Dagens politik saknar långsiktighet

Lars Tobisson var med. Han vet hur det var och hur det gick till. Under 1900-talets sista tre decennier befann han sig i eller nära centrum av svensk politik, trots att han enligt egen utsago aldrig tänkt sig en politisk karriär. Lars Tobisson var utredningschef på fackorganisationen Saco 1968–1974 och ägnade därefter ett kvarts sekel åt Moderata samlingspartiet, först som partisekreterare i sju år och sedan vice partiordförande under både Adelsohn och Bildt innan han lämnade partipolitiken 1999.

I sin senaste bok Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer (Timbro förlag) blickar han tillbaka. Flera av kapitlen har en personlig utgångspunkt som han sedan i essäform försöker generalisera till något mer allmängiltigt och övergripande. Han skriver om hur grundlagen var tänkt, varför bristen på maktdelning är ett problem, hur blockpolitiken ersatts av en större mängd partier trots att fyraprocentspärren hade som syfte att hålla nya partier utanför riksdagen. Essäer om skattetryck och framtida finansiering om välfärden ingår.

Den naturliga höjdpunkten är kapitlet om löntagarfonderna. Tobisson var den politiker som tidigast insåg hur socialiseringen av löntagarfonder skulle te se sig och därmed vikten av att det bevara det fria företagandet. Essän är en ständig påminnelse om att socialister aldrig kommer att nöja sig när det gäller att gripa in i ekonomin, oavsett konsekvenserna. Även om det var ett tag sedan någon svensk politiker på allvar försökte sig på något liknande stolleprov, bör den ideologiska beredskapen vara ständigt närvarande för att kunna mot bort sådana skadliga idéer.

I en längre essä, betitlad ”Tre musketörer”, beskrivs lite mer ingående Socialdemokraternas partiledare Olof Palme, Moderaternas dito Gösta Bohman och Saco-chefen Bertil Östergren (som var vd och sedan ordförande). ”I några konflikter intog de tre vitt skilda ståndpunkter, i andra uppstod det två sidor enligt principen två slår den tredje. Mycket sällan var alla tre överens.”

Genom Tobissons beskrivning av de uppenbara likheterna – samhällsintresset, reservofficerkarriären, den personliga viljestyrkan – och skillnaderna i temperament och ambition mellan dessa tre herrar, framträder en miniberättelse om hur det moderna Sverige växte fram. Välfärdsstatens grundläggande funktioner var på plats, rekordåren i praktiken avslutade, utbildningsväsendet expanderade och akademikernas roll i det nya rationella, centralplanerade byråkratisamhället sågs av de flesta beslutsfattare som naturnödvändig. Med ett växande akademikerfack och en krympande andel av industriarbetare inom arbetskraften behövde Socialdemokraterna omdefiniera sig själva till att bli ett ”löntagarparti”, snarare än arbetarparti, för att kunna attrahera en mer utbildad befolkning.

Socialister kommer aldrig att nöja sig när det gäller att gripa in i ekonomin, oavsett konsekvenserna.

Eftersom Tobisson själv arbetade under två av dessa starka personligheter är förstahandskunskaperna stora, samtidigt som han lyckas hålla en viss kylig distans. Även personteckningen av Palme är inkännande och ärlig, kanske rentav med ett styng av avundsjuka när den rutinerade Palme lyckas få Gösta Bohman att gå ner i spagat för att hålla ihop sin riksdagsgrupp i samband med att staten som arbetsgivare varslat om lockout av officerare 1971. Som ett efterspel till detta fick Bertil Östergren lämna Saco – han hade drivit sin tolkning av den svenska modellen för långt.

Att personer är viktiga för utformandet av politik och lagar är självklart, men beskrivningen av hur personliga missbedömningar, felaktiga utmaningar och tolkningar av verkligheten utgör de brickor som för spelet vidare är en lärdom även i dag, även om de yttre förutsättningarna förändrats.  

