Kriget stod för dörren. Framtiden var tilltagande osäker. Familjen packade, flydde och sökte en tryggare framtid på andra sidan Atlanten.

Det var så den då 15-årige judiske pojken lämnade sitt Tyskland och sitt Europa. Fysiskt kom han under en tid tillbaka som soldat i den amerikanska ockupationsarmén efter det att Hitlers tusenåriga rike hade besegrats, och intellektuellt lämnade han det aldrig. Men Henry Kissingers namn kom därefter att förknippas med det Amerika där han byggde sin framtid.

Och steg för steg blev han vår tids kanske störste strategiska tänkare – och därtill en framträdande och i många avgörande avseenden också framgångsrik politisk aktör.

Det var den tragiska bakgrunden i ett Europa som kastades ner i ännu ett världskrig som drev Henry Kissinger till att ägna sitt liv åt fredens förutsättningar – historiskt såväl som i praktisk nutid.

Hans svar var att han kanske hade bidragit till att undvika ett nytt världskrig.

Jag träffade och lyssnade på honom senast när han i maj firade sin 100-åriga födelsedag. En annan person på lunchen frågade honom vad han såg som det viktigaste i det liv han kunde blicka tillbaka på. Hans svar var att han kanske hade bidragit till att undvika ett nytt världskrig, med den för mänskligheten i dess helhet förödande användning av kärnvapen som ett sådant ofrånkomligen hade lett till. 

Alldeles för lätt glömmer vi att det var den avgörande utmaningen för ledande statsmän under det kalla krigets decennier, och att det på intet sätt var självklart att det skulle lyckas. 

Den landsflyktige unge mannen fick sitt akademiska genombrott med avhandlingen om hur Habsburgimperiets furst Metternich och Storbritanniens premiärminister Castlereagh efter Napoleonkrigens sammanbrott för det dåvarande europeiska statssystemet, genom Wienkongressen och dess uppföljning, försökte trygga någon slags fred i Europa.

Perfekt blev det kanske inte, och åtskilliga gånger kom det att skaka i dess fundament. Men vad som då gradvis formades kom dock att under ett århundrade, fram till den förödande sommaren 1914, skydda vår del av världen från storkrigets allt mer förödande verkningar.

Kanske var det mot den bakgrunden som Henry Kissinger inledde sin akademiska karriär på Harvard med just detta. Hans avhandling A World Restored är en av hans många böcker som jag  fortfarande då och återvänder till och inspireras av. 

I mångt och mycket stakar den ut den filosofi som sedan kom att vägleda honom genom växlingsrika och dramatiska decennier av diplomati, konflikter och kontroverser. Fortfarande är det så att den som på djupet vill studera fredens förutsättningar aldrig kan gå runt den boken.

I enklare sammanhang har han ofta framställts som den cyniska realpolitikern framför andra. 

I enklare sammanhang har han ofta framställts som den cyniska realpolitikern framför andra. Och förvisso tillhörde han inte dem som trodde att världen enkelt kunde stöpas om just utifrån dagens principer. Han var tydlig med att det aldrig gick att komma från historiens tyngd, och i en formulering jag ofta återvänt till konstaterade han att ”nationer existerar mer i tid än i område”. Dagen är alltid en produkt av gårdagen, och förstår vi inte det kan vi aldrig forma morgondagen.

Han var förvisso också koncentrerad på den faktiska maktens betydelse. Åtminstone i den meningen var han alltid en realpolitiker. Att bara i största allmänhet söka freden räckte inte, och kunde till och med vara farligt. ”När bara fred – definierat som frånvaron av krig – har varit det huvudsakliga målet för en makt eller en grupp av makter har det internationella systemet alltid blivit prisgivet för den råaste av det internationella systemets aktörer.”  

Makten är viktig, också för freden. 

Ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen var hans generations särklassigt allvarligaste hot, och för Henry Kissinger handlade det om att förhindra det genom en kombination av styrkans avskräckningspolitik och diplomatins framsynthet. Det ena utan det andra skulle aldrig fungera, och han kom ju att ge sina bidrag till att detta faktiskt också lyckades.

