Joakim Broman:
Därför måste vi tillbaka till 1994
Samhälle Essä
Sportsliga händelser kan forma länders kultur, identitet, gemenskap, sinnesstämningar och ekonomiska utsikter. Joakim Broman, aktuell med en ny bok om det tidiga 90-talet, blickar tillbaka på VM 1954, 1998 och förstås 1994.
I några månader har jag ägnat merparten av min tillgängliga tid åt att tänka på, läsa om och skriva om 1994 och de närliggande åren. Resultatet finns i min nya bok 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid som släpps i veckan.
Jag förstår om det är några som undrar om det ska vara nödvändigt att återvända till VM-turneringen där Sverige tog brons. De som minns sommaren har i många fall – det inkluderar naturligtvis mig – tjatat i decennier om Martin Dahlin, Brolins frisparksvariant och Therns röda kort mot Brasilien. För generationerna som kommit efter framstår det nog som ett ältande.
Men det finns faktiskt flera goda skäl att återvända till 1994, inklusive VM-turneringen. För även om fotbollssommaren i sig på många sätt är uttjatad är det en förbisedd aspekt hur VM-bronset (kanske i kombination med Tre Kronors OS-guld) faktiskt bidrog till att skapa en optimism, nationell sammanhållning och riktning i spåren av ekonomisk kris, säkerhetspolitisk osäkerhet och tvivel kring Sveriges framtid i Europa.
Att sportsliga händelser starkt bidrar till att forma länders kultur, identitet, gemenskap, långvariga sinnesstämningar och kanske även ekonomiska utsikter, bör det inte råda några tvivel om. I ”Miracle on Ice” 1980 besegrade en grupp amerikanska amatör- och collegespelare ett legendariskt sovjetiskt lag – som tagit fyra raka OS-guld och var obesegrade sedan 1968 – i en match som skalade ner det kalla kriget till en hockeyrink i Lake Placid och perfekt gestaltade den kommande Reagan-eran. I essän När Sverige var som svenskast (2019) skriver Andreas Ericson om hur det svenska tennisundret under 1980-talet – 1988 vann Mats Wilander tre Grand Slam-turneringar och Stefan Edberg den fjärde – bidrog till idén om ett land som sin storlek till trots kunde erövra världen med serve och volley, en sportslig förlängning av den svenska självbilden under Palme.
Starka känslor kan förstås även vara negativa, som i samband med VM-kvalmatcherna mellan El Salvador och Honduras 1969. Läget hade varit spänt mellan länderna redan innan matcherna – i botten fanns både en etnisk konflikt och strider kring bland annat migration och jordbruk – men efter att El Salvador förlorat den första matchen på ett 1–0-mål i matchens slutminuter begick en 18-årig kvinna självmord i sorg över förlusten, något som trissade upp känslorna till nya nivåer. Inför att returen skulle spelas i San Salvador en vecka senare eskorterades Honduras spelare av militär, och när deras flagga skulle hissas brändes den upp och ersattes av en smutsig disktrasa. Efter matchen, som El Salvador vann med 3-0, ska Honduras tränare Mario Griffen ha sagt: ”Som tur var förlorade vi matchen.” Det hindrade dock inte våldsamheter från att utbryta. Två Honduras-supportrar misshandlades till döds i samband med matchen, och de följande dagarna mördades flera salvadoraner som var bosatta i Honduras.
Eftersom lagen vunnit varsin match spelades en tredje match den 26 juni, denna gång på neutral mark i Mexiko. Stämningen blev än hetsigare inför och under matchen. El Salvador vann med 3–2 och kvalade därmed in till VM, men dagen efter bröt Honduras de diplomatiska förbindelserna med grannlandet. Ytterligare någon vecka senare ryckte trupper från El Salvadors militär fram och flygvapnet besköt Honduras.
Det som kommit att kallas fotbollskriget varade bara i fyra dagar men hann trots det skörda närmare 6 000 människoliv.
Det som kommit att kallas fotbollskriget varade bara i fyra dagar men hann trots det skörda närmare 6 000 människoliv, och den konflikt som låg till grund för kriget pyrde vidare även efter en överenskommelse om vapenvila. 1980 kom en formell lösning på gränskonflikten genom en dom i den internationella domstolen OAS, men det var först 2006 som oroligheterna upphörde efter att ländernas presidenter träffades för att erkänna landgränsen.
Konflikten hade inte försvunnit om matcherna mellan El Salvador och Honduras inte hade spelats. Men fotbollen skapade tillräckligt med bränsle och en tändande gnista för att kriget skulle inledas. Det har påståtts att något liknande skedde på Balkan i det tidiga 90-talet. Utanför Maksimir-stadion i nordvästra Zagreb står ett monument som hyllar ultrasgruppen Bad Blue Boys för att ha ”startat kriget som gav frihet till vårt fädernesland”. Det tycks inte riktigt stämma när man går till historieböckerna, men det är nog sant att upploppen mellan Dynamo Zagreb-anknutna Bad Blue Boys och Röda Stjärnan-huliganer (anförda av den serbiske krigsbrottslingen Arkan) på ett liknande vis som i fotbollskriget bidrog till att hälla bensin på den kommande brasan. Och mycket tyder på att Bad Blue Boys och andra kroatiska ultrasgrupper till viss del utgjorde grunden i formerandet av den kroatiska armén. I Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen (2008) åker han vid ett tillfälle till Zagreb och dricker öl på Bad Blue Boys bar, och en medlem berättar att det var efter upploppen mot Röda Stjärnan som man började köpa in vapen.
