Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Charlie Weimers (SD): Överdimensionerad EU-budget skapar slöseri

DEBATT. EU:s slöseri är ett symptom på en överdimensionerad budget. En lösning vore att ta bort strukturfonderna, som öser pengar över jämställdhetsintegrerade mångfaldsprojekt och klimatalarmism, skriver Charlie Weimers. Emanuel Örtengren svarar direkt.

Nyligen kritiserade jag det nya EU-museet i Bryssel – det andra EU-museet inom en radie på några hundra meter. Ett museum som kostat skattebetalarna 600 miljoner kronor. Emanuel Örtengren, tankesmedjan Timbros projektledare för EU-frågor, uppmärksammade min kritik mot slöseriet.

Men i stället för marknadsliberal glädje över att slöseriet i Bryssel uppmärksammas fick jag tillbaka antydningar om att jag tar lätta poäng på EU-samarbetets bekostnad: ”det vore välkommet om åtminstone någon kandidat till Europaparlamentet… ville diskutera EU-budgetens innehåll också”.

Gärna, Emanuel. Låt mig först säga att anledningen till att jag uppmärksammar slöseriet är för att jag vill utmana den kultur som präglar Bryssel: skråtänkande, respektlöshet inför politikens gränser och inte minst dirigisme, tron på att långtgående statliga ingrepp i ekonomin bygger välstånd. Slöseriet är ett symptom på denna kultur, som i förlängningen leder till den överdimensionerade EU-budget som du efterlyser en diskussion om.

Om svenska skattemedel ska styras till politiskt viktiga områden ska åtminstone svenska beslutsfattare bestämma prioriteringarna.

Så varför inte fördjupa oss i strukturfonder och EU:s sammanhållningspolitik? Detta utgiftsområde inkluderar bland annat Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden. Syftet är att minska regionala skillnader och ojämlikheter inom unionen. De främsta verktygen är regionstöd som går till projekt rörande alltifrån infrastruktur till avloppssystem.

Totalt slukar EU:s sammanhållningspolitik cirka en tredjedel av EU:s budget eller 3 700 miljarder kronor under innevarande fleråriga budgetperiod. I dagsläget fastställer politiker i Bryssel hur och på vilka områden medel från exempelvis Europeiska regionala utvecklingsfonden kan användas. Allt i enlighet med förordningar, genomförandeakter, delegerade akter, beslut och riktlinjer.

Svenska politiker har med andra ord gett ifrån sig makten över förvaltandet av skattemedel genom att lägga ut beslutsfattandet på entreprenad till institutionerna i Bryssel. Där är svenska representanter massivt underlägsna och utmanövrerade.

I samförstånd med Bryssels byråkrater belägger kontinentaleuropeiska politiker de pengar som allokeras Sverige, för svenska projekt, med krav som att 20 procent av utvecklingsfondens medel ska spenderas på projekt som främjar övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Detta kan förvisso vara ett gott ändamål, men hur mycket mer tillväxt hade kunnat skapas om staten inte hade beskattat dessa pengar, och individer och företag som agerar på den fria marknaden själva fått bestämma hur de ska användas?

Men om svenska skattemedel ska styras till politiskt viktiga områden ska åtminstone svenska beslutsfattare bestämma prioriteringarna. Det är obegripligt och löjeväckande att det ska krävas samförstånd med malteser, italienare och greker för att utveckla Norrbotten eller Gotland. Rika medlemsländer, som Sverige, skulle kunna finansiera och administrera projekt bättre och effektivare på egen hand, än att skattemedel slussas via Bryssel.

Det finns förstås ingen garanti för att det svenska politiska etablissemanget ska använda skattemedel effektivt, men väljarna kan i alla fall lättare utkräva ansvar i riksdagsval och ändra prioriteringarna om de ser att den svenska regeringen likt Bryssel tar sig för att finansiera jämställdhetsintegrerade mångfaldsprojekt och klimatalarmism.

Det är obegripligt och löjeväckande att det ska krävas samförstånd med malteser, italienare och greker för att utveckla Norrbotten eller Gotland.

Politik ska vara resultatorienterad. Strukturfonderna kan förstås ha en positiv inverkan i individuella fall, men det saknas definitiva belägg för att strukturfonderna överlag haft en positiv effekt på Europas ekonomi. Det finns därför anledning att reagera för alla som önskar en begränsad stat. Trots att EU ägnat åratal åt att reformera strukturfonderna kvarstår grundproblemen: brist på samband mellan finansiering och resultat och oförmåga att säkerställa att alla medlemsländer kan ta del av pengarna. Även EU-kommissionen medgav i en läckt rapport 2009 att upplägget som kanaliserar finansiering från välbärgade medlemsstater till välbärgade regioner skapar ”betydande administrativa kostnader och alternativkostnader”, det vill säga den förlorade intäkten från det alternativ man valt att inte satsa på.

