Gränsen mellan Skåne och Blekinge går i nordöstra Skåne. Den längsta delen skär mellan skånska Bromölla och blekingska Sölvesborg. Pågatåget rullar förbi Bromöllas villor och stationen och om man inte vetat om det hade man inte märkt att man lämnade Skåne för Listerlandet.

Efter förra mandatperioden blev två kommuner de första i Sverige att få ett SD-lett styre: grannkommunerna Bromölla och Sölvesborg. Redan i oktober 2018 stod det klart att Sverigedemokraterna för första gången fick posten som kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg. Hon heter Louise Erixon och var tidigare främst känd som Jimmie Åkessons sambo. Sedan dess har de separerat och Erixon har gjort sig ett eget namn. Månaden efter Sölvesborg följde Bromölla efter, då posten som kommunstyrelsens ordförande gick till sverigedemokraten Eric Berntsson. 

Bromölla blev snabbt känd som en slags sverigedemokratisk experimentkommun. Sommaren 2019 blev förslaget att införa böneförbud på arbetstid för kommunalt anställda en riksnyhet. ”Bromöllas böneförbud handlar om islamofobi”, skrev Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida. På Dagens Nyheters ledarsida kallade man det hela ”Heliga dagar i religionshatets tid”. I juli 2019 anmälde Pernilla Franklin, en socionom anställd av Bromölla kommun, sig själv till arbetsgivaren för att ha sagt en bön under arbetstid i en protest som blev mycket uppmärksammad. I mars 2020 sammanfattade Göteborgs-Posten styret i Bromölla: ”Böneförbud och kultur under press – välkommen till SD-land”.

Sen började sönderfallet.

Knappt två år efter att Bromölla formellt blivit SD-land stod det klart att SD-styret inte skulle överleva. Den 17 augusti meddelade Berntsson att han med omedelbar verkan lämnade alla sina uppdrag, inklusive posten som kommunstyrelsen ordförande.

I S-tidningen Aktuellt i Politiken hette det att ”SD:s skyltfönster i Bromölla krossades”. I grannkommunen Sölvesborg har det gått betydligt bättre. Med största sannolikhet blir Sölvesborg den kommun där SD kommer att ha styrt längst, ostört hela den senaste mandatperioden, och dessutom den enda på listan som ligger utanför Skåne. Det sista spelar egentligen liten roll. När man tänker på SD-landet är det just i Jimmie Åkessons hemkommun på Lister de flesta hamnar. Vill man komma nära facit över vad som händer när SD kommer till makten åker man till Sölvesborg. Så det gör jag. Resan går från Hässleholm via Kristianstad, vi passerar Fjälkinge, Bromölla, sedan syns solen glittra över Sölvesborgsviken i öster.

Det är också en plats där berättelsen om SD börjar betydligt tidigare än i resten av Sverige.

Kommunen med sina 17 500 invånare är betydligt mer välkänd än vad storleken motiverar. Sölvesborg har blivit en obligatorisk referenspunkt för dem som vill förstå SD och vilken politik de faktiskt vill driva. Det är också en plats där berättelsen om SD börjar betydligt tidigare än i resten av Sverige.

– Det första man måste förstå är att SD har suttit i kommunfullmäktige i Sölvesborg sen 1998, så de är ju rutinerade. De har haft lång tid på sig att lära sig det kommunalpolitiska hantverket. Till skillnad från andra kommuner, som till exempel Bromölla, där styret gick åt skogen, säger Patrik Lundberg när jag pratar med honom. Han är journalist på Dagens Nyheter och författare till den uppmärksammade boken Fjärilsvägen som handlar om hans uppväxt med sin mor i Sölvesborg.

Jimmie Åkesson är visserligen född i Bromölla, men uppvuxen i Sölvesborg. Det var på gymnasiet Furulundsskolan i Sölvesborg han gick samhällsvetenskapliga programmet. När det på valkvällen 1998 stod klart att SD fått ett mandat i Sölvesborgs kommunfullmäktige sade den då nittonårige Åkesson till Blekinge Läns Tidning att det var den bästa dagen i hans liv.

Tjugofyra år senare har SD snart fullföljt sin första mandatperiod som styrande parti i Sölvesborg. Kanske går det inte att förstå Sverigedemokraterna utan att förstå Sölvesborg – och vice versa. En viktig förklaring är det före detta paret Åkesson/Erixon.

