Samhälle Krönika
C har gått från grispremie till förnedringsparagraf
Tidigare har Centerpartiet kunnat hjälpa Socialdemokraterna att slippa kommunister och vänsterpartister och fått betalt därefter. Det går inte längre. Samtidigt har Annie Lööf surrat sig så hårt vid masten att partiets möjligheter att utöva reellt inflytande begränsas ytterligare, skriver Fredrik Johansson.
Efter Per-Albin Hanssons död 1946 kom Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp ut med hyllningsboken Vännen, arbetskamraten, hedersmannen. Det var Bramstorp som var tongivande inom Bondeförbundet när den så kallade kohandeln 1933 resulterade i den samarbetskonstellation med Socialdemokraterna som i olika former skulle finnas under de kommande decennierna. De två partiledarna kom varandra nära – inte bara politiskt, utan även personligt – under decennierna i riksdag och regering.
Socialdemokraternas pris för Bramstorps stöd var framför allt en omläggning av jordbrukspolitiken. Från att historiskt försvarat konkurrens och frihandel på livsmedelsområdet gick Per-Albin Hansson, Per Edvin Sköld och Ernst Wigforss med på att reglera jordbrukspriserna, subventionera bönderna och skydda den inhemska marknaden.
För det fick man stöd för sin krispolitik, men – framför allt – ett nytt parlamentariskt landskap. Det skulle lägga en del av grunden för ett långt socialdemokratiskt maktinnehav.
Bakom retoriken om blockpolitikens ”fördummande” konsekvenser döljer sig en uppenbar maktkalkyl.
Att ”bryta blockpolitiken” har alltid varit ett socialdemokratiskt mål. Bakom retoriken om blockpolitikens ”fördummande” konsekvenser döljer sig – i den mån den alls döljer sig – en uppenbar maktkalkyl. Så var det då. Så är det nu.
Genom att säkra stöd från ett eller två av de borgerliga mittenpartierna kunde tre saker uppnås. Först och främst skulle det egna maktinnehavet vila på en betydligt stabilare parlamentarisk grund, för det andra kunde kommunisternas inflytande begränsas eller till och med isoleras och för det tredje kunde förutsättningarna för ett borgerligt regeringsalternativ försvagas.
Så var det 1933. Socialdemokraterna kunde inte förvänta sig valresultat som gjorde det möjligt att regera på egen hand. Partiet hade i slutet av 1920-talet börjat se kommunisterna som ett allt mer existentiellt hot. Politiskt hade Socialdemokraterna drivit allt längre från de ursprungliga socialiseringskraven och 1928 hade man betalat ett högt pris för den valtekniska samverkan med Sveriges Kommunistiska Parti.
Kohandeln skapade nya parlamentariska och politiska förutsättningar.
Det samma gällde 1995, då ett budgetsamarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet inleddes.
Göran Persson förklarade att hans stora misstag var att inte ta in Centerpartiet i regeringen.
På den socialdemokratiska partikongressen i Göteborgs i oktober i år förklarade Göran Persson att hans stora misstag var att inte ta in Centerpartiet i regeringen. Persson har i olika sammanhang understrukit de partikulturella likheter han kände med ledande centerföreträdare som Olof Johansson och Per-Ola Eriksson. Men i grunden såg Perssons kalkyl inte annorlunda ut än vad Hanssons hade gjort sextio år tidigare.
Vad Göran Persson inte nämner är att Centerpartiet inte var förstahandsvalet efter valet 1994. När Ingvar Carlsson bildade en ny regering och när Göran Persson tillträdde som finansminister girade politiken först tydligt åt vänster. Det var med stöd från Gudrun Schymans vänsterparti som den ekonomiska politiken skulle säkras. Det gick inte alls. Vänstergiren undergrävde förtroendet för regeringen och den ekonomiska politiken.
Socialdemokraterna behövde en ny parlamentarisk strategi för att nå majoritet, man behövde fjärma sig från Vänsterpartiet och man kunde splittra borgerligheten.
Folkpartistiska politiker har ofta på pappret haft en större vilja att samarbeta med Socialdemokraterna och gjort det tydligare utifrån egna taktiska – men också politiska – överväganden. När den lilla Ullstensregeringen bildades 1978 var det med Socialdemokraternas goda minne och tolerans. Det var början på något nytt hoppades man. Inte minst hade man lyckats slå in en rejäl kil mellan Folkpartiet och Moderaterna.
Och bland ledande folkpartister var tanken om att styra Sverige från mitten och med ett stöd som ibland balanserade till vänster och ibland till höger levande. Inte minst utifrån hur man såg på partiets parlamentariska framgångar på 1920-talet. Även senare har liknande tankar funnits och ibland öppnat för direkta diskussioner och sakpolitiska överenskommelser med Socialdemokraterna.