Några år senare ska fotbollen spela en helt annan roll för den nybildade kroatiska nationen, när landet inte bara tar sig till fotbolls-VM för första gången utan som debutant spelar sig hela vägen till semifinal. Där faller man mot Frankrike, som ska gå vidare till att vinna guld på hemmaplan – även det ett starkt exempel på bokens tema – men slår i den sista matchen Nederländerna och åker hem med ett brons. Davor Šuker blir skytteligavinnare och nationalhjälte, och Kroatien får en VM-sommar som till och med toppar den svenska fyra år tidigare.
***
Det enda exempel på sportens nationella, kulturella och identitetsskapande kraft som slår Kroatien i VM 1998 är Västtyskland i fotbolls-VM 1954. Fotbollsmässigt var tyskarna av uppenbara skäl i bakvattnet. Landet hade inte ens varit med i det första efterkrigsmästerskapet 1950 och gick in i turneringen som oseedat lag fyllt med amatörer. Man snubblade vidare från gruppen genom att slå Turkiet, men ännu när laget slog ut seedade Österrike i semifinalen vågade ingen hoppas på så mycket mer. I finalen skulle man ju möta Ferenc Puskás Ungern, ett lag fyllt med världsprofiler som inte bara tagit guld i OS 1952 utan förnedrat England på Wembley med 7–1 bara tre veckor innan VM-turneringen börjat, och som sägs ha uppfunnit ”totalfotbollen” långt innan holländarna förfinade den tjugo år senare. Ungern hade dessutom redan slagit tyskarna med 8–3 i gruppen och därtill hunnit med att slå ut regerande världsmästarna Uruguay i semifinalen. Som om det inte räckte fanns storpolitiken i bakgrunden. Ungrarna representerade den andra sidan av järnridån, den som Tyskland tio år tidigare förlorat halva landet till, och i slaget mellan demokrati och diktatur var motståndarsidan dopad; hela truppen var fullblodsproffs som i regel spelade för arméanknutna Budapest Honvéd eller för MTK Budapest, som styrdes av den ungerska säkerhetspolisen.
Men som alltid när högre makter blandar sig i människornas förehavanden kan man räkna med hjälp från oväntat håll. Lagom till avspark hade det blivit ”Fritz Walter-väder”, det vill säga ett sådant ösregn som mittpjäsen på det tyska mittfältet trivdes bra i. En lerig gräsmatta hindrade de tekniskt skickliga ungrarna från att briljera, och dessutom hade Adidas uppfunnit skruvdobben och gett Tyskland en ingenjörsmässig fördel.
Enligt sedvanlig dramaturgi tog ungrarna ledningen med ett Puskás-mål efter bara sex minuter, och gjorde 2–0 två minuter senare efter en misslyckad hemåtpassning till den tyske målvakten Turek.
I den tyska spelfilmen Das Wunder von Bern från 2003 skildras VM-turneringen både på plats i Bern och genom dem som följer den hemifrån på radio och tv. I centrum för filmen står en familj i Essen som ännu lider av krigets sviter. Pappan Richard återvänder hem efter elva år i sovjetiskt fångläger och nekas pension eftersom han under fångenskapen vid ett tillfälle stulit lite socker. Mamman Christa har drivit en bar för att klara försörjningen, men blir uppmanad att stänga den när patriarken återigen vill vara brödvinnare. Dessutom får hon kritik för sin barnuppfostran: den äldste sonen Bruno har blivit kommunist och mellandottern Ingrid flirtar med brittiska soldater. Den yngste sonen Matthias, som Richard aldrig ens träffat innan han återvänder, är odisciplinerad, har till och med mage att bli upprörd när pappan slår ihjäl hans kaniner för att ha något kött att bjuda på när mamman fyller år. Inte minst har Matthias huvudet i molnen eller ännu hellre på fotbollsplanen, där han är maskot till och beundrare av Helmut Rahn, en av A-lagsspelarna i Rot-Weiss Essen som också blir uttagen till landslaget. Richard är desillusionerad, har svårt att hitta jobb och förstår sig inte på det nya land han kommit hem till.
