Christofer Fjellner: Socialdemokraternas utrikespolitik är feg
DEBATT. Alltför många gånger i historien har Socialdemokraterna låtit bli att välja sida mellan demokrati och diktatur, förrän i sista minuten. Nu upprepar sig historien med frågan om Venezuela. Såväl svenska väljare som förtryckta i andra länder förtjänar en svensk utrikespolitik som vågar stå upp för demokrati och frihet även i motvind.
Svensk utrikespolitik präglas av principlöshet, med inställningen till Venezuela som det tydligaste exemplet. I regeringens utrikesdeklaration talade utrikesminister Margot Wallström om en ”demokratioffensiv”, men både i regeringen och i Europaparlamentet valde Socialdemokraterna att ge sitt stöd till Juan Guaidó som Venezuelas tillfällige ledare först när andra länder redan gått före och trycket utifrån blivit för stort. Skillnaden mellan regeringens retorik och praktik är påfallande. Svensk utrikespolitik måste vara modigare och bättre än så.
Vanstyret i Venezuela inleddes redan när Hugo Chavez tog makten i landet 1999. Förfallet har pågått sedan dess med resultatet att demokratin är satt på undantag, ekonomin körd i botten och inflationen skenar. Under 2016 beräknades mellan 50 och 80 procent av befolkningen ha brist på mat för dagen. Även bristen på basala varor som toalettpapper och sanitetsprodukter är skriande. Mordfrekvensen har femfaldigats de senaste två decennierna. Den senaste vågen av protester mot landets diktator Nicolas Maduro har pågått i snart tre månader och inleddes symboliskt nog på årsdagen av de protester som 1958 ledde till slutet för militärdiktaturen.
Ändå var det först under förra sessionen i Strasbourg, den 28/3, i vid en omröstning om Venezuela i Europaparlamentet som de socialdemokratiska ledamöterna till slut ställde sig bakom kraven på Maduros avgång och gav sitt stöd till Guaidó, som landets tillfällige ledare till dess att nya, fria val kan hållas.
Förmår man inte skilja på gott och ont är man ond. Det är förvisso bra att Socialdemokraterna till slut valde rätt sida i konflikten, men det är desto mer bekymmersamt att det tog dem över två månader.
När länderna i Baltikum kämpade för sin självständighet från Sovjetunionen hade Socialdemokraterna svårt att skilja på rätt och orätt.
När Europaparlamentet diskuterade situationen i landet vid protesternas början i januari, vägrade Socialdemokraterna att stödja den demokratiska oppositionen och Guaidó. Med ansträngda hänvisningar till folkrättsliga principer om att varken Sverige eller EU erkänner presidenter, bara länder, landade Socialdemokraterna i att de inte kunde välja sida i konflikten.
Det var också den svenska regeringens linje initialt. Sedan uttryckte flera länder i Latinamerika och USA tillsammans med viktiga länder i EU, som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sitt stöd till Guaidó. Då visade sig hänvisningar till folkrätten vara svepskäl och det var plötsligt möjligt att erkänna också demokratiska ledare. Kort efteråt uttalade således den svenska regeringen sitt stöd till Guaidó och Socialdemokraterna i Europaparlament följde efter.
Det är det våta fingrets politik när den är som sämst. Tyvärr är det inte första gången ängslighet präglar Socialdemokraternas utrikespolitik. När länderna i Baltikum kämpade för sin självständighet från Sovjetunionen hade partiet svårt att skilja på rätt och orätt. 1945 talade utrikesminister Östen Undén om ”bristande politisk mogenhet” hos balterna. 1989 sade kabinettsekreterare Pierre Schori att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Senare samma år sade utrikesminister Sten Andersson att ”Estland är inte ockuperat.”
Det svenska socialdemokratiska stödet blir verklighet först när andra har gått före och det inte längre är obekvämt att välja sida.
I Sverige drog Socialdemokraterna en tydlig gräns mot kommunismen, men i Europa det var desto svårare. Olof Palmes linje var att inte ifrågasatta diktaturerna och kräva demokrati, eftersom det äventyrade den europeiska säkerheten.
När Socialdemokraterna till slut gjorde Moderaterna sällskap på barrikaderna var Sovjetunionens tid räknad och priset för stödet mycket lägre. Nu ser vi historien upprepa sig i Venezuela. Det svenska socialdemokratiska stödet blir verklighet först när andra har gått före och det inte längre är obekvämt att välja sida. Om detta är regeringens demokratioffensiv förtjänar både svenska folket och världens förtryckta människor en annan politik. En som på riktigt står upp för demokrati och folkens frihet, också när det blåser motvind och kostar på.