Därför mördas vita lantbrukare i Sydafrika

Internationella nyhetsmedier har de senaste månaderna rapporterat om en våldsvåg på den sydafrikanska landsbygden. Vita jordbrukare har attackerats, rånats och i många fall mördats. En infekterad debatt har brutit ut i Sydafrika, och Australiens inrikesminister säger att han gärna tar emot vita sydafrikanska lantbrukare som flyr rasistiskt våld; de är välkomna till ”ett civiliserat land”.

Detta har retat upp många svarta i Sydafrika. Frågan om våldet på landsbygden ställdes nyligen på sin spets när landets nye president Cyril Ramaphosa deklarerade att vita lantbrukares mark kan komma att exproprieras utan ersättning. Marken skall ”återlämnas” till svarta jordbrukare, vilket väcker många spörsmål.

Frågetecknen radar upp sig. Handlar det verkligen om en mordvåg riktad specifikt mot vita på landsbygden? Har den i så fall rasistiska motiv? Är den kopplad till krav på att de vita, som äger en oproportionerligt stor del av den odlingsbara marken, skall avhysas utan betalning?

Det hade varit naivt att tro att den här typen av naket våld skulle upphöra bara för att apartheid avskaffades.

Det här kan bli den största politiska frågan i Sydafrika sedan apartheid upplöstes. Enligt de aktivister som pressar på för att uppmärksamma våldet på den sydafrikanska landsbygden, mördas i genomsnitt en vit lantbrukare var femte dag. Fenomenet är inte nytt, det har pågått i många år och polisen anklagas för att blunda för brotten. Lobbygruppen AfriForum som representerar landets afrikander, alltså ättlingar till holländare som började kolonisera Sydafrika redan på 1600-talet, hävdar att 82 av deras medlemmar mördades 2017.

Under det innevarande årets första månader inträffade över etthundra attacker mot vita jordbruk och de berättelser som publiceras vittnar om hårresande brutalitet. Det är ofta inte fråga om vanliga rånöverfall med dödlig utgång utan i skrämmande hög grad också tortyr. Vita lantbrukarfamiljer har hållits fångna under många timmar och plågats ihjäl, enligt AfriForum.

Morden blir till siffror

Statistiken är ofullständig, invänder andra. Det må vara sant att våldet på landsbygden har eskalerat sedan apartheid upplöstes i början av 1990-talet, men det gäller för hela landet. Det är fortfarande så att fattiga svarta i de stora satellitstäderna runt exempelvis Johannesburg löper en mångdubbelt större risk att mördas. Debatten har tagit formen av statistikdispyter, där AfriForum hävdar sina siffror medan kritiker säger att mordfrekvensen i fattiga svarta bostadsområden handlar om cirka 250 mord om året per 100 000 invånare.

Det lugnar naturligtvis inte de vita jordbrukarna, som förutom att de har tagit emot en inbjudan från Australien också har formulerat ett brev till president Donald Trump, och bett om att få emigrera till USA. Brevet har fått 19 000 signaturer. Omkring en halv miljon vita har lämnat Sydafrika efter apartheids fall.  

När apartheid föll förändrades det sydafrikanska samhället inom en mängd områden. Tidigare hade svarta begränsade möjligheter att uppehålla sig i delar av landet som var reserverade för vita. Det gällde bland annat många bostadsområden. När jag besökte Sydafrika för några år sedan reste jag en dag omkring i traditionellt vita bostadsområden i huvudstaden Pretoria och noterade mängden säkerhetsanordningar runt villorna. Det var staket med taggtråd, murar och fjärrstyrda grindar. Överallt satt skyltar som berättade om vilket vaktbolag som hade uppsikt över just den fastigheten. Jag talade med en vit äldre kvinna som hade bott där under apartheidtiden och hon intygade att man då, på den tiden, sällan såg något av detta. Väldigt få murar, inbrottslarm och vakter. Det behövdes helt enkelt inte i samma utsträckning som nu.

Mordhistoria

På landsbygden gjorde den sociala kontrollen att det var svårt att röra sig med oärliga avsikter utan att bli upptäckt. I dag är det inte längre så. Att våldet mot en kategori medborgare som tidigare inte var särskilt utsatt har ökat påtagligt har också historiska förklaringar. Under apartheidtiden drabbades svarta av ett polisvåld som var extremt. Människor dödades för bagatellartade förseelser och våldet kom att integreras i människors psyken. Många har försökt att analysera varför våldet växte till helt ohanterliga nivåer under framför allt 1980-talet. En av dem är den vite journalisten och författaren Rian Malan som i sin bok Mitt förrädiska hjärta berättar om hur mördandet då stegrades.