Men allteftersom VM-turneringen fortskrider blir fotbollen en förenande kraft. Stämningen på baren har stigit när Christa skaffat en tv för att kunna sälja mer öl under matcherna, och Richard hittar en övergiven boll på den igenvuxna fotbollsplanen och jonglerar lite med den innan han hivar upp den i luften och gör mål på en cykelspark, i sitt första tecken på livsglädje sedan återvändandet. När Tyskland mot alla odds går till final startar därför Richard bilen och kör Matthias till Bern. På radion hör de hur Tyskland kvitterar. Bilköerna ringlar långa när de närmar sig, så Matthias får springa själv den sista biten, men han smyger in på arenan i slutet av den andra halvleken. En matchboll rullar fram till honom, han plockar upp den och kastar över den till en chockad Helmut Rahn. Inspirerad av hur den unge vännen trotsat alla hinder och tagit sig till Schweiz för att se finalen kliver Rahn genast in på planen och skickar in sitt andra mål för matchen. Tyskland vinner med 3–2 och miraklet i Bern, som det ska kallas, är fullbordat. Ett tyskt folk som tampas med skuldkänslor inför nazismens brott får för första gången på åratal en gemensam seger att glädjas över, och därtill en rättfärdig sådan, en som ingen behöver skämmas över och där Tyskland tagit rollen som David som slagit Goliat.
VM-titelns effekter i Tyskland är påtagliga. Glädjen och framtidshoppet syns bokstavligt talat i BNP-tillväxten, som går från (i och för sig höga) 8 procent till sanslösa 12 procent 1955. Det under som föregått Miraklet i Bern, Wirtschaftswunder – landets snabba ekonomiska återhämtning efter kriget, kanske främst skapat av ekonomiminister Ludwig Erhards liberala reformer – får ny fart och kraft. När Tyskland under ledning av Franz Beckenbauer blir världsmästare i fotboll för andra gången 20 år senare har BNP per capita under tiden dubblerats. Och Beckenbauer, född 1945, berättar förstås på senare år om hur Miraklet i Bern formade honom.
Glädjen och framtidshoppet syns bokstavligt talat i BNP-tillväxten.
Das Wunder von Bern är en ibland väl tillrättalagd feel good-film, men den skildrar i sina personporträtt ett verkligt Tyskland, som under den här tiden går från att leta efter en nationell identitet i bråten av sönderbombade städer och med skulden av ett historiskt folkmord, till att hitta en gemensam väg framåt, ett modernt Gemeinschaft och en sammanhållande styrka. Därför är det den mest sedda inhemska filmen i landets historia. Att filmen gick upp på bio 2003, nästan 50 år efter VM-turneringen, innebär också att den skapade ett narrativ om den delen av tysk historia just när den höll på att bli bortglömd. Nya generationer kunde därmed återupptäcka den historiska segern och infoga det i sin egna, förlängda historieskrivning om Tyskland i efterkrigstiden. Så kan det gå till när gamla triumfer – eller oförrätter – väcks till liv och blir en del av identiteten även för dem som aldrig kommit i närheten av de ursprungliga händelserna.
Det som står motiv för boken är 1994 som märkesår, som symbol och kanske delvis som drivkraft för de omvälvningar som skedde under tidsperioden. Om 1968 med Annie Ernauxs ord var “det första året i världen” var 1994 det andra året i Sverige (1809 var det första). På samma sätt som i Tyskland åren efter kriget var det tidiga 1990-talet en brytningstid för vårt land. En framgångsrik modernisering av ekonomin i efterkrigstiden hade förbytts i stagnation när de inbyggda felen i den ekonomiska modellen gjort sig påminda och förstärkts av internationaliseringen, för att till slut orsaka en omfattande kris, som i sin tur skulle leda till en historisk omläggning av det ekonomisk-politiska systemet. Svenskarna hade slagit sig till ro i skuggan av stormakterna när Berlinmuren rämnade och släppte igenom både östtyskar och en ny världsordning. DDR-Sverige, som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson kallar det i sin nostalgiska skildring av 80-talssverige Två nötcreme och en moviebox, rasade likväl. Den nya ekonomiska politiken, av Bildtregeringen kallad den enda vägens politik, samspelade med EU-inträdet och en redan tilltagande globalisering för att ”postmodernisera” Sverige och häva gamla regleringar.
VM-sommaren, och kanske för vissa OS-finalen i ishockey, har i mångas minnen redan blivit symboliska bärare av denna brytningstid. Kanske var segrarna inte heller bara symboler, utan även något som understödde och förstärkte utvecklingen. Det är svårt att bevisa, men fler än jag har under många år hävdat att vi inte hade röstat ja i EU-omröstningen i november 1994 om inte VM-bronset och OS-guldet öppnat svenskarnas spjäll för den kontinentala friskluftsvinden.
Det är ett skäl att återvända till denna tidsperiod nu, tre decennier senare. Det finns även andra anledningar. Dels har nya generationer vuxit upp som inte minns varken Roger Ljungs 1–0-mål mot Kamerun eller Anne Wibble, och som kanske bara har vaga uppfattningar om magnituden av förändringar eller om hur och varför dessa förändringar skedde. Dels har tidens tand gnagt även på oss som var med. Några av det tidiga 90-talets läxor har börjat glömmas bort, eller fördunklats av falska narrativ som behöver korrigeras. Sverige är ett mycket annorlunda land jämfört med 1994, men än kan vi hitta både inspiration, styrka och sanning i Martin Dahlins 3–1-mål mot Ryssland.
Texten är en förkortad version av prologen till boken 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid, som släpps på Timbro förlag i dagarna. Smedjans läsare har 20 procents rabatt med koden ROGERLJUNG.
Omslagsbild: Pawel Flato/TT