Efter att ha träffat alla ordföranden i kommunstyrelserna i de sydsvenska kommuner där SD är med och styr – tre sverigedemokrater och moderaten Sonesson i Staffanstorp – återstår fortfarande den viktigaste. Louise Erixon var den första jag mejlade när jag började med den här boken. Det kom inget svar. En bekants gamla bekant får kontakt med henne och på så vis får jag höra att hon inte har tid att ses den vecka jag föreslagit. Jag mejlar och föreslår flera datum under olika veckor. Gång på gång understryker jag å ena sidan min flexibilitet och förståelse för hennes hektiska schema, å andra sidan hur oumbärlig en intervju med henne skulle vara för boken. Efter att ha intervjuat Mikael Henrysson i Bjuv, Cecilia Bladh in Zito i Hörby, Teddy Nilsson  Svalöv och Christian Sonesson i Staffanstorp mejlar jag ännu en gång. Det börjar bli ont om tid. Den här gången får jag svar. Det är hennes politiska sekreterare som Louise bett besvara min fråga. Jag får med några dagars varsel audiens på Askonsdagens förmiddag. Kanske kommer det här gå, i alla fall.

Avståndet från Sölvesborg till Stockholm är inte bara politiskt. Det är inte som i Norrland, men inte helt enkelt att ta sig dit. Om man utgår från Stockholm, det vill säga. Från huvudstaden blir det tåg med flera byten innan det sista stannar vid stationshuset i mörkt tegel, likadant som andra i den här landsänden.  En vit skylt säger Sölvesborg, Pressbyråns bekanta färger syns i stationens fönster. Just intill ligger ICA Supermarket där jag inhandlar proviant och därifrån går färden mot Lister till Mjällby pensionat och stugby, där jag ska bo i några nätter. Receptionen är under lågsäsongen bara bemannad några timmar under dagen och jag får använda telefonen för självincheckning. Efter inknappad kod till entrén kan jag hämta nyckeln till stuga 1. Vädret är vackert. Våren är på väg. Över slätten reser sig två höga vindkraftverk.

”Man ska inte förringa det danska arvet.” 

Listerlandet har en rik historia. Ett antal runstenar med liknande innehåll som funnits placerade som gränsposter runt halvön har lett till spekulationer om att Lister en gång i tiden kan ha varit ett eget kungarike. Lång in på medeltiden var det ett eget län. Dess nuvarande gränser drogs av Danmarks kung Kristian IV under 1600-talet. Då skildes Lister från Skåne och blev en del av Blekinge. Arvet lever kvar. Listerländskan är ett skånskt mål som på grund av viss isolering fått sin egen vokabulär och särprägel. Lokalpatriotism har ofta sina egna historiska rötter.

När jag frågar Teddy Nilsson, sverigedemokratisk kommunstyrelseordförande i Svalöv, varför han tror att SD blivit så stora i Skåne och Sydsverige svarar han direkt:

– Snapphanar, snapphanar! Nej, men lite så faktiskt. Man ska inte förringa det danska arvet. Det är starkt i Skåne och det finns egentligen i hela den här regionen, Blekinge, Skåne, Halland. Man är bestämd i åsikterna, det går inte fort nog, vi löser det här själva. Och också att det har funnits en trygghet i närheten till Danmark som har tittat lite mer pragmatiskt på frågor vi i Sverige har haft en viss beröringsskräck med.

Men kanske behöver man inte gå så långt tillbaka som till 1600-talet för att hitta förklaringen till att ett missnöjes- och anti-etablissemangsparti som SD blivit så stort just här i trakten.

– Min upplevelse är att många röstar såklart på SD för Jimmie är därifrån, och då röstar rakt igenom på dem i kommun, region och riksdag. Men sen har man en slags rebellmentalitet, man gillar inte Stockholm. En röst på SD blir ett långfinger mot ”sossarna i Stockholm” som alltid styr, säger Patrik Lundberg.

I Sölvesborg styrde Socialdemokraterna i trettio år. Men inte nu längre. Kvar dröjer sig dock aversionen mot ”dem där uppe”, en diffus elit som bakom lyckta dörrar motsätter sig folkets faktiska vilja.

Precis så låter det också när jag nästa dag träffar Louise Erixon.

Få kommunhus i städer av Sölvesborgs storlek är så välkända. Tre valv i den röda tegelbyggnaden med Sölvesborgs kommun i guldfärgade bokstäver och kommunens nygamla logga, det heraldiska vapnet, där fyra blå ålar kröker sig kring ett rött kors. Den här aprildagen står krukor med påskfjädrar mellan valven. I receptionen till kommunförvaltningen och medborgarkontoret står påskliljor i vita krukor på borden. Det ligger gröna påskägg framdukade med karameller där det står Sölvesborg i vitt på det röda omslagsfoliet. Louise Erixon kommer ner och hämtar mig i receptionen. Hennes mörkröda hår hänger längs ryggen. Hon är ledigt men propert klädd i svarta jeans och blomstrad blus. På kontoret står en stor grå soffa längs ett långt mötesbord med stolar på andra sidan. ”Välkommen in i stöket”, säger hon. I fönsterkarmen står ett inramat foto av Per-Albin Hansson.

Hon var sexton år när hon satt i sin första valstuga. Då var SD fortfarande paria.

Det första man slås av är att Louise Erixon, trots att hon varit med länge, fortfarande är väldigt ung. När hon tillträdde som Kommunstyrelsens ordförande var hon bara trettio år. Däremot har hon varit med i politiken i vad som känns som evigheter.