Läs också:
Men man har aldrig kommit lika långt och djupt som Centerpartiet. Eller,kanske mer korrekt: S har aldrig kommit lika långt och djupt med L som med C.
Nästan nittio år efter kohandeln deltog Annie Lööf med en videohälsning på den socialdemokratiska partikongressen. Centerpartiets knyts återigen närmare det socialdemokratiska partiet. Vad är likheterna och skillnaderna med hur det var i början av 1930-talet eller vid de andra tillfällen då Centern blivit stödparti till eller koalitionspartner i en socialdemokratisk regering?
Den stora skillnaden är att de parlamentariska förhållandena är radikalt annorlunda. Socialdemokraterna kunde tidigare välja Bondeförbundet/Centerpartiet och därmed också välja bort Kommunisterna/Vänsterpartiet. Detta går inte nu. Magdalena Andersson måste ha med sig både Vänsterpartiet och Centerpartiet, om hon ska kunna regera.
Centerledningen har avsagt sig vågmästarpolitikens grundläggande förutsättningar.
Till skillnad från Axel Pehrsson-Bramstorp eller Olof Johansson så kan inte Annie Lööf rädda Socialdemokraterna från Kommunisterna/Vänsterpartiet. Det gör i sig hennes förhandlingsposition svagare. Men den blir framför allt ännu svagare eftersom Centerledningen avsagt sig vågmästarpolitikens grundläggande förutsättningar.
Om man ska maximera sitt inflytande från en mittenposition i politiken måste man kunna samarbeta både åt vänster och åt höger. Och partierna på vänster och höger sida måste vara införstådda med att man tänker göra det. Centerpartiet har valt den helt motsatta strategin. Genom att utesluta samarbete – eller ens samröre – med vissa partier så har man begränsat sitt handlingsutrymme till den punkt där Socialdemokraterna i praktiken förhandlar med Vänsterpartiet på Centerpartiets vägnar.
Centern ska vara med och ”bära” en överenskommelse, konstaterade Tobias Baudin i Agenda i söndags. Vänsterpartiet lastar. Centern bär. Till vilken punkt, frågar man sig.
Bondeförbundet/Centerpartiet var länge och i hög grad ett intresseparti. Man representerade de svenska bönderna och förhandlade till sig bättre villkor för dessa genom att kohandla med Socialdemokraterna. 1933 säkrade man bättre betalt för smöret, en reglering av fläskmarknaden och ”margarinaccis”. Och inför valet 1952 säkrade man pengar till redan slaktade och sålda svin. Denna ”grispremie” blev en symbol för den transaktionella – om än effektiva – relationen mellan de två partierna.
Vad Centerpartiet fick för sitt stöd under 1990-talet är mer oklart. Olof Johansson brukar framföra att man möjliggjorde saneringen av statsfinanserna. Det ligger en del i det. Han räddade Ingvar Carlsson och Göran Persson från en ohållbar vänstersväng och från Gudrun Schyman. Men hur Centerpartiet växlade ut det i egen politik är mer oklart.
2021 är Centerpartiet inte något uttalat intresseparti, även om det transaktionella inslaget i regeringsbildningen 2019 och i januariöverenskommelsen var tydlig. Men jöken byggde också på att partier uteslöts från inflytande, även när avtalsparterna inte hade rådighet över det. I sig ett absurt uttryck för en absurd politisk lösning.
Socialdemokraterna skyller nu den så kallade ”förnedningsparagrafen” i jöken – skrivningen om att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande – på Jan Björklund och Liberalerna. Sanningen är att den lika väl fångar Centerpartiets position. Vänsterpartiet får inte ha inflytande över budgeten om Centern ska ge sitt stöd.
Nu skärps kraven på ett mer formaliserat och sammanhållet samarbete på vänstersidan.
Det är uppenbart att de socialdemokratiska och centerpartistiska riksdagsmandaten inte räcker särskilt långt. När M-KD-SD är överens om en budget och när Nyamko Sabuni säkrat sitt mandat för att förhandla också om stöd till en regering som behöver stöd från Sverigedemokraterna, då skärps kraven på ett mer formaliserat och sammanhållet samarbete på vänstersidan.
I morgon onsdag röstar riksdagen både om Magdalena Andersson som ny statsminister och om den budget som hon lagt som finansminister. Kanske tråcklar hon sig igenom det, mer eller mindre skadeskjuten. Vem vet.
Möjligen skulle hon vilja citera Per-Albin Hanssons ord till Axel Pehrsson-Bramstorp i riksdagen 1935:
”Jag kan icke, herr Pehrsson, draga mer än en slutsats. Det är att vi måste organisera vårt samarbete bättre, så vi slippa sådana resultat.”
Så blev det då. 1936 gick Axel Pehrsson-Bramstorp och in i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Pehrsson-Bramstorp slapp dock kommunisterna. Det gör inte Annie Lööf.