Dansk författare förutspår mångkulturens baksidor

Dystopier har en tendens att bli ikoniska. Oavsett om det handlar om film eller skönlitteratur finns det något lockande i mörka scenarion om en framtid där människan har förstört för sig själv och tvingas ta konsekvenserna av en utveckling som inte stoppades i tid. Men för att det ska bli obehagligt på riktigt kan inte de dystopiska föreställningarna vara alltför avlägsna.

Det är just detta som är det kusliga i den danska författaren Kaspar Colling Nielsens tredje roman Den europeiska våren. Colling Nielsens framtida Danmark är sjukt, visst, men ändå inte helt främmande.

Syftet med romanen är, enligt författaren själv, att skildra ”humanismens kris”. Colling Nielsen brukar betraktas som Danmarks Michel Houellebecq, och visst är det tydligt att dansken inspirerats av den franske författaren. Här finns både långa haranger om vetenskapliga och tekniska landvinningar och dekadent sex. Samhällstillståndet i Houellebecqs idéroman Underkastelse, där Muslimska broderskapet vinner presidentvalet, framstår dock som betydligt mindre realistisk än Collin Nielsens apartheid-liknande samhälle. Islam är förvisso närvarande, inte minst för att ”probleminvandrarna” konstant benämns som ”muslimerna”, men konflikten har en etnisk prägel snarare än en religiös.

Kaspar Colling Nielsen anser att han har en plikt att skildra humanismens kris. I sin tredje roman Den europeiska våren har allt vad solidaritet och öppenhet heter ersatts med etniska konflikter, ghetton och en europeisk gränsbevakning som skjuter mot migranterna på Medelhavets flyktingbåtar.

Trots den våldsamma samhällsutvecklingen tampas bokens huvudpersoner med samma problem som människor gjort i alla tider: jakten på status, sexuell tillfredsställelse, kampen mot åldrandet och viljan att passa in.

Kaspar Colling Nielsen anser att han har en plikt att skildra humanismens kris.

Historien kretsar kring galleristen Stig, en man i 50-årsåldern som har förhållit sig passiv till det mesta i livet och som ogillar förändringar. Som ung flyttade han till Köpenhamn från en småstad och blev snabbt en del av stadens punkscen. Av en slump blev han, när han ställde ut sin aids-sjuka väns anarkistiska konst, en av stadens mest hajpade gallerister. Men intresset dog snabbt och i romanens nutid är Stig snarare föraktad i den danska konstsfären.

Stigs fru Elisabeth är däremot en framgångsrik medicinforskare. Mot Stigs vilja planerar hon att flytta från stan till ön Lolland. Hon har blivit erbjuden en tjänst på ett företag som utvecklar ”generell intelligens”, men det är inte den enda anledningen till flytten. Dottern Emma, som lider av anorexi, skulle enligt modern må bättre av lugnet på landet. Köpenhamn är stökigt. Militärpolisens ständiga sammandrabbningar med upproren från invandrarna i ghettoområdena präglar gatubilden.

På Lolland är allt annorlunda. Här har den danska eliten påbörjat ett bygge av en egen liten värld, där drönare sköter allt tråkigt jobb och där människorna ägnar livet åt meningsfulla aktiviteter som konst, ridning och skogspromenader. Jordbruket ställs om till helekologiskt och bilar förbjuds. I stället är transporterar sig invånarna med häst och vagn.

Romanen handlar också om den försupne och dekadente konstnären Christian, som målar tavlor i miljonklassen men mest tänker på sex och får ihop det med den mentalt funktionsnedsatta unga kvinnan Mia.

Men idéromaner läser man kanske inte för deras stilistiska briljans.

Världen inom människorna i Den europeiska våren är nästan lika sjuk som världen utanför. Stig funderar över sin status i konstvärlden, hans dotter Emma över hur hon kan äta så lite som möjligt och Christian hur han kan säkra framtiden för relationen med sin utvecklingsstörda flickvän. Samtidigt deporteras invandrare som inte passar in till en ö utanför Moçambique. Där har den danska staten byggt en stad, komplett med skolor, butiker, restauranger och till och med ett universitet. Den student som lyckas få bra betyg har chans att återvända till Danmark. När Emma får för sig att resa ner som volontär till Fredriksstad, som staden kallas, blir Stig rasande: ”Men vafan! Du kan väl hjälpa någon är i Danmark då, någon som är handikappad eller något.”

Deportera invandrare till Moçambique låter avlägset. Ändå är Colling Nielsens roman skrämmande i skildringen av ett framtida samhälle där mångkulturens baksidor framträder smärtsamt tydligt. Det obehagligaste är inte våldet i sig, utan huvudpersonernas apatiska inställning till samhällsförändringarna och det dykande sociala kapitalet.

Den europeiska våren hade mått bra av en hårdare redaktör. Stundtals är språket slarvigt och hastigt, och liknar snarare ett reportage än skönlitterär text. Men idéromaner läser man kanske inte för deras stilistiska briljans.