Ett annat kapitel har en intressant rubriksättning: ”Liberal/Konservativ=Moderat”. Det skulle kunna läsas som en enkel ekvation där ”liberal” är täljare och ”konservativ” är nämnare. I så fall skulle högersidans resultat vara att ju mer liberal och ju mindre konservativ en person är, desto mer moderat är denne. Kanske är det inte riktigt tänkt på det viset. Att det finns, eller åtminstone har funnits, en viss åtskillnad i den svenska liberalkonservativa traditionen mellan de mer utrerade ideologiska tolkningarna, är dock sant. Då skulle liberalismen kunna stå som ideal för den stora världen. De generella universella principerna om lagstyre, demokrati, näringsfrihet och likhet inför lagen tillhör samhället; den personliga hållningen, ansvarstagandet och den lilla världens normer är det som vägleder den enskilde.

Idéprogrammet från 1981 speglar detta väl: ”Det konservativa arvet kom främst till uttryck i betonandet av kontinuiteten i samhällsförändringen, kravet på att värna de kulturvärden vi ärvt och att bevara den naturmiljö vi inte har rätten att beröva våra efterkommande. Liberala drag vad den höga värderingen av frihet och inriktningen på att begränsa det offentligas makt.” En skojig anekdot är att folkpartiledaren Ola Ullsten inte gillade att Bohman förklarade sig vara liberal, varpå den senare stillsamt uttryckte sin förvåning över ”att Ullsten inte gladdes åt att hans idéer vann stöd från flera håll”.

Mängden obesvarade frågor i boken visar hur kortsiktig och självupptagen den moderna svenska politiken har blivit.

Tobisson tycks, som de flesta nu eller tidigare aktiva moderater, vara förvånad över att icke-moderater har så svårt att förstå hur enkelt och naturligt det är att företräda en ideologisk legering. En principiellt liberal syn på politiken och dess begränsade uppgift, och den pragmatiska konservatismens ådra att föredra det beprövade framför det oprövade utgör erfarenhetsmässigt det starkaste skyddet för individens frihet. Ytterst sällan finner vi en utpräglad renlärighet hos kritiker av det liberalkonservativa, och åtminstone historiskt har moderaterna varit det parti som tydligast tagit ställning för individens rättigheter gentemot staten. Däremot har andra varit mer aktiva i att använda staten som verktyg för att skapa ett visst individualistiskt ideal. 

Avslutningsvis skriver Lars Tobisson om borgerlig samverkan, med en viss skadeglad bitterhet. Å ena sidan tycker han nog att de som röstade på Centerpartiet och Liberalerna gott kan få vara besvikna över att de röstade på en socialdemokratisk statsminister, å andra sidan prövar han försiktigt marken åt Sverigedemokraternas håll. Med en klar majoritet i riksdagen som inte vill ha en S-märkt statsminister borde folkviljan också ha speglat regeringsbildningen. ”Frågan kvarstår: Hur länge skall den potential som det stora icke-socialistiska flertalet i valmanskåren förbli outnyttjad?”

Den som, likt undertecknad, varit med på den tiden då Tobisson själv var aktiv, har förhoppningsvis en eller flera diskreta anekdoter, som att Gais är hans favoritlag eller att han förklarade för nyvalda kommunalråd att ”Före Berlinmurens fall gick den stora politiska skiljelinjen mellan socialister och icke-socialister. Numera går den mellan interventionister, som anser att staten ska ingripa i den fria marknaden och icke-interventionister. Den skiljelinjen går rakt igenom det här partiet!”

Den nu aktuella boken har ett något mer ödmjukt anslag, men kombinerar personliga reflektioner med relevanta problemställningar. För den historie- och samhällsintresserade är Reflektioner om politik intressant läsning, men mängden obesvarade frågor i boken visar hur kortsiktig och självupptagen den moderna svenska politiken har blivit. Vad som väsentligen borde vara icke-frågor kan få stort utrymme, medan värdefulla diskussioner om hur spelreglerna ska vara utformade lyser med sin frånvaro. Kanske kan denna bok bidra till en förändring i detta avseende.