Därför är så många tjänstemän aktivister

När Charlotta Riberdahl deklarerade att man borde fundera på om man verkligen ska tillåta privat ägande av skog, och sedan förlorade sitt uppdrag som regeringens skogsutredare, var hon av allt att döma bara toppen av ett isberg. I en forskningsrapport från Jan Olsson och Erik Hysing, professor respektive docent i statskunskap vid Örebro universitet, visade sig 11 procent av kommunala tjänstemän vara miljöaktivister.

Definitionen de har utgått från involverar bland annat att man har en nyckelposition i den kommunala administrationen samtidigt som man är aktiv i en miljörörelse. Personerna fick även ta ställning till påståenden som ”En hållbar utveckling kräver att det kapitalistiska systemet förändras i grunden” (minns Miljöpartiets ställningstagande mot ekonomisk tillväxt) och ”Miljöproblemen kräver en radikal omställning av samhället”. Formuleringarna ekar av Johan Rockström, Torbjörn Tännsjö och liknande radikala miljöaktivister, och de kommunala aktivisterna visade sig instämma i hög grad.

Elva procent är en påfallande hög siffra. Om urvalet är representativt och mer än var tionde tjänsteman faktiskt är miljöaktivist, föreligger ett problem. Även en aktivist kan förstås i teorin skilja på sin tjänstemannaroll och sitt privata engagemang, men i praktiken är det inte alltid det sker – och även när en sådan åtskillnad görs återstår risken att den sortens dubbla stolar skadar förtroendet för tjänstemannakåren.

Det var en bidragande orsak till att Sebastian Kirppu, naturinformatör på Dalarnas länsstyrelse till vardags och skogsaktivist på fritiden, till slut förbjöds att ägna sig åt vissa aspekter av sin aktivism. Han ägnade sig åt inventeringar av djur och växter i skogsområden i syfte att få dem nyckelbiotopklassade, en vanlig metod för att hindra skogsägaren från att avverka skogen. En sorglig bieffekt är att skogsägarna får incitament att skapa miljöer där utrotningshotade djur och växter inte trivs, så att de själva inte ska förlora den rent praktiska äganderätten till sin skog. Den sortens negativa effekter hindrade inte Kirppu från att hålla kurser i skogsaktivism, där han enligt tidningen Land har yttrat sig negativt om Skogsstyrelsen och skogsägarföreningen Mellanskog.  

Ett annat exempel på miljöaktivism är Kammarkollegiets Nils Leine, som arbetar med tillstånd för småskalig vattenverksamhet, samtidigt som han är aktiv medlem i Älvräddarna, vars högsta prioritet är att motverka små vattenkraftverk.

Det avskaffade tjänstemannaansvaret har givit tjänstemän utrymme att vara mindre professionella än tidigare.

Det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemän utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en naturlig följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra. Eller, som Jan Olsson mer diplomatiskt uttrycker sig:

– Jag tror att det är rätt naturligt att engagerade människor söker sig till ställen där man tror sig kunna göra skillnad för sin sak.

Detta har vänstern utvecklat till en konkret strategi. Den härstammar i grunden från marxisten Antonio Gramsci, som fastslog att den socialistiska revolutionen bäst genomförs inifrån, genom att dess anhängare tar kontroll över samhällets institutioner. Den västtyske studentaktivisten Rudi Dutschke, ledande inom 68-vänstern, satte senare etiketten ”den långa marschen på institutionerna” på strategin, som rörelsen sedan dess har använt sig av med stor framgång.

Till exempel har mångfalds- och genusaktivister skaffat sig höga plattformar i myndighets-Sverige, något som blev övertydligt när kulturministern beställde en lista av Rättviseförmedlingen över identitetspolitiska vänsterprofiler lobbyorganisationen skulle vilja se i kulturbyråkratins insynsråd och styrelser.

Strategin har lånats av flera andra rörelser som strävar efter att begränsa individens frihet. På utrikesdepartementet gjorde i höstas 261 förment opolitiska tjänstemän ett illa maskerat partipolitiskt ställningstagande för Socialdemokraterna. Nykterhetsrörelsen har nästlat sig djupt in i socialdepartementet, som framgick när dåvarande folkhälsominister Gabriel Wikström och IOGT-NTO:s förbundsordförande Anna Carlstedt skrev en gemensam debattartikel för att fastslå regeringens linje i gårdsförsäljningsfrågan. Och på Polismyndigheten och justitiedepartementet har motståndare till privat vapenägande placerat sig på så inflytelserika positioner att de kunde påverka förhandlingarna om vapendirektivet – samtidigt som de på hemmaplan missbrukar sin makt i vapenlicensfrågor.

Det är svårt att hitta exempel på tjänstemän som i sin yrkesroll ägnar sig åt frihetlig aktivism.

Det finns utan tvekan tjänstemän som på sin fritid är aktivister, och fortfarande sköter sitt jobb som det bör skötas: neutralt, objektivt och sakligt. Men det är också tydligt att det finns tjänstemän som låter sin aktivism sippra in i sin tjänstemannaroll, och det är ett allvarligt problem.

– Det är en mycket stor och avgörande skillnad mellan att som enskild aktivist verka gentemot myndigheter och att inifrån en myndighet med den offentliga maktapparaten i ryggen agera mot enskilda och ibland utanför rättsordningen, säger LRF:s jurist Åsa Hill till Fplus.

Att återinföra tjänstemannaansvaret skulle vara ett steg i rätt riktning, men knappast tillräckligt. Så länge det offentliga har en så stor makt över medborgarnas livsstil, beslut och privatekonomi, kommer det offentliga också att locka till sig personer som vill använda den sortens makt för att påverka människor. Kanske är det därför det är så svårt att hitta exempel på tjänstemän som i sin yrkesroll ägnar sig åt frihetlig aktivism. Så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv, kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.