– Jag har egentligen varit engagerad hela mitt vuxna liv, säger hon. Hon är inte själv från Sölvesborg eller ens Sydsverige. Hon växte upp i Gävle och Sandviken och det var där hon engagerade sig i partiet. Hon var sexton år när hon satt i sin första valstuga. Då var SD fortfarande paria med en mandatperiod kvar till det för så många osannolika inträdet i riksdagen efter valet 2010. Att det blev som det blev uppfattar hon inte som särskilt märkvärdigt.

– Jag har alltid haft ett väldigt stort samhällsengagemang och vi har alltid haft en politisk diskussion i hemmet, eller framför allt jag och mamma då, som jag bott hos mest. Och inte bara politik, utan religion, etik, och jag försökte alltid förstå och reflektera över hur saker fungerar. Så det var ändå ganska naturligt att det blev något slags samhälleligt engagemang av det.

Hennes mamma, från början kristdemokrat, fick en dag ett flygblad i brevlådan. Det var från Sverigedemokraterna.

– Hon tyckte väl att det här lät ju spännande, och ville ta reda på vad det var för något. Sen gick hon på något möte och hade som många andra en bild av partiet innan hon gick dit, men hon var ändå nyfiken och när hon gick därifrån hade hon en helt annan bild.

Louise Erixon beskriver sitt hem som värdekonservativt och hon identifierade sig med sin mammas åsikter.

– Det blir väl ofta så, säger hon. Samtidigt var SD vid den här tiden knappast det mest naturliga eller minst kontroversiella valet av parti. Stigmat finns där fortfarande, men Louise Erixon beskriver beslutet att engagera sig som naturligt och förhållandevis odramatiskt.

Det bara hände.

– När jag var hemma hos mamma var det ofta människor där som jag inte kände, som var aktiva i partiet och hade möten, och jag lärde känna dem. Så jag gled in på samma bana och sen gick det väldigt snabbt, säger hon.

– Jag startade ungdomsförbund för SD i Gävle och blev ordförande. Redan 2007 hamnade jag i ungdomsförbundets förbundsstyrelse på riksnivå och blev förbundssekreterare. 2009 blev jag anställd av riksorganisationen som kanslist och sen kom vi ju in i riksdagen året efter. En dörr öppnade en annan, helt enkelt, säger hon.

Jag undrar ändå hur hon upplever resan från att som tonåring engagera sig i ett oerhört stigmatiserat parti till där hon sitter i dag, som ordförande för kommunstyrelsen i Sölvesborg. Hur har saker förändrats för partiet? För henne?

– Det är en väldigt stor kontrast från då till nu, hur det påverkar en på det privata planet och på andra sätt. Dessutom var det här i Gävle och Sandviken, väldigt röda kommuner, inte alls samma kultur som man har i södra Sverige, med öppenheten för nya och mindre partier och alternativa vägar, säger hon.

På det här sättet skiljer sig Louise Erixon från sina partikollegor med samma post i andra kommuner. Hon har varit med från början, långt innan SD kom in i värmen. Även om hon inte beklagar sig har priset uppenbarligen varit högt.

– På den tiden var det ett ständigt säkerhetstänk. AFA var ju stora, det var en etablerad del av orten och det var väldigt ofta som det kastades tegelstenar in i partilokalen. Jag vet inte hur många gånger vi fick byta fönster. Det var ju flera incidenter med både oprovocerat våld på gatan och mejl med bilder på mitt hus inringat och hot om att jag skulle lämna mina politiska uppdrag.

”Jag minns hur man tog ner bröllopsfoton när de skulle ha besök för att jag var med på fotona.”

– Även privat med familjen. Pappas sida har alltid varit socialdemokrater och han gifte sig med en socialdemokrat som också representerade partiet i Sandviken. Det var väldigt jobbigt för dem och mig också. Jag tyckte inte att det skulle problematiseras att jag var med i Sverigedemokraterna, men för dem var det jobbigt. Jag minns hur man tog ner bröllopsfoton när de skulle ha besök för att jag var med på fotona. Det sårade mig jättemycket, säger hon.

– Jag ville inte ha så mycket politisk debatt i hemmet, men det var ständiga ifrågasättanden och till slut kändes det jobbigt att vara där. Den situationen har vi inte i dag. Vi kan ha jättetrevliga diskussioner och håller med varandra. Jag känner ett helt annat stöd även från den sidan av familjen. Men på den tiden var det väldigt jobbigt.

Louise Erixon verkar inte särskilt nostalgiskt lagd och med tanke på bakgrunden är det kanske inte så konstigt. Det har onekligen blivit enklare att vara sverigedemokrat sedan hon engagerade sig. Men har inte partiet också förändrats till det bättre? Var verkligen alla nidbilder om Sverigedemokraterna från början av 2000-talet bara nidbilder? Men Erixon håller inte riktigt med om beskrivningen.