”Det förekom så många ohyggligheter i mitt land, och de tog sig så många uttryck”, skriver han. ”Där fanns de vita ohyggligheterna, det fasansfulla i att svarta demonstranter blev nedskjutna på gatorna – 412 stycken det året [1986, min anm]. Men det fanns också en annan form av ohyggligheter, de ohyggligheter som de svarta utsatte varandra för. De förekom redan från början, samma dag som alltihop startade i september 1984, i det svarta samhället Sebokeng. Det första offret för det stora upproret var en svart kommunfullmäktige, en förment överlöpare, som styckades och brändes till döds av en svart pöbel. Därefter blev de svarta ohyggligheterna värre och värre – lika vidriga som de vita ohyggligheterna, för att till sist bli än värre.”

Den utländska mörkläggningen

Rian Malan är bittert kritisk till utländska nyhetsmedier som han anser förskönade motståndskampen. Han skriver:

”Det enda stället där situationen i landet framstod som begriplig var i de vita tidningarna runt om i den upplysta världen, där kampen vanligtvis framställdes som en tämligen klar och entydig historia. I detta andra, till stor del imaginära, Sydafrika förde ʼantiapartheidaktivister en ickevåldsamʼ och ʼintensivt diciplineradʼ kamp mot vit ondska i demokratins och de medborgerliga rättigheternas namn.”

Malan berättar om massmordet på 32 svarta kvinnor som hade bränts ihjäl. Kvinnorna anklagades för att ha använt häxkraft för att fördröja frihetskampen. De som greps i samband med massakern var 26 svarta ynglingar som alla var medlemmar i eller anhängare av United Democratic Front, UDF, som samlade en mängd antiapartheidorganisationer under sitt paraply och var stor mottagare av bland annat svenskt bistånd.

Malan berättar att exempelvis New York Times rapporterade om massmordet, men endast i notisform utan någon analys.

”Det ägde rum i ett sammanhang som New York Times uppenbarligen inte förmådde förklara”, skriver han.

Våld är för många den enda metod man känner till för att hävda det man anser vara sin rätt.

Alla dessa mord ingick i det som med en gemensam term kallades för kampen mot apartheid. Det fanns även andra grova brott som begicks i apartheidmotståndets namn men som inte sanktionerades officiellt av ANC. Det mest uppmärksammade var det som kallades necklacing, från engelskans necklace, halsband. Det var en metod att ta livet av folk som användes av gatumobbar, ofta spontant i samband med demonstrationer och kravaller. En svart person som misstänktes för samröre med exempelvis polisen kunde få ett bildäck trätt över huvudet varefter däcket fylldes med bensin och tändes på. Det behöver knappast påpekas att döden var fasansfullt plågsam.

Den här typen av mord på öppen gata började förekomma i mitten av 1980-talet och pågick fram till början av 1990-talet. Enligt Institutet för rasrelationer, SAIRR, brändes 672 människor ihjäl mellan 1984 och 1987. På bara tre år alltså. Den totala dödssiffran torde vara väsentligt högre än 1 000. Metoden fick som sagt aldrig något officiellt godkännande av ANC. Nelson Mandelas dåvarande hustru Winnie väckte dock uppmärksamhet när hon sade att ”vi ska befria vårt land med tändsticksaskar och halsband”. Det sågs som en uppmuntran till dem som praktiserade mordmetoden, alltså som ett inofficiellt sanktionerande från ANC.

Apartheid förgår, orättvisorna består

Det hade varit naivt att tro att den här typen av naket våld skulle upphöra bara för att apartheid avskaffades. Många av de stora orättvisorna i det sydafrikanska samhället består, och våld är för många den enda metod man känner till för att hävda det man anser vara sin rätt. Bland andra AfriForum påstår nu att mordvågen på landsbygden, riktad mot vita, är en fortsättning på den situation som rådde under apartheid och att det handlar om att skrämma iväg vita jordbrukare. När det inte längre är aktuellt att mörda svarta överlöpare så drabbas i stället de vita farmarna.

Det är svårt att tro att det ofta raffinerade våldet riktat mot vita lantbrukare inte är kopplad till jordfrågan. I hela Afrika är det den hetaste politiska potatisen som få makthavare vill eller vågar ta i. Samtidigt är det jordfrågan som allra mest engagerar vanliga medborgare. Att äga en bit mark anses i Afrika vara något av en mänsklig rättighet med starka ekonomiska grundorsaker. Knappast något afrikanskt land har ett fungerande pensionssystem för låginkomsttagare. Den enda möjlighet en sådan individ har att erhålla någon typ av säkerhet för ålderdomen är att skaffa sig en bit odlingsbar mark. Därför är jordfrågan så brännbar att den kan störta regeringar. Impopulära regimer tar ofta till tricket att locka med en jordreform för att stärka sin ställning bland folket.

Redan 1913 stiftades en lag i Sydafrika där endast åtta procent av den odlingsbara jorden tilldelades landets svarta invånare. Den vita minoriteten ägde resten och när den första svarta regeringen under Nelson Mandela tillträdde hade den en stark press på sig att rätta till denna obalans i jordägandet. Man skapade då ett system där staten skulle köpa mark enligt principen villig säljare – villig köpare men det har av olika skäl inte gett det resultat man hade hoppats på. Med nuvarande takt i överlåtelserna kommer det att ta flera decennier att överföra tillräckligt mycket jordbruksmark till svarta ägare.

