Bryt storbankernas dominans

Den svenska banksektorn är, i relation till storleken på landets ekonomi, en av de största i världen. Sveriges bankmarknad är mycket koncentrerad kring ett fåtal banker. Fyra storbanker dominerar en marknad som i praktiken knappt fungerar som en öppen marknad – det är snarare ett oligopol. De fyra storbankerna har tillsammans cirka 4 miljoner privatkunder och står för 70 procent av all utlåning gentemot privatkunder och icke-finansiella företag. Men varför är det egentligen ett problem att så få banker kontrollerar lejonparten av marknaden?

En banksektor som karakteriseras av få och stora banker är dåligt både för kunderna och den finansiella stabiliteten. Om det blir problem för storbankerna, kan det snabbt slå mot resten av ekonomin och utlösa en nationell kris. Dessutom har storbankerna starka band till bostadsmarknaden, vilket ökar riskerna vid finansiell osäkerhet. Vi har inte råd att ha ett system som gör oss sårbara för kriser i bankerna.

Nationalekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung visar i en artikel att de kriser som är sammankopplade med kriser i det finansiella systemet har varit de mest kostsamma för Sverige. Därför måste bankoligopolet upphöra och spelreglerna utformas så att fokus ligger på kundernas bästa och på att skapa finansiell stabilitet för att stå stadigt när kallare vindar blåser.

Tre stora problem med hur bankmarknaden fungerar i dagsläget

1. Höga vinster och stora marknadsandelar

Principiellt är stora vinster och marknadsandelar inte något anmärkningsvärt om det är ett resultat av att vara den bästa aktören på marknaden. Problemet infinner sig när det är obefogade vinster och andelar, som inte primärt har uppstått för att de fyra storbankerna är de bästa alternativen. Detta syns tydligt i Svenskt Kvalitetsindex mätningar över kundnöjdhet (2018), där tre av fyra storbanker hamnar längst ned (Handelsbanken är undantaget).

För merparten av privatkunderna är bolånet den i särklass viktigaste bankaffären under livet. SEB, Nordea och Swedbank innehar tillsammans knappt hälften, 48 procent, av bolånemarknaden samtidigt som de rankas lägst i kundnöjdhet (siffror från Svenska Bankföreningen). De banker som får högst betyg av privatkunderna är nischbanker (exempelvis Avanza och Marginalen Bank), utländska utmanare och Länsförsäkringar Bank – men deras andel av bolånen ligger bara på 13–19 procent. Det är paradoxalt att de banker som kunderna är minst nöjda med har halva bolånemarknaden och de som upplevs bäst har enbart en liten andel, i synnerhet när bolånet är av sådan stor betydelse för privatekonomin. Varför är det så?

Det finns höga inträdesbarriärer som gör det svårt för några av de resterande 64 bankaktiebolagen och utländska bankers filialer att utmana de fyra storbankernas starka maktposition. Vidare kan det noteras att dessa fyra agerar på ett sådant sätt att de inte utsätter varandra för konkurrens utan verkar för att försvara sina höga marknadsandelar. Detta sker exempelvis genom liknande avkastningsmål och att de inte konkurrerar med lägst räntor. Konsekvenserna blir att de har en stabil kundbas som är väldigt orörlig: undersökningar visar att svenskar är mycket dåliga på att byta bank, många upplever att alla banker är likadana och att det därför inte är lönt att byta. Låg kundrörlighet innebär att bankerna inte främst behöver agera i kundens intresse och vara det bästa alternativet, de behåller ändå sin kundbas och dominans på marknaden.

2. Bolåneräntor som guldgruva

Räntan som bankerna får låna till både från Riksbanken och på den internationella kapitalmarknaden har successivt sänkts efter krisen 2008, men samtidigt har bankernas bolånemarginaler ökat starkt. Detta kan ses som ett tecken på att räntesänkningar inte får samma genomslag i bolåneräntorna gentemot privatkunderna. Brist på en tydlig följsamhet mellan det allmänna ränteläget och bolåneräntorna innebär att bankerna åtnjuter den största delen av sänkta räntekostnader medan kunderna inte får lika stor del av kakan.

En rapport som Copenhagen Economics presenterade i juni i år på uppdrag av Bankföreningen menar att två tredjedelar av de stigande bolånemarginalerna kan rättfärdigas med att bankerna fått utstå stigande finansieringskostnader efter att kapitalkraven höjdes. Det skulle inte behöva vara så. Ju högre grad av konkurrens mellan aktörerna i en bransch, desto svårare blir det att skifta över ökade kostnader till kunderna, eftersom de då väljer ett annat företag. På samma sätt blir det därför lättare för storbankerna att låta kunderna ta smällen för de ökade finansieringskostnaderna. Den låga konkurrensen och dåliga kundrörligheten leder till att bankerna inte förlorar någon betydande del av kunderna när de skickar vidare kostnaderna.