– Om jag haft uppfattningen på den tiden att den bilden som fanns stämde, då hade ju inte jag varit med. Jag var ju aktiv i Gävle kommun, vi hade ett kärngäng där som delade värderingar och åsikter. Det var vi som skrev budgetdokument och motioner. Vi tyckte bara det var bra att partiet hade en så tydlig linje när det kom folk som hade, hur ska man säga, extremistiska åsikter, att de åkte ut med huvudet före. Så länge man haft det tillvägagångssättet har jag känt mig trygg med det.

Erixon återkommer till uppväxtorten. Att det är och var stor skillnad där hon kommer ifrån jämfört med Sölvesborg.

– Det finns definitivt en kulturell skillnad. Det tror jag de flesta som kommer från de röda norrlandskommunerna skulle hålla med om. Och det har jag hört många andra säga också. Vi har ju också haft längre tid på oss i södra Sverige att visa vad vi går för. SD är ett väldigt ungt parti i förhållande till andra partier. De barnsjukdomar man kanske fortfarande brottas med i Haparanda har vi redan hanterat i södra Sverige. Här är vi ju en etablerad del av det politiska samhället, på ett helt annat sätt.

När man pratar med Louise Erixon om näringsliv och företagande låter hon närmast som en moderat.

Louise Erixon flyttade till Sölvesborg 2011, året efter att SD kom in i riksdagen, för att bli Jimmie Åkessons sambo. Det var också vad hon var känd för under lång tid. Sedan 2020 har paret separerat. I dag är hon främst känd som den som bröt ny mark när SD kom till makten i Sölvesborg. Nu styr hon i partiets kanske viktigaste politiska skyltfönster.

– I början såg sölvesborgarna henne nog som Jimmies sambo. Men i dag styr hon kommunen i egen rätt. Hon verkar ha lyckats med ett gott samarbete med tjänstemännen, särskilt på näringslivskontoret. De verkar nöjda med både samstyret och Louise, säger Patrik Lundberg.

När man pratar med Louise Erixon om näringsliv och företagande låter hon närmast som en moderat. När hon beskriver Sölvesborg är det en sak hon pekar ut, kanske som en kontrast till hennes uppväxtort.

– Sölvesborg, specifikt vår kommun, är en entreprenörskommun. Det är väldigt lite Jante, man är inte lika sluten kulturellt som man kanske är längre norrut i landet. Här hälsar alla på varandra, det är konstigt om man inte gör det. Och på näringslivssidan, här gläds man med andras framgångar, eftersom de kan gynna en själv. Misstänksamheten finns inte riktigt på samma sätt, säger hon.

Å ena sidan är Sölvesborg ett gammalt S-fäste. I en intervju i Expressen TV från 2020 med Louise Erixon och hennes dåvarande sambo Jimmie Åkesson tar han upp en sak i Samstyrets politiska agenda som han är förvånad över inte har fått större genomslag. Att kommunen för första gången tillåter privata aktörer inom äldreomsorgen. ”Det måste vara första gången”, säger Åkesson och menar i Sölvesborg. Han ser frågan som ”väldigt ideologisk.”

Å andra sidan beskrivs Sölvesborg som en entreprenörskommun av Louise Erixon, trots att kommunen historiskt ofta hamnat ganska långt ner i Svenskt Näringslivs ranking över kommunernas företagsklimat. Kanske är det en fråga om bildsättning. När jag frågar Louise Erixon vad hon är särskilt nöjd med under mandatperioden nämner hon särskilt näringslivspolitiken. Kommunen har gjort en historisk klättring i Svensk Näringslivs ranking. År 2021 hamnade Sölvesborg på plats 77 av 290 kommuner. Det säger kanske inte så mycket, men för Erixson är det en viktig seger. Man har klättrat 32 platser ”vilket gör oss till den fjärde bästa klättraren i riket”, skriver hon på Twitter i september 2021.

I Sölvesborg jobbar de med ”dialogbaserad politik” och försöker avbyråkratisera den kommunala handläggningen. Slogan lyder En väg in och syftet är att bygga bort stuprör för företagare.

– Om någon behöver både bygglov och dra om en väg, då samlas både näringslivskontoret och samhällsbyggnadskontoret och sitter ner på ett möte med näringsidkaren tills alla problem är lösta, säger hon, som själv brukar vara med vid mötena.

– När det kommer till näringslivet har vi gjort en väldigt påtaglig resa. Alltså, ingen annan kommun i Blekinge har någonsin nått de nivåer vi gjort i sådana rankingar, och det är vi jätteglada för.

När Louise Erixon pratar om näringslivet, eller för den delen mikrocatering, som hon i maj 2021 beslutade att Sölvesborg skulle tillåta, låter hon återigen som en moderat. När man pratar med henne om kulturpolitik låter det annorlunda.

Men först måste man, som Louise Erixon själv ofta uttrycker saken, gå till handlingsprogrammet.