Som nationell säkerhetsrådgivare i Vita huset och amerikansk utrikesminister kom han att bli en mästare, inte minst i diplomatins möjligheter. Allt lyckades inte – så ser historien ut – men åtskilligt kom att göra det på sätt som redan skrivits in i historien. Inte minst manövrerades Sovjet ut – tydligt i Mellersta Östern genom hans fredsdiplomati och dramatiskt genom öppningen till den kommunistiska regimen i Kina, något som banade vägen för att avsluta det eländiga kriget i Vietnam.

Allt har inte kommit så väl ut i historiens ljus. Var de hemliga bombningarna i Kambodja verkligen nödvändiga som ett led i ansträngningarna att komma ur kriget i Vietnam? Var det oundvikligt att vända ryggen mot våldet i Bangladesh i samband med den konflikten? Kritikerna är många. 

Om de stora makternas spel gick fel skulle det stora kriget bli den ofrånkomliga konsekvensen.

Hans fokus förblev – även under decennier när andra frågor dominerade – de stora makternas och staternas spel och relationer. Ibland tolkades det som likgiltighet inför tragedin i sönderfallande stater eller humanitära katastrofer, men det grundades i hans syn att om de stora makternas spel gick fel skulle det stora kriget bli den ofrånkomliga konsekvensen. Det fick vi, menade han, aldrig förlora fokus på. 

Jag minns inte när jag träffade honom för första gången. Det var någon gång på 1990-talet, när mitt fokus var krigen på Balkan, som jag djärvt gjorde en förfrågan om att få träffa honom. Till min förvåning tog han inte bara emot mig på sitt kontor på Park Avenue i hjärtat av New York, utan tog sig tid, delade med sig av sin syn men var minst lika intresserad av att höra min.

Men mitt försök att intressera honom för de olika lokala aktörernas skiftande drag i de komplicerade konflikterna i regionen var inte överdrivet framgångsrikt. Vad tyckte Ryssland? Vad gjorde Washington? Var finns Kina i detta? Hur utvecklades deras relation i denna konflikt? Där låg hans fokus.

Det blev åtskilliga möten under åren. På hans kontor, på middag i hans hem ute i Connecticut, på internationella konferenser, på lunch på hans klubb, i Vita Huset när vi bägge råkade vara på besök där, i små videomöten han ibland hade med en liten grupp européer och nu senast – och allra sist – på stor lunch och liten middag när han firade sitt sekel.

Lite skröpligare, men lika skarp som vanligt. Vi fortsatte vår diskussion om Ryssland och Ukraina, där hans position dramatiskt hade förändrats, och jag lyssnade på hans bedömningar av den situation mellan USA och Kina som enligt hans mening skulle betyda så mycket för vår gemensamma framtid. Hans allra sista stora utrikes resa – efter 100-årsdagen – gick ju också tillbaka till Kina.

Efter sig lämnar han inte bara ett arv i form av praktisk politik som historiker och andra kommer att fortsätta att strida över, utan också ett väldigt intellektuellt arv i form av en osedvanligt omfattande produktion av böcker och artiklar. 

Hans böcker upptar väl lite mer än en halvmeter i min bokhylla.

Där tre gedigna volymer av redogörelse för åren i Vita Huset och som utrikesminister, men viktigare är trots allt åtskilliga av de övriga. Hans stora Diplomacy om makternas diplomatiska spel från Wien-kongressen och framåt rekommenderar jag ofta. Kina och dess tusenåriga historia blev temat för 500 sidor. 

Men kanske är min andra favorit ändå hans World Order från 2014 med dess ofta knivskarpa analys av försöken genom historien att skapa en världsordning som bevarade freden och stabiliteten. Där underströk han att det inte bara handlade om makt, eller balansen mellan olika makter, utan att varje ordning för att vara stabil också måste uppfattas som legitim på det ena eller det andra sättet.