Marxistiska mordhot

Somliga tycker att reformerna som syftar till att sudda ut apartheids orättvisor går alldeles för sakta. Den mest högljudda av dessa är Julius Malema, som stöttes ut av regeringspartiet ANC 2012 efter att ha gjort en rad aggressiva och starkt rasistiska uttalanden där han bland annat uppmanade till mord på afrikander, alltså vita ättlingar till holländarna. Han startade ett eget parti kallat Economic Freedom Fighters, EFF, vars målsättning är att minimera det vita inflytandet i landet.

Marxisten Malema har hånfullt kommenterat Australiens invit till de vita sydafrikanska jordbrukarna och sagt att dessa skall lämna nycklarna till sina traktorer och hus när de ger sig iväg. ”De är rika här därför att de exploaterar svarta människor. Det finns inga svarta att exploatera i Australien [sic] så de kommer att bli fattiga. De kommer att komma tillbaka hit med svansen mellan benen.”

Nyligen lade Malemas parti fram en motion i parlamentet om att expropriera vita jordbruk utan ekonomisk kompensation. Till mångas förvåning ställde sig ANC med den nye presidenten Cyril Ramaphosa bakom den.

”Vi skall läka såren från det förflutna och återfördela jorden till de svarta”, sade Ramaphosa nyligen. ”Vi är övertygade om att expropriation utan kompensation skall tillämpas på ett sätt som ökar jordbruksproduktionen, förbättrar livsmedelssäkerheten och garanterar att marken återförs till dem som den togs ifrån under kolonialismen och apartheid”, tillade han.  

Zimbabwes misslyckande

Därmed intar Sydafrika samma hållning i jordfrågan som grannen Zimbabwe under president Robert Mugabe gjorde vid millennieskiftet, ett agerande som väckte våldsam harm i stora delar av världen. En grupp huliganer som kallade sig krigsveteraner angrep vita jordbrukare, misshandlade dem och i många fall mördade dem. Därefter beslagtogs gårdarna.

Den första och tydligaste effekten blev att jordbruksproduktionen sjönk dramatiskt. Zimbabwe kallades tidigare för södra Afrikas kornbod och exporterade spannmål till hela regionen. Landet var en av världens största tobaksproducenter. Ekonomin störtdök och Zimbabwe gick in i en ekonomisk recession som fortfarande är ytterst kännbar.

Väldigt få vanliga lantbrukare fick del av de beslagtagna gårdarna. Robert Mugabe själv däremot lade vantarna på 15 stycken och hans ministrar fick dela på cirka 160. Omkring 200 000 svarta jordbruksarbetare miste jobbet på grund av att deras vita arbetsgivare fördrevs eller mördades. Hela den så kallade jordreformen var ett katastrofalt misslyckande. I dag kan Zimbabwe inte ens mätta sin egen befolkning. En tredjedel av landsbygdsborna klassas som undernärda eller felnärda. Den tidigare så lukrativa tobaksexporten ligger i spillror.

Varför genomföra en reform som har misslyckats på alla andra håll där den har prövats?

Det är naturligtvis väldigt olycksbådande att Sydafrika under sin nye president väljer att kopiera Zimbabwes exempel, men det är inte helt oväntat. I flera afrikanska länder har makthavare försökt sig på populistiska grepp med rasistiska undertoner för att tilltala delar av sin resurssvaga befolkning. Det första kända exemplet som fick stor uppmärksamhet utomlands var när diktatorn Idi Amin i Uganda 1972 utvisade alla asiater. Dessa hade då en nära hundraårig historia i landet och utgjorde en egen kategori som affärsidkare; de var i regel välbeställda jämförda med landets svarta invånare. Asiaterna fördrevs under ackompanjemang av pompösa klyschor om att göra sig av med dem som saboterade Ugandas ekonomi. Den ekonomiska kollapsen lät inte vänta på sig.

”Vi tänker göra den vanlige ugandiern till herre över sitt eget öde och framför allt se till att han får njuta av sitt lands rikedom. Vår medvetna policy är att överföra den ekonomiska kontrollen över Uganda till ugandiska händer, för första gången i historien”, sade Idi Amin.

Byt ut Uganda mot Sydafrika så skulle det kunna vara ett citat från Julius Malema i dag. Eller från Cyril Ramaphosa.

Nuvarande presidenten Yoweri Museveni i Uganda har försökt reparera skadan genom att be de förvisade att återvända, vilket i viss mån har skett. Även den nya regeringen i Zimbabwe försöker nu få tillbaka sina vita farmare genom att locka med ekonomisk kompensation. Detta får Sydafrikas beslut om expropriation utan ersättning att framstå som ännu märkligare. Varför genomföra en reform som har misslyckats på alla andra håll där den har prövats? Det är svårt att värja sig från misstanken att det är ett populistiskt grepp ägnat att leda bort uppmärksamheten från andra missförhållanden i det ojämlika Sydafrika.