När majoriteten i form av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala SOL-partiet gick samman efter valet 2018 gavs det ett namn: Samstyret. Utifrån partiernas olika intressen och prioriterade politikområden skapades en politisk agenda. Den kallas för Handlingsprogrammet och trumfar med råge januariavtalets 73 punkter. Till slut samsades de fyra partierna om 220 punkter. Louise Erixon anger programmet som en av orsakerna till den stora mediala bevakningen av Sölvesborg under mandatperioden.

”Vi har en extremt hög ambitionsnivå på kort tid. Och dessutom med ett nytt styre.” 

– Efter att vi klubbade handlingsprogrammet med 220 punkter i september 2019 var det som om det trillade ner en pollett för media att här finns en transparent förändringsagenda, som vi kan granska och följa. Där har vi i Sölvesborg nog skiljt oss från inte bara andra SD-kommuner utan även kommuner i övrigt. Vi har en extremt hög ambitionsnivå på kort tid. Och dessutom med ett nytt styre. Det var väldigt många statsvetare som sa att det här kommer inte att hålla och den här ambitionsnivån kommer inte en kommun att fixa. Så därför har vi valt att varje år offentliggöra en statusuppdatering för handlingsprogrammet med grönt och gult och rött, där vi har kommit otroligt långt, säger Louise Erixon.

Programmet inleds med en underrubrik: ”Sölvesborg skriver kommunalpolitisk historia.” Det är långt och berör en rad politikområden, omsorgspersonal får 26 punkter, grundskola får tjugo, samhällsbyggnad får 23, säkerhet och trygghet får sexton och migration och bosättning bara fem punkter. Rekordet fick kultur och fritid med hela 32 punkter.

Är detta ens intressant? Politik avgörs inte av kvantiteter i ett kommunalt handlingsprogram. Politik handlar, som det brukar heta, om innehåll. Och delar av innehållet på det kulturpolitiska området är harmlösa. Fritids- och kulturnämnden ska uppdras att utreda uppförandet av ett minnesmärke av drottning Margareta av Danmark i anslutning till slottsruinen. Skyltningen till biblioteket ska förbättras. Man ska ge i uppdrag att undersöka om akustiken i slottsruinen kan förbättras. Kommunen ska sluta använda pyroteknik för att på så vis värna om djuren och ”en förteckning över kommunens viktigaste kulturella verk ska aktivt kommuniceras ut till kommuninvånarna”.

– Det mest intressanta när Samstyret bildades var att de lade upp en lista på 220 reformer de ville genomföra som de betar av nu. Vad jag kan se är att det är ganska tydlig moderat politik. Vi snackar inte bara identitetsfrågor som SD gillar. En grej som det blev strid om var till exempel utförsäljningen av en äldreboendeverksamhet, vilket man får se som väldigt ideologiskt, säger Patrik Lundberg.

Många av punkterna i programmet är traditionellt moderata eller borgerliga. Exempelvis utlovas att skatten inte ska höjas. Men det är också uppenbart att Samstyret vill mycket med kulturpolitiken. I Sölvesborg är detta i högsta grad en kommunalpolitisk angelägenhet och det avspeglas i såväl antalet punkter som i detaljnivån. Men för Louise Erixon är dessa viktiga frågor av en anledning. En fiende ska bekämpas, och den har inte örat mot marken, enligt henne.

– Jag kan förstå att det finns en kulturelit som gärna vill styra och ställa själv och ser att den pott pengar som kommer dem till del, den ska det beslutas om bakom stängda dörrar. Men vi har ett annat resonemang, det är folkets pengar och då ska pengarna läggas på sådant som den stora allmänheten har ett intresse av.

Hon syftar på den uppmärksamhet Sölvesborgs kommun fick efter sitt avståndstagande till ”utmanande samtidskonst”. Det står som punkt 200 i handlingsprogrammet: ”När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.”

Kulturnyheterna i SVT  rapporterade om händelsen med påannonsen ”Sölvesborg kommun stoppar inköp av ’utmanande samtidskonst’.” Louise Erixon tycker att detta som så mycket annat i deras kulturpolitiska agenda blivit en halmdocka.

– Tittar man på de formuleringar som finns och de beslut vi fattat är det ganska okontroversiellt. Vi har en punkt i handlingsprogrammet där det står att när det står mellan konst som anknyter till den lokala bygden eller kulturarvet och utmanande och provocerande samtidskonst som är till för att väcka negativa känslor, då ska vi välja det förstnämnda, säger hon.

Till Kulturnyheterna sade Rolf Hans Berg, sverigedemokrat och ordförande för fritids- och kulturnämnden, att om folk ville ha menskonst hemma fick man köpa det, men att han inte trodde att medborgarna uppskattade den typen av kommunal konst.

Louise Erixon ser mest kulturpolitiken som ännu en måltavla för media. 

