen om den extraordinärt höga inflation som Sverige upplevt sedan början av 2022. I media har det i mycket hög grad låtit som om inflationen dök upp på den svenska ekonomiska horisonten helt utan förvarning hösten 2021. Då rapporterade bland annat SVT att riksbankschef Stefan Ingves menade att inflationen skulle nå ”som högst 3,2 procent de närmaste månaderna”, till följd av oväntade flaskhalsar i pandemins fotspår.

Problemet med Ingves utgångspunkt var att den inte stämde – i alla fall inte helt. De som följde utländsk rapportering kunde redan 2020 se att flaskhalsproblemen var mer omfattande än vad som rapporterats i Sverige, och att prisökningar på grund av varubrist även i övrigt var ett stort problem även i resten av världen. Också svenska företag rapporterade redan 2020 drastiskt stigande priser och minskande tillgång på konsument- och insatsvaror.

Den globala pandemin bidrog därefter till att slutgiltigt rubba redan överansträngda logistikkedjor, vilket samverkade med andra problem och snabbt bidrog till att skapa bristsituationer inom flera sektorer – samtidigt som minskande konsumentefterfrågan under pandemin bidrog till att maskera problemen. 

Mellan 2020 och 2022 steg så svenska företags kostnader drastiskt; under 2021 ökade de svenska företagens hemmamarknadskostnader med runt 18 procent. I skrivande stund är SCB:s senaste bud att producentprisindex ökat med 43,4 procent från 2020 till december 2022. En likartad utveckling gick att se i större delen av Europa. Även om elpriserna var en stor del av denna prisökning, var de på intet sätt de enda – priserna ökade på allt från gödsel till kläder, och det var under 2021 bara en fråga om tid innan dessa priser letade sig ut till konsumentled och vårt vanligaste inflationsmått, konsumentprisindex. Efter februari 2022 ändrades den mediala berättelsen, och istället för ”tillfälliga störningar” och Covid-19 menade nu flera medier att den massiva inflationsökning som följt i pandemins fotspår berodde på den ryska invasionen av Ukraina, liksom man hävdade att kriget orsakat prisökningen på el.  

***

Detta mönster – med initiala varningssignaler som snabbt avfärdas innan krisen något år senare är ett faktum, då experter istället levererar en överslätande bortförklaring och meddelar att ”vi har varit naiva” eller ”vi kunde inte se det komma” – har upprepats gång på gång även efter 2008. Ett av skälen till att signalerna så ofta ignoreras eller feltolkas torde vara att rapporteringen sällan består av annat än selektivt valda nyckeltal och av olika organisationers ofta överdrivet optimistiska och innehållsmässigt lättviktiga analyser i lätt omskrivning. Urvalet av ekonomisk statistik som uppmärksammas är också inkonsekvent. SCB:s producentprisstatistik har exempelvis, mig veterligen,  inte tagits upp till någon allvarligare diskussion under de gångna två åren.

Den information som rapporteras analyseras sällan, utan det nödvändiga tolkningsramverket levereras oftast av dem som är beredda att tona ned faran och bekräfta det narrativ som media för närvarande låst sig vid eller för att föra tillbaka diskussionen till områden där journalistkåren känner sig mer bekväm, som arbetslöshetsfrågan.

Här kan man också skönja den giftiga blandning som uppstår när näringslivets framtidsoptimistiska självbild gifter sig med ett bekräftelsebehov inom media och politik. Alla som försöker påpeka att det kanske finns ett problem måste också stångas med den märkligt svenska sorts fatalism som får de mest upplysta aktörer att luta sig tillbaka och, vilka problem de än möter, utbrista ett självgott ”det där löser sig!”. 

Efter nästan tre decennier som i den ekonomiska rapporteringen har framställts som en serie oavbrutna framgångar – för finanskrisen 2008 hanterades utan några långvariga störningar på hushållsnivå – verkar många ha glömt att ekonomisk utveckling också kan gå i en annan riktning. Många har helt uppenbart också vant sig av vid att ekonomisk journalistik, analyser och prognoser faktiskt är saker som förtjänar att tas på allvar, och att om man har fel så får det konsekvenser. 

De stora nationella medierna har i princip utan undantag misslyckats med att sköta rapporteringen om de ekonomiska strukturfrågorna. Särskilt uppenbart är misslyckandet i radio och tv. Som exempel kan nämnas SVT:s ekonomiprogram, ”Ekonomibyrån”, där olika experter under hösten 2022 slog fast att att allt från energikris till inflation var övergående problem som säkert inte skulle plåga landet under 2023.

I stället för att gå på djupet i vilka resonemang och analyser som driver olika ekonomiska aktörer, urartade programmet ofta till ett popularitetstävlingsliknande uppradande av åsikter utan närmare diskussion. Ett av de tydligaste exemplen på det sistnämnda var när SBAB:s chefsekonom, Robert Boije, den 28 oktober ifrågasatte Stefan Ingves resonemang om amorteringskravet – varpå programledaren Carolina Neurath, istället för att låta Boije redogöra för sin ståndpunkt, valde att bokstavligt talat stänga diskussionen med ett flera gånger högljutt upprepat ”Ni tycker olika”, som om det handlade om ett skolgårdsbråk.

”Varför såg vi det inte komma?” frågade sig Alexander Norén, SVT:s ekonomikommentator, i en krönika publicerad den 8 december 2022 om stigande räntor, inflation och potentiell lågkonjunktur. Det framstår allt mer som att svaret på frågan år 2023 på ett fundamentalt plan liknar svaret på frågan efter krisen 2008: de ekonomiska informationsflödena fungerar inte som de ska, diskussionen är undermålig, och det är i hög utsträckning ekonomidebattörerna, journalisterna och kommentatorerna som bär ansvaret. Att fungera som återkopplingsmekanism och kommunicerande kärl mellan politik och samhälle är en medial kärnuppgift. Media ska möjliggöra det informationsutbyte som behövs för att ekonomiska beslut, privata och politiska, ska kunna fattas på rimlig grund. När så inte sker, blir konsekvenserna allvarliga.