Samhälle Krönika
Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna
Väljarna förväntar sig en klimatpolitik som ger resultat, och inte bara bygger på känslor och symbolpolitik. Här har marknadsliberala perspektiv mycket att bidra med, skriver Timbros vd Benjamin Dousa.
I dag inleds Timbro nysatsning på miljö- och klimatfrågor. Ambitionen är att bidra med konkreta reformförslag på principiell grund som gör att svensk klimatdebatt handlar mer om faktiska resultat än om symbolpolitik. Vi vill ta sikte på de stora frågorna och de långa linjerna snarare än att gräva ner oss i ett snävt svenskt perspektiv. En global fråga kräver en global ansats.
Ibland påstås slarvigt att högern aldrig har brytt sig om klimatet. Det stämmer inte. Exempelvis var Margaret Thatcher en av världens första ledande politiker att hålla ett tal om klimatförändringar. Det var också en republikansk administration som inrättade miljöskyddsmyndigheten i USA. För Timbros del gav vi tidigt ut boken Marknadsliberal miljöhushållning av Terry Anderson och Donald Leal, som länge drev det amerikanska miljöinstitutet Perc utifrån just det frimarknadsperspektiv som vi själva representerar.
Från ett liberalt perspektiv bör den som förorenar betala för den skada som uppstår, så att man inte vältrar över kostnader på andra. För konservativa ligger förvaltarskapstanken och ansvaret för kommande generationer nära den ideologiska grundhållningen.
Lokala miljöfrågor – som farliga luftpartiklar från dubbdäck, vattenföroreningar och liknande – går att lösa genom traditionella avtal. Men den globala klimatfrågan är svår att hantera utan ett pris på utsläpp för att skapa drivkrafter mot mindre koldioxidtung teknik.
Miljö och klimat är nu den viktigaste frågan för unga väljare. Det märks också att kunskapsläget bland allmänheten har ökat med tiden. 2014 tyckte 60 procent av svenskarna att Miljöpartiet hade den bästa politiken för miljö och klimat, i dag tycker bara 20 procent det. Tappet har skett samtidigt som partiet fått styra och forma den förda miljöpolitiken för Sverige.
Min bild att det har förändrats helt: man vill ha beräkningarna, logiken, effekten. Man vill veta att det vi gör, ger effekt.
Samtidigt har förtroendet för de borgerliga partiernas miljöpolitik ökat, inte minst under perioder när energifrågan fått stort medialt utrymme. Nu räcker det inte längre med att bara signalera och försöka bildsätta att man bryr sig om klimatet i debatten, människor förväntar sig också att man kan matcha det med trovärdiga reformer som leder mot lägre utsläpp.
Miljöfrågorna är mer hjärta än hjärna, menade Centerpartiet i sin valanalys 2018. Min bild att det har förändrats helt: man vill ha beräkningarna, logiken, effekten. Man vill veta att det vi gör, ger effekt.
Mer av Benjamin Dousa:
Så vad är då marknadsliberalens reformagenda på miljöområdet? Det är att göra som Greta Thunberg säger, men inte själv gör, nämligen att lyssna på forskarna även om slutsatserna känns obekväma. Ny teknik med enorm potential ur klimatperspektiv ifrågasätts ofta för att de inte ligger i linje med delar av miljörörelsens värderingar. GM-grödor, kärnkraft och miljötillstånd som bromsar investeringar i modernare fabriker är tre exempel som vi lyft.
Om den första marknadsliberala hållpunkten i klimatfrågan är att sätta pris på miljöförstöring, så måste den andra vara att ha samma pris för alla utsläpp, oavsett källa.
I dag har Sverige stora skillnader mellan olika produkter och tjänster, trots att utsläppen gör lika stor skada oavsett om de kommer från drivmedel, kött eller stål. Politiken borde hålla sig till att sätta ramverket och priset för att sedan låta människor fritt konkurrera om att erbjuda de bästa lösningarna.
Den alternativa vägen, där politiker på förhand försöker lista ut vilken teknik som ska stå som vinnare, har sällan varit framgångsrik. Ta den så kallade pumplagen, som krävde att alla bensinstationer skulle tillhandahålla förnybart bränsle, vilket då var liktydigt med etanol. Mackar gick i graven. Skattebetalarnas pengar plöjdes ner i dyr etanolinfrastruktur. Bara tio år senare var etanol det i särklass dyraste drivmedlet, och misslyckandet var ett faktum.
Samma misstag gjorde Alliansregeringen när den pekade ut dieseldrivna bilar som särskilt miljövänliga, vilket innebar både miljöcertifiering och skattefördelar. Nu har reglerna ändrats, men människor står kvar med de bilar de köpte då.
Drivmedelsmarknaden är bara ett exempel där politiker misslyckats med att välja ut och stötta ett enskilt teknikslag. Exakt samma sak händer på energiområdet, i flygbranschen och på kapitalmarknaden med EU:s taxonomi.
Politiker och byråkrater är inga siare. Det är inte företag och entreprenörer heller. Men det borde vara investerare som står för risken om något misslyckas. Inte skattebetalarna.
För svensk del finns det stor anledning till optimism just nu. Planer för fossilfritt stål finns på Hybrit i Luleå och H2 Green Steel i Boden. Volvo satsar på elektriska lastbilar i serieproduktion redan 2022 – först i världen. Saab forskar på mindre elflyg. Vinstintresset står för de stora framstegen, medan politikerna inför den ineffektiva plastpåseskatten, avvecklar fossilfri energiproduktion och subventionerar klimatångestterapi.
Vi kommer givetvis också att fortsätta tjata om tillväxt. Högre BNP innebär bättre hälsa, längre livslängd och – när klimatförändringar sker – att fler kan hantera dem. Tack vare att mänskligheten blivit rikare har dödligheten från naturkatastrofer minskat med 99 procent de senaste 100 åren. Drabbas ett fattigt land av en torka eller översvämning som slår ut matproduktionen står man nu bättre rustat än någonsin för att möta det. Det hade aldrig varit möjligt utan öppen handel med omvärlden.
Mänsklighetens skaparkraft, som marknader är utmärkta medel för att ta tillvara på, är nyckeln till att möta klimatförändringarna i både rika och fattiga länder. Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna.