Samhälle Krönika
Därför borde Sverige minska utsläppen i Afrika
Regeringens satsning på internationella klimatinvesteringar har mötts av hård kritik, trots att det är bland de absolut mest effektiva sätten att minska utsläppen. Klimatfrågan borde handla om siffror snarare än om var utsläppsminskningarna sker, skriver Olivia Bergström.
Statsminister Ulf Kristersson pekade i regeringsförklaringen ut internationella klimatinvesteringar som viktigt i Sveriges klimatarbete. Principen är enkel: klimatet är en global fråga eftersom utsläpp inte anpassar sig till landsgränser. De globala utsläppen behöver minska mycket och snabbt.
Ord blir till handling, och regeringen meddelade i juli att man mer än tredubblar satsningen på klimatinvesteringar utomlands, från 450 miljoner till 1,5 miljarder. Anslaget i den tidigare S-regeringens budget var 2022 på 150 miljoner. Den nya klimatmiljarden räcker till utsläppsminskningar på ungefär två miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar nästan fem procent av Sveriges nuvarande utsläpp. Sveriges program för internationella klimatinsatser bedrivs av Energimyndigheten, och flera projekt håller just nu på att förhandlas klart, i bland annat Afrika där man vill finansiera omställningen till förnybarhet.
Internationella klimatinvesteringar bidrar till stora utsläppsminskningar globalt. Trots det har regeringens satsning mötts av hård kritik, delvis för att utsläppsminskningarna som genereras kan räknas till Sveriges klimatmål. Med hjälp av internationella klimatinvesteringar kan vi alltså nå våra klimatmål snabbare. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Leksen säger att det riskerar att flytta fokus från att minska utsläppen på hemmaplan. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet, är inne på samma spår och kallar det att smita från ansvar. Nyligen anslöt sig DN:s ledarredaktion till kritiken där Emma Høen Bustos skrev att “regeringen vill betala fattiga länder för att slippa hantera omställningen på hemmaplan”.
***
Kritiken tycks utgå från en principfråga snarare än om klimatfrågan i sig. Gemensamt för de tre ovanstående är att man vill diskutera det moraliska i att Sverige inte gör tillräckligt mycket för att minska utsläppen inom landets gränser. Men det är att flytta fokus från vad klimatfrågan handlar, och borde handla, om: att skapa så stora utsläppsminskningar som möjligt per krona så snabbt som möjligt. Att det blir mer och mer bråttom gör det bara desto viktigare att rikta insatserna där de gör störst nytta, oavsett plats i världen. Klimatfrågan borde handla om siffror.
Mikael Karlsson, som kritiserat internationella klimatinvesteringar med att man smiter från ansvar, tar också upp att: “Förr eller senare måste vi minska alla utsläpp i alla länder om vi ska klara klimatmålen”. Det stämmer förstås. Sverige behöver fortsätta elektrifiera och utsläpparna behöver betala. Det kan ibland kännas lite tjatigt när regeringspartierna gång på gång tar upp utbyggd produktion av fossilfri el som viktiga bidrag i omställningen. Men det är avgörande för att Sverige ska kunna ställa om både hemma och bidra globalt. Klimatnyttan är enormt mycket större än vad den förra regeringens satsningar på elcykelsubventioner eller klimatbonusen någonsin var.
Klimatfrågan borde handla om siffror.
Skillnaden mellan hur stor effekt olika klimatåtgärder ger per krona är betydande. På uppdrag av Timbro har konsultfirman WSP tagit fram siffror på hur mycket det kostar att minska utsläppen per ton för flera klimatåtgärder. Internationella klimatinvesteringar kostar under hundra kronor per ton utsläppsminskning, att jämföra med många nationella åtgärder som kan kosta tusentals kronor per ton. Att internationella klimatinvesteringar är så mycket billigare beror bland annat på att Sverige har bland de högsta skatterna på koldioxid i världen. Många av de lägst hängande frukterna har vi dessutom redan plockat.
För samma kostnad kan man alltså minska utsläppen betydligt mycket mer genom att välja internationella klimatinvesteringar i stället för de ineffektiva nationella satsningarna som testats genom åren. Faktum är att kostnaden för ländernas klimatarbete kan mer än halveras om man samarbetar om utsläppsminskningar genom Parisavtalet, jämfört med om man inte skulle göra det, enligt en studie från 2019. Det motsvarar besparingar på 250 miljarder dollar per år från 2030. Om besparingarna återinvesteras i klimatarbetet beräknas utsläppen kunna minska 50 procent mer än om länder inte samarbetar.
Kostnaden för ländernas klimatarbete kan mer än halveras om man samarbetar om utsläppsminskningar genom Parisavtalet.
Det är också en av anledningarna till varför Parisavtalet ger utrymme för länder att handla med utsläppsminskningar. Parisavtalets artikel 6 reglerar verktyg för samarbete mellan länder och handel med utsläppsreduktioner. Länder kan på frivillig basis samarbeta för att nå sina respektive nationella åtaganden för utsläppsminskningar. Målsättningen är att genom samarbeten göra det möjligt att öka ambitionen och skapa större utsläppsminskningar, än vad som är möjligt med det egna landets resurser. Utsläppsminskningarna kan fördelas mellan deltagarna i samarbetet och överföras mellan länder. För att säkerställa att samarbeten inte leder till dubbelräkning av utsläppsminskningar måste de länder som handlar med utsläppsenheter visa det i sin utsläppsstatistik och justera för sålda utsläppsenheter.
Den svenska regeringen gör rätt i att öka anslagen till internationella klimatinvesteringar, och borde fortsätta på samma spår. Genom att fortsätta rikta insatserna dit de gör störst klimatnytta kan Sverige nå klimatmålen och bidra till omställningen globalt betydligt snabbare än om vi bara skulle bry oss om att minska utsläppen på hemmaplan.