3. Too big to fail

En koncentrerad bankmarknad kan leda till moral hazard, det vill säga att bankerna tar på sig obefogat stora risker och agerar mindre försiktigt eftersom de vet att staten kommer att rädda dem vid en kris. En positiv pusselbit i utvecklingen är resolutionsregelverket som från och med 2016 i högre grad skyddar skattebetalarna från att ta smällen vid eventuella kriser. Själva risken att en krissituation i bankerna sprids till resten av ekonomin kvarstår dock, eftersom storbankerna har merparten av marknaden och därmed räknas som essentiell för systemet. Trots att det utvecklats regelverk i syfte att skydda skattebetalarna, är det fortfarande önskvärt med mindre och fler banker för att minska effekterna vid bankkriser.

Hur uppstår förändring i banksektorn och vad behöver förändras? Historien visar att de största förändringarna av spelreglerna (de institutionella förändringarna) har skett efter kriser. Det innebär dock inte att vi bör vänta tills att banksystemet krisar. I lugna tider tenderar förändringsviljan dessvärre att vara låg, men det är även då förutsättningarna är som bäst för att genomföra de nödvändiga reformerna. Här kommer några förslag.

Reformer för en mer välfungerande bankmarknad

Bolåneräntan följer referensräntan och påslag redovisas tydligt

Bolåneräntan ska utgå från en referensränta där bankens påslag tydligt ska framgå. När en bank har en obefogad stor skillnad mellan bolåneräntorna och referensräntan, ska kunden på ett enkelt sätt kunna byta över lånen till en annan bank. För att detta i praktiken ska fungera är det viktigt att (1) det ska vara lätt att jämföra olika bankers påslag, (2) kostnaden för att lösa ut lån i förtid och byta bank måste vara lägre (Konkurrensverket, 2013) och (3) som kund måste man ta sitt ansvar och förhandla/byta bank för att få det bättre. Bankretorik i stil med ”ju längre du har varit kund hos oss, desto bättre villkor får du” eller ”har du även hemförsäkringen och sparandet hos oss får du rabatt på bolånet” syftar till att låsa in kunderna och minska deras rörlighet än mer. På samma sätt som det kan skänka trygghet att binda lånen ska man kunna finna trygghet i att ha möjligheten att byta till en bank som erbjuder bättre villkor.

En bankskatt riskerar att läggas över på kunderna och försämra konkurrensen än mer  

Socialdemokraterna lade under valrörelsen fram ett förslag om bankskatt och även i Januariöverenskommelsen finns det formuleringar om höjda skatter för finanssektorn. Intuitivt kan det förefalla logiskt att bankerna får skatta en större andel av vinsterna. Dessvärre kan en bankskatt ge den motsatta effekten och bidra både till att kunderna får högre bankkostnader och att det blir större hinder för mindre banker att kunna utmana storbankerna. Risken att bördan av en bankskatt landar på kunderna är hög eftersom dagens bankstruktur gör det enkelt att lägga över kostnaden på kunden utan att förlora marknadsandelar. Dessutom innebär en ökad kostnad att driva banker ännu en inträdesbarriär, vilket kan leda till sämre konkurrens i en redan starkt koncentrerad marknad. Därför bör bankskatten inte införas.

Digitaliseringen förändrar spelreglerna

Digitaliseringen för med sig nya alternativ till de traditionella strukturerna. Dels kan man sköta de flesta bankärenden hemifrån, dels kan man också söka kapital på andra sätt. Gräsrotsfinansiering (crowdfounding) är ett sätt att runda bankerna och få finansiering till idéer. P2P-lån (peer-to-peer) möjliggör att privatpersoner lånar ut pengar till privatpersoner utan att gå via banken. Utvecklingen inom den finansiella sektorn kan komma att utmana storbankernas maktposition och eventuellt bryta deras oligopolställning. Den finansiella infrastrukturen har förändrats: de stordriftsfördelar (exempelvis fysiska kontor) som varit en faktor i att storbankerna kunnat skydda sina marknadsandelar är inte längre lika viktiga. Problematiken uppstår när ett nytt system börjar ta plats samtidigt som de underliggande strukturerna fortfarande vilar på finansiella ramverk som är ett arv från förr: här kan staten ha en avgörande roll i att skapa de rätta incitamenten och regleringarna för att låta en ny finansiell marknad frodas med fler aktörer och alternativ för privatkunderna.   

Slopa kapitalvinstskatt vid byte av sparandeform

Utöver bolånet är sparandet en viktig del av privatekonomin. Gällande konkurrensen på fondmarknaden har flera aktörer utmanat storbankerna och lyckats göra det lättare att spara i olika värdepapper samtidigt som det bidragit till att förvaltningsavgifterna generellt pressats ned. Som en konsekvens har storbankerna förlorat marknadsandelar inom fondsparandet och även fått sänka sina avgifter. I början på 2000-talet var storbankernas andel av det förvaltade sparkapitalet 80 procent, medan det 2015 fallit till cirka 55 procent.