Och där formulerar han också sin egen långsiktiga vision: 

”En ordning med världens stater, som har representativt styre och individuell värdighet, och som samarbetar inom ramen för allmänt accepterade regler, kan vara vårt hopp och bör vara vår inspiration”. Men när det gäller vägen dit citerar han Edmund Burke som skrev att vi tjänas bättre av steg som kanske inte är alldeles perfekta än av att sikta på det perfekta och oundvikligen drabbas av bakslagens besvikelser. 

Varje internationell ordning konfronteras förr eller senare med två utmaningar.

Förändring finns ständigt. Varje internationell ordning konfronteras förr eller senare, skriver han, med två utmaningar: antingen att maktförhållandena förskjuts på ett avgörande sätt eller att dess legitimitet ifrågasätts och måste omdefinieras.

Och det är i viktiga avseenden där vi befinner oss i dag. 

Efter det stora sammanbrottet 1914, och Versaillesfreden misslyckande med alla dess konsekvenser, kom det 1945 och åren omedelbart därefter att etableras en ny världsordning som först var ”bipolar”, som sedan under ett skede blev ”unipolar” och som nu alldeles uppenbart kommit in i ett skede där maktförhållanden dramatiskt förändrats och systemets legitimitet i viktiga avseenden kommit att utmanas.

Vi talar ständigt om ”en regelbaserad världsordning”, men brottas allt mer med legitimiteten i det sätt på vilket olika regler sätts. Vi är i den nya oredans tid, och vi lever med dess nya faror.

Henry Kissinger var förvisso amerikan vad gäller medborgarskap, men intellektuellt var han starkt förankrad i europeiskt tänkande och europeiska erfarenheter, liksom sin i viktiga avseenden konkurrent Zbigniew Brzezinski. Den ene med rötterna i Tyskland, den andre med dem i Polen, och bägge alltid med Europas serier av tragedier som grunden för sina historiska och geopolitiska analyser.

Nu är måhända dessa decennier av de europeiska intellektuella giganternas dominans i den amerikanska geopolitiska debatten till ända. Nu ser man inte världen från Harvard- eller Colombia-universitets mer atlantiska horisont, utan nu blir det allt mer med ett annat perspektiv från Stanford University och Silicon Valley som världsbilden formas, men också tränger sig på.

Under de senaste åren brottades Henry Kissinger inte bara med frågan om Rysslands framtid efter dess angreppskrig mot Ukraina, där Ukrainas medlemskap i Nato värkte fram som den ofrånkomliga slutsatsen, eller med Kinas plats och roll i en världsordning under förändring, utan även i tilltagande grad med den teknologiska och vetenskapliga revolutionens konsekvenser.

För två år sedan skrev han tillsammans med Eric Schmidt en bok om just artificiell intelligens och den kommande världsordningen, och han berättade när vi sist träffades att han arbetade på en ny bok i ämnet. Och det sista som publicerats ur hans hand, så sent som i oktober i år, är en artikel på detta tema tillsammans med vännen Graham Allison.

”Kommer maskiner med övermänsklig kapacitet att hota mänsklighetens ställning som universums härskare? Kommer AI att underminera staters monopol på omfattande våldsanvändning? Kommer AI att göra det möjligt för individer eller små grupper att producera virus som kan döda i en omfattning som annars bara starka stater kan? Kan AI undergräva den kärnvapenavskräckning som har varit en grundpelare i dagens världsordning?”

Det saknas inte frågor – men vi kommer att sakna det historiska djup och den intellektuella skärpa som Henry Kissingers försök att svara på tidens största frågor alltid hade. 

Hans första bok handlade om historien och fredens förutsättningar, och hans sista artikel kom att handla om artificiell intelligens och de fundamentalt nya utmaningar vi nu står inför. Jag tror knappt någon i vår tid har lämnat ett arv med sådan intellektuell bredd som Henry Kissinger gjort. 

Om det är något som vi har en skyldighet att bära med oss från honom är det skyldigheten att alltid  – klart, ibland till och med kallt – tänka på fredens förutsättningar. Annars riskerar den katastrof den unge judiske pojken tvingades att fly från att komma tillbaka. 

Omslagsfoto: AP Photo/Evan Vucci