– Det har man då från den här kulturmaffian skrikit väldigt högt om. Men om man verkligen grottar ner sig i vad vi skrivit tror jag att den stora folkliga opinionen kan ställa sig bakom ett sådant här vägval. Från motståndarens håll har man ju gärna pratat om förbud, men något sådant har vi aldrig infört, säger Louise Erixon när punkt 200 i Samstyrets handlingsprogram förs på tal.

Louise Erixon ser mest kulturpolitiken som ännu en måltavla för media. Hon bryr sig mest om näringslivspolitiken. Varför fäster man inte större vikt vid den typen av sakfrågor? Själv tror hon att handlingsprogrammet och dess transparens varit en viktig orsak till den intensiva rapporteringen om Sölvesborg.

– Det påverkade nog också, för då kunde media välja ut punkter och sen skandalisera kring det, upplever jag det som. Framför allt i kulturfrågor och liknande, kunde man ganska ofta göra en höna av en fjäder och övertolka och läsa in saker, och det har jag upprepat ofta när de frågorna hanterats i media, säger hon.

– Så dels är det transparensen som gjort att vi fått uppmärksamhet, det finns något även för riksmedia. Det blir ganska diffust för dem annars för man orkar inte sitta och läsa protokoll från kommunfullmäktige och nämnder. Med vår agenda blev det mer tillgängligt, säger Louise Erixon.

Den mediala bevakningen av Sölvesborg har varit intensiv under mandatperioden. Otaliga artiklar har skrivits om ”SD:s skyltfönster”. Ofta är det kulturpolitiken som stått i centrum. År 2019 toppade Louise Erixon listan över kultursveriges mäktigaste personer, som magasinet Fokus gör varje år.

I de andra SD-styrda kommunerna jag besökt har kulturpolitiken ofta varit lågt prioriterad. Där agerar man inte skyltfönster, istället menar man att styret gräver djupt i den kommunalpolitiska myllan och är fullt upptaget med de utmaningar som gamla vanstyren lämnat efter sig.

När jag frågar Louise Erixon om varför styret hållit bättre i Sölvesborg än i till exempel grannkommunen Bromölla märks det tydligt att hon inte tycker om att få frågor om andra SD-kommuner.

– Jag märker att många har en uppfattning att jag skulle ha någon större insyn i andra kommunala styren och varför man gör vissa saker, än vad andra har. Men så är det inte. Jag har ju min kommun. Jag brukar säga att vi har 290 kommuner, det är som 290 företag, med sin egen företagskultur, sin egen förvaltning, organisation, gamla oskrivna regler och sådant där. Så jag har jättesvårt att bedöma sådana saker, säger hon och syftar på de frågor hon får om andra lokala SD-styren.

Allt har inte varit lugnt och harmoniskt med samstyret i Sölvesborg. 

En sak låter hon ändå undslippa sig om grannkommunen och SD-styret som föll samman.

– En skillnad jag kan se är att i Bromölla styrde man i minoritet. Varje enskild fråga du driver fram måste man då söka stöd åt ett annat håll. Och det är nog extra svårt som sverigedemokrat. Det finns ett extra intresse att rösta mot för att ”skapa kaos” och det var ju just det som hände. Man tog makten för man ville testa att styra, man ville ge väljarna någonting för deras röst. Men det höll inte, för styr man i minoritet så måste man ha en opposition som släpper igenom grejer ibland. Att styra i minoritet är svårt och det måste vägas in när man utvärderar Bromölla, säger Erixon.

Men allt har inte varit lugnt och harmoniskt med samstyret i Sölvesborg. En nyckelperson när samarbetet ingicks var Emilie Pilthammar, mångårig moderat lokalpolitiker i Sölvesborg, tidigare bänkgranne med Jimmie Åkesson i kommunfullmäktige och privat vän till Louise Erixon. När samstyret offentliggjordes på en presskonferens hösten 2018 satt Pilthammar till höger om Louise Erixon. 

När Samstyret ingås är det fortfarande inte en godkänd koalition för den moderata partiledningen, som befinner sig i en komplicerad regeringsbildning som utgår från den forna Alliansen. Innan presskonferensen ska Pilthammar själv ha ringt upp Gunnar Strömmer och förklarat läget. Men efter att Pilthammar förklarat beslutet och sagt att det var vad de kommit fram till i den moderata kommungruppen uteblev ytterligare protester.

I slutet av maj 2019, mitt under brinnande EU-valrörelse, publicerade Pilthammar en bild på sociala medier med två sverigedemokratiska lokalpolitiker i Sölvesborg. På bilden står hon framåtlutad med munnen mot en flaska som hålls mot Niklas Joelssons skrev. Vid tidpunkten var han ordförande Sölvesborgs barn- och utbildningsnämnd. Peter Thyrén, dåvarande ordförande i Sölvesborgs kultur- och fritidsnämnd, står bakom henne med händerna på hennes rumpa. Ekot beskrev det som ”en bild som anspelar på gruppsex”.