Kundrörligheten inom sparandet har ökat och det har blivit ganska vanligt att gemene man har ett konto på Avanza eller Nordnet. Att spara har blivit billigare, enklare och informationen kring det mer tillgänglig. Ny teknologi gör det också möjligt att nå andra målgrupper, exempelvis appen Fundler där man genom några klick med mobilen kan påbörja sitt sparande och som marknadsför sig genom ”influencers” i sociala medier. Om sparande i aktier och fonder tidigare var reserverat till ”hedgefondsmän”, är det i dag i högsta grad tillgängligt för allmänheten. Detta är en mycket välkommen utveckling som stärker privatspararnas makt och frihet – man är inte lika beroende av råden från sin bankman.

Det finns dock fortfarande betydande hinder som försämrar rörligheten och konkurrensen gällande sparandet. Dessa berör främst det befintliga sparandet och inte det nya. När man ska inleda ett nytt sparande kan man välja mellan ett stort utbud av aktörer. Men när det handlar om kapital som man redan har sparat, blir man beskattad vid tillfället man byter depåform (exempelvis från ett fondkonto till ett investeringssparkonto) eftersom det räknas som försäljning av värdepapper. Detta leder till att en stor del av det befintliga sparandet kvarstår hos storbankerna och bevarar deras höga marknadsandel, enligt Konkurrensverket. Därför är det önskvärt att vinster på sparande (kapital) inte beskattas vid en flytt, utan enbart när det avyttras. Sparandet ska vara på det ställe som kunden anser vara bäst, inte där det hålls inlåst.

Ökade kapitalkrav och striktare regleringar – alltid bättre?

Krav och regleringar för att bedriva bankverksamhet är i högsta grad nödvändiga för att uppnå finansiell säkerhet. Det är viktigt att bankerna har ordentliga nivåer av kapital, i synnerhet storbankerna som har en bred exponering mot andra länder och valutor, för att kunna täcka upp för förluster, oförutsedda händelser och svängningar i konjunkturen.

Efter den senaste finanskrisen har kraven och regleringarna i branschen skärpts och det verkar råda en generell uppfattning av att det per automatik stärker den finansiella stabiliteten. Fina balansräkningar i all ära, men det är viktigt att tänka ett steg längre och se om dessa regleringar har ändamålsenliga effekter eller om de även kommer med en baksida som kanske försätter oss i ett sämre läge.

I en banksektor som den svenska, där de fyra storbankerna klarar den europeiska bankmyndighetens stresstester med råge, är effekterna av ökade krav inte desamma som i länder där bankerna är instabila. Därför bör vi fråga oss vad effekterna är av ytterligare åtgärder i en redan solid banksektor.

Det innebär inte att vi bör vänta tills att banksystemet krisar.

Det kommer en punkt där hårdare regleringar och krav blir svåra att rättfärdiga genom att hävda att de ökar den finansiella stabiliteten. Inte heller kan de påstås minska vinsterna för storbankerna eftersom dessa fortsätter stiga trots ökade krav. Internationellt sett är Sverige relativt unikt i att våra banker omfattas av några av de hårdaste reglerna, samtidigt som de lyckas tjäna mer och ge en högre avkastning till aktieägarna än dess internationella motparter. Generellt brukar dessa två utgöra ett motsatsförhållande, men bristande konkurrens och en oligopolstruktur möjliggör att storbankerna kan upprätthålla båda.

Effekterna av de striktare kraven som redan införts bör först analyseras innan fler regleringar sjösätts. Ytterligare regleringar kan resultera i höjda inträdesbarriärer och försvåra konkurrensen än mer vilket skulle förstärka storbankernas maktposition. Ofta gynnar striktare krav redan stora och etablerade aktörer eftersom de har råd att möta dessa, samtidigt som mindre spelare får det svårare att utmana dem. Ironiskt nog kan således striktare regleringar för bankerna förstärka det som så många pekar ut som en av de största sårbarheterna i systemet: enorma banker som vid ett fall skulle kunna dra med sig betydande delar av ekonomin.

Därför bör ett helhetstänk finnas med i analysen som ser bortom bankernas balansräkningar: eventuella snedvridningar i konkurrensen och vilka samhällsekonomiska effekter det kan få måste tas i beaktande.

Hur ser framtidens bankmarknad ut?

Det är spännande tider som väntar. Vi får allt mer inflytande över var vi ska spara våra pengar och vilka vi ska låna av. Det öppnas även upp för möjligheten att låna till och från andra privatpersoner och att vara med finansiera idéer vi tror på utan att behöva involvera en bank i varje steg. Det betyder att bankerna inte längre enbart kommer konkurrera med banker, utan även andra finansiella aktörer och privata initiativ. Med stundande räntehöjningar som redan påbörjats blir det än viktigare att ha en dynamisk banksektor där kunderna har större valfrihet.

Jag tror inte att den svenska finanssektorn står inför ett vägskäl. Vi är redan på väg i en riktning som kommer förändra spelplanen de kommande åren och det går inte att backa. Antingen agerar vi nu eller så försvårar vi processen genom att behålla gamla strukturer som gör det svårt för nya aktörer att etablera sig.