Strukturfondernas satsningar snedvrider i många fall konkurrensen till nackdel för vanliga svenska produktiva företag som konkurrerar på den fria, riktiga, marknaden.

EU:s fonder finansierar bland annat utbyggnaden av internet i Sverige, men ingen som förespråkar en begränsad stat kan seriöst hävda att det är optimalt att först skicka skattemedel via Bryssel för att därefter ansöka om att få använda dessa medel.

Endast för att administrera den regionala utvecklingsfonden krävs ett nationellt operativt program samt åtta regionala operativa program. Därtill krävs koordinatorer, handläggare och konsulter. För att få EU-finansiering för projekt krävs även delfinansiering från kommuner eller regioner. Skattebetalaren står för notan för EU-projekten i alla led.

Konsekvensen är i alltför många fall ineffektiva satsningar där ”pengar söker projekt” skapar en marknad för bidragsentreprenörer. I vissa fall har det handlat om korruption i miljardklassen. Till detta kommer skattemedel som riktas till mottagare såsom London och Region Bryssel, som knappast behöver EU-stöd för att klara sig.

Strukturfonderna finansierar icke-hållbara projekt för miljontals kronor som aldrig skulle ha finansierats via den fria marknaden.

Även i Sverige finansierar strukturfonderna icke-hållbara projekt för miljontals kronor som aldrig skulle ha finansierats via den fria marknaden. För att nämna några exempel så har vi programmet Coacher för energi och klimat som erbjuder kommunala energicoacher till små och medelstora företag eller Gender Smart Arena som drivs av Luleå Tekniska Universitet, som syftar till att ”stärka innovationsförmågan och konkurrenskraften i regionens små och medelstora IT-företag via jämställdhets- och mångfaldskonceptet”.

Strukturfonderna utgör ungefär en tredjedel av EU:s budget. De är ineffektiva. De bidrar till en betydligt högre svensk EU-avgift. De borde avskaffas.

Ett budskap som en tankesmedja i opposition mot höga skatter och en svällande stat väl borde uppskatta, även om avsändaren råkar stå på Sverigedemokraternas lista?


EMANUEL ÖRTENGREN SVARAR DIREKT:

Som jag själv tidigare skrivit i Smedjan är EU-budgetens största utgiftsposter, jordbruks- och regionstöden, stora slukhål. Senast i veckan rapporterade Sveriges Radio att det är oklart vad de 2 000 miljarder kronor som investerats genom EU:s regionala utvecklingsfond faktiskt lett till.

Charlie Weimers är alltså inte ensam om att uppmärksamma detta slöseri. Såväl Magdalena Andersson (S) som de EU-entusiastiska Liberalerna vill skära ner och reformera regionstöden. Att som Weimers vilja avskaffa regionstöden är en god ambition, men är snarare effektsökande än praktiskt genomförbar politik.  

Jag vill minimera slöseriet här och nu i stället för att torgföra orealistiska förslag. Inom överskådlig framtid kommer regionstöden finnas kvar i EU-budgeten, oavsett vad jag eller Charlie Weimers vill. Det viktigaste blir då att befintliga fonder för regionstöd slås ihop, att de minskas och fokuseras till EU:s fattigaste länder.

Framför allt måste missbruk av EU-medel granskas hårdare. Korruptionen i länder som Polen och Ungern har möjliggjort slöseri på en nivå som får Weimers exempel med ett museum i Bryssel att blekna. För att ta ett räkneexempel, vad sägs om drygt 2 miljarder kronor i förslösade skattepengar för en tunnelbanelinje i Budapest? Det behövs gemensamma europeiska institutioner som åklagarmyndigheten Eppo för att utreda sådant missbruk, men det är Weimers och hans partikamrater emot. I stället lyfter de Ungerns Viktor Orbán som en politisk förebild.

Jag håller med Weimers om att politik ska vara resultatorienterad. Därför nöjer jag mig inte med enkla påståenden som att EU:s regionstöd borde avskaffas. Menar Weimers allvar med att han vill reformera EU:s regionalpolitik borde han, om han väljs in i Europaparlamentet, kavla upp ärmarna och ta strid i de relevanta utskotten. I stället vill han ta plats i utrikesutskottet, där Europaparlamentet inte ens har en lagstiftande roll. Vill Weimers inte göra grovjobbet blir hans kritik mot EU:s slöseri mest tomt prat.