Det blev inte bättre av bildtexten: ”Känsliga och lättkränkta tittare varnas! Alla medverkande är med på kollaget och gör det för skojs skull! Ingen behöver anmäla eller känna sig utsatt (Och bilden betyder inte att vi på något sätt förespråkar sexuella trakasserier eller tafsande så alla är på det klara med det!) Vi är ironiska! …”

Uppdateringen kom mindre än en vecka efter att Emilie Pilthammar i ett blogginlägg skrivit att ”hon inte såg problemet” när det framkommit att den sverigedemokratiska Europaparlamentarikern Peter Lundgren tagit en kvinnlig partivän på brösten.

Dagen efter tvingades Pilthammar att avgå som vice ordförande i kommunstyrelsen.

”Det här var tre av kommunens absolut högsta företrädare. När man har ett så högt ämbete måste man också vara seriös och bete sig på ett vuxet sätt”, sa Louise Erixon till Svenska Dagbladet.

När jag frågar Louise Erixon om händelsen skadat samarbetet blir hon reserverad.

– Det har inte påverkat samarbetet. Samstyret är fyra partier som samlar mer än halva kommunfullmäktige. Det hänger inte på individer. Så nej, det har inte påverkat samarbetet, eller förändringsresan, säger hon kort.

Även i Sölvesborg har det florerat uppgifter om tjänstemän som varit missnöjda med den förda politiken.

Vid sidan av kulturpolitiken finns en annan invändning mot kommunala SD-styren som förföljt mig sedan Hörby – missnöjda tjänstemän. Jag tar upp detta med Louise Erixon, som en av två huvudsakliga invändningar som verkar finnas i de kommuner där SD är med och styr. Men hon tycker verkligen inte om att prata om andra kommuner.

– Jag har ingen större insyn i Hörby och deras förvaltning än vad du eller någon annan har. Det har de nog bäst själva, säger hon.

Men även i Sölvesborg har det florerat uppgifter om tjänstemän som varit missnöjda med den förda politiken. I oktober 2019 köptes kommunens kulturchef Sofia Lenninger ut efter kritiska uttalanden, bland annat om samstyrets nya biblioteksplan.

– Vi har en förvaltningschef som fått lämna och det var både styre och opposition överens om. Annars har vi alla förvaltningschefer kvar som vi hade tidigare och vi har också behållit kommunchefen. En fråga som blev uppmärksammad, var att kulturchefen blev utköpt. Men vi har i vårt regelverk en ordning där politiken tillsätter förvaltningschefer, men när det gäller cheferna under dem, alltså verksamhetschefer, då är det en operativ fråga. Det är ingenting vi i politiken lägger oss i. Jag tycker att det är en ganska sund hållning, annars får man ju en situation där politiken lägger sig i. Att cheferna ska sköta sitt jobb på ett opartiskt sätt är A och O, och det ser jag att våra chefer gör. Då finns det ingen anledning för mig att ifrågasätta det, men det har man velat kleta på politiken i Sölvesborg. Inte minst då den här nämnda chefen har kritiserat styret. Men vi har inga sådana möjligheter att sparka chefer hit och dit, utan det ligger operativt. Där har man inte lyssnat när den saken granskades. Man ville så gärna lägga det på Samstyret och på mig, att det skulle pågå någon slags kulturkrig i Sölvesborg. Men så är det inte, säger Louise Erixon om ämnet.

Det är uppenbart att hon är van vid kritiska vinklar och tuffa frågor. Ändå verkar hon inte misströsta, snarare tvärtom. Även om man kan vara kritisk till Samstyrets politiska innehåll är det svårt att anklaga det för att ha vanstyrt kommunen eller gravt misskött sitt uppdrag. Styret har hållit hela mandatperioden. De har hanterat pandemin väldigt bra från ett kommunalt perspektiv, enligt Erixon. Här avrådde man tidigt från besök på äldreboenden, långt innan regeringen gjorde det. Dessutom hade man bland de tuffaste kraven i landet på skyddsutrustning för vårdpersonal. Sölvesborg har klättrat i näringslivsrankingen, man har moderniserat särskilda boenden och inför kvalitetssköterskor och språktest i äldreomsorgen. Man har infört ett tiggeriförbud som, om man ska ta Louise Erixon på orden, har varit mycket uppskattat av kommunens invånare. Nu väntar man liksom Staffanstorp på den rättsliga prövningen av ett kommunalt slöjförbud. Dessutom har man tagit beslut om att motsätta sig bosättningslagen eftersom de anser att den strider mot principen om det kommunala självstyret. Nu vill Louise Erixon få frågan juridiskt prövad.

Frågan är viktig för Sverigedemokraterna, inte minst på kommunal nivå. I åratal har man pratat om hur staten kör över kommunerna med sin generösa migrationspolitik, för att sedan lämna dem med integrationsutmaningar och notan. Patrik Lundberg berättar om en händelse som många i Sölvesborg ofta återkommer till. År 2013 tog Bert Karlsson, som i dag driver ett stort antal asylboenden, över som arrendator för Hanöhus, en mycket välkänd hotell- och restauranganläggning i Hällevik i Sölvesborgs kommun. Året efter lämnade han in en intresseansökan till Migrationsverket om att göra nöjespalatset till ett asylboende.

