Därför behandlas rökare sämre än andra
En ny västernorrländsk regel tvingar regionens anställda att stämpla ut och byta om när de vill röka. I ett civiliserat samhälle måste den som väljer att leva bland andra människor också lära sig tolerera deras livsstil – även när det gäller rökare.
Rökare som har oturen att vara anställda av Region Västernorrland måste snart stämpla ut och byta om för att få gå ut och ta en cigarett. ”Det är inte bra att man möter till exempel patienter, och luktar rök”, som regionens folkhälsochef Peter Möllersvärd säger till den nya tobakspolicyns försvar.
Policyn gäller dock patienter också, även om de som har genomfört en planerad operation slipper oroa sig över svårigheten att ta sig upp ur sjukhussängen och byta kläder inför varje cigarett. De är ändå tvungna att vara rökfria i åtta veckor före och efter operationen.
Tanken är alltså att ingen som kommer i kontakt med regionen ska behöva stå ut med doften av cigarettrök. Det är en intressant tanke, med tanke på vilka dofter, ljud och synintryck vi annars står ut med från våra med människor.
Vi står ut med personer som luktar illa, oavsett om det beror på dålig personlig hygien eller dålig smak för parfym. Vi står ut med personer som tror att de oskrivna reglerna för hur man kan klä sig bland folk upplöses vid 30 grader celsius. Vi står ut med tonåringen på bussen som skriker in i telefonen som om personen i andra änden var halvdöv. Vi står ut med fyllot som sitter och pratar högt för sig själv. Vi står till och med ut med de spädbarn som inte verkar kunna sova gott utan vetskapen att de först spräckt minst fem trumhinnor.
Vi står inte ut med dem av godhet eller välvilja, utan av nödvändighet. I ett civiliserat samhälle måste medborgarna ha ett visst mått av tolerans mot varandra. Skulle ingen få göra något som stör dig, skulle ju du inte heller få göra något som stör någon annan.
Skulle ingen få göra något som stör dig, skulle ju du inte heller få göra något som stör någon annan.
Behovet av grundläggande tolerans är något de flesta förstår, instinktivt eller medvetet. Så vi biter ihop och låtsas som ingenting när herren bredvid har badat i rakvatten och damen mitt emot får sitt hundrade sms utan att slås av idén att hon kanske borde stänga av ljudet på sin mobil. Men det är kanske inte konstigt att ett visst mått av frustration byggs upp. Kanske är det förklaringen till det som nu tagit sitt (hittills) mest extrema uttryck i Västernorrlands nya tobakspolicy.
Det finns nämligen ett par ventiler för de mindre nogräknade, ett par undantag från principen att den som väljer att leva bland andra människor också får lära sig att leva med dem. Vissa människor är det av någon anledning socialt accepterat att förakta, diskriminera och helt enkelt jävlas med – och mest framträdande bland dessa grupper är rökarna.
När en servitör på Grand Hotel i Stockholm år 2014 täckte över en ammande kvinna med en servett väckte det ett ramaskri. Förra året förlorade en kvinna jobbet efter att en video spreds där hon ventilerade sina känslor inför att placeras bredvid en mamma med ett spädbarn på flyget. Men när en region med 6 500 anställda tvingar sina anställda stämpla ut och byta om för att dra några bloss, lyser indignationen med sin frånvaro.
Ändå är det ganska likartade situationer. Att resa med barn, att amma offentligt och att röka är helt olika saker, men de är alla tre oftast resultatet av ett fritt val, där bieffekten kan bli ett visst obehag för den närmaste omgivningen. Ändå är det bara ett av beteendena man kommer undan med att angripa. Rökning har kommit att betraktas som ett så lågt och förkastligt beteende att man inte behöver visa rökare samma miniminivå av tolerans som man visar andra i samhället.
Det är dock inte enbart rökare man kommer undan med att se ned på. ”Feta är vår tids byfånar”, sade sångerskan Anna Book i en intervju. Folk i allmänhet ser feta som lata, dumma, inkompetenta och oansvariga, menar hon, och det är lätt att se sådana övertygelser skina igenom i politiken. Staten anses behöva ”knuffa” överviktiga i rätt riktning; de begriper ju inte ens sitt eget bästa. Företag försöker tvinga sina anställda att träna mer, och Kalmar vatten tvingar sina anställda att träna två dagar i veckan. Närvaron kontrolleras via gymmen som underlag för medarbetarsamtal och lönesättning.
Det är inte den som röker som inte förtjänar omgivningens tolerans, utan den som själv inte är beredd att tolerera andra.
Om feta är vår tids byfånar, är rökare snarast samtidens spetälska. De får från och med sommaren 2019 inte befinna sig vid busshållplatser, idrottsplatser, allmänna lekplatser, entréer till allmänna utrymmen eller på uteserveringar om de vill röka. Och i Västernorrland får de anställda inte ens röka på arbetstid, eller i de kläder de har på jobbet. Som om vanliga människors inbillade rätt att inte komma i kontakt med en enda tobakskontaminerad vindpust går före rökarnas rätt att röka. Som om skattebetalarna inte ska behöva spendera ett rött öre på den lilla arbetstid som läggs på en cigarett – ironiskt, med tanke på vilka saker skattebetalarna glatt förväntas finansiera.
Just när det gäller ohälsosamma personer får plötsligt den frustration vi annars döljer för den som irriterar oss fritt spelrum. Av allt att döma verkar det handla om förakt. Få personer utan barn tycker exempelvis att de är bättre människor än de som skaffar barn, utom möjligen den radikala miljörörelsen som ser varje bebis som ett klimathot. En hel del vältränade människor ger däremot ibland intryck av att se ned på överviktiga, och många icke-rökare verkar se sig själv som bättre människor än rökare.
Av någon anledning finns en utbredd föreställning att tolerans går ut på att tvinga andra att tolerera ens eget beteende. I själva verket handlar det minst lika mycket om att tvinga sig själv att tolerera andras beteende. Även när beteendet involverar cigarettrök. Det är inte den som röker som inte förtjänar omgivningens tolerans, utan den som själv inte är beredd att tolerera andra.