– Nöjespalatset i Hällevik är liksom verkligen en symbol för hur härligt det är på Listerlandet. Sen med en dags varsel fick kommunstyrelsen reda på att det skulle komma hundratals asylsökande dit för att staten bestämde det. Men det var S i Sölvesborg som fick skit av det, säger Lundberg.

Nu tänker alltså Louise Erixon ta strid för att staten inte längre ska få köra över kommuner som Sölvesborg när det gäller flyktingmottagandet. Den som Socialdemokraterna i Sölvesborg fick ta skulden för, trots att den orsakades av statligt sanktionerad politik.

Innan Louise Erixon blev kommunstyrelseordförande i Sölvesborg styrde socialdemokraten Heléne Björklund kommunen mellan 2007 och 2018.

– Min analys är att det inte bara är så att SD gick fram i valet, utan också att tidigare röstade många på Heléne som person. För att vara sosse var hon väldigt mån om näringslivet, kämpade hårt för en levande stadskärna och byutveckling. Hon var väl på något sätt vänsterliberal, men fokuserade på konkret sakpolitik och stod på folkets sida. Sen inför valet 2018 lanserade S i Sölvesborg ett nytt förstanamn med rötterna i Stockholm, och hon nådde liksom inte ut, säger Patrik Lundberg.

“Det är en välmående kommun på många sätt, som har lyckats ställa om efter industridöden”

Sölvesborg är visserligen ett traditionellt S-fäste, men näringslivet är viktigt och kommunen är inte socioekonomiskt svag som exempelvis Bjuv och Svalöv. Medianinkomsten ligger nära rikssnittet och stadskärnan med torget är levande. Stora hotellet med sin ljusgula och aprikosfärgade fasad tronar framför stationen. Längs Södergatan ligger kläd- och inredningsbutiker, två florister, optiker, guldsmed, frisör och flera restauranger.

– Sölvesborg har alltid varit en arbetarstad, men det är mycket som blivit bättre. Till skillnad från många andra mindre orter i Skåne och Blekinge har man ingen större utflyttning, saker har inte flyttats till stora köplador utanför orten, utan man har behållit en levande stadskärna med hjälp av en aktiv näringspolitik. Många tittar på Sölvesborg som om något ovanligt har hänt här, men de där motsättningarna har alltid funnits. Det enda som hände var att de partierna gick samman här tidigare, precis som det kanske blir nu i höst även på riksplanet, säger Lundberg.

– Det är en välmående kommun på många sätt, som har lyckats ställa om efter industridöden, fortsätter han.

Vad kan man mer säga om Samstyret i Sölvesborg efter snart en hel mandatperiod?

– Jag har varit i Sölvesborg tre eller fyra gånger under mandatperioden och just där har de haft flyt. Dels styr de i majoritet och de har också kommit väl ut med tjänstemännen. Sist jag var där i höstas, då var de som kritiserades främst bostadspolitiken, för de satsar på ett nytt bostadsområde för lite välbärgade äldre vid Sölvesborgsbron. Då vill oppositionen att man satsar på andra typer av bostäder. Det var svaret när man frågade vad de gör för fel, så då fanns det inte så mycket att ta på länge, säger Pontus Mattsson, politikreporter på Sveriges Radio som skrivit flera böcker om Sverigedemokraterna.

– Även när jag pratar med gamla sosseväljare i Sölvesborg säger de att de gillar ju inte SD och samstyret, men det har inte blivit mycket sämre i kommunen säger Lundberg.

Jag frågar Louise Erixon hur hon har känt inför all den mediala uppmärksamheten, som inte alltid varit särskilt positiv. Men hon är inte missnöjd med rapporteringen, även om hon stundvis tycker att den blåst upp saker på ett kritiskt sätt.

– Det är inget jag tänker gnälla över. Den genomslagskraft vi fått, de skriverier vi fått och den PR, den hade ju vi aldrig kunnat köpa oss till utifrån vår kommunala omsättning. Så det är bara att tacka och ta emot. Det har ju verkligen gynnat Sölvesborg. Det finns ju få kommuner som är intressanta för riksmedia i dag. Det är Stockholm, Göteborg och Malmö, men sen kommer nog Sölvesborg. Det är min analys i alla fall. Jag tror inte det finns någon svensk i dag som inte känner till Sölvesborg, säger hon.

Vår timme är slut. Ut klampar Louise. Hon är långt ifrån klar med Sölvesborg.

Omslagsfoto föreställande Louise Erixon (SD) utanför kommunhuset i Sölvesborg: Johan Nilsson/TT

Detta är ett utdrag ur Amanda Brobergs bok SD-land som är utgiven på Timbro förlag. Boken finns att köpa här.