Brottsligheten ger medierna en chans till revansch

Pressmeddelandet som Brottsförebyggande rådet skickade ut i förra veckan innehöll politisk dynamit. Resultatet från den senaste Nationella Trygghetsundersökning kan faktiskt inte tolkas som något annat i ett land där kampen om verklighetsbeskrivningen står hårdare än någonsin.

Undersökningen visade att samtliga brottstyper i kategorin ”brott mot person” har ökat mellan år 2015 och 2016. Det gäller hot och trakasserier, misshandel och personrån. Och framförallt – sexualbrott. I dag uppger en tre gånger så hög andel av svenskarna att de under det senaste året blivit utsatta för ett sexualbrott jämfört med för bara fyra år sedan. Under samma period har andelen som utsatts för misshandel och personrån ökat med över 50 procent.

Resultatet är alltså en rysare. Nationella Trygghetsundersökningen åberopas ofta som ett relevant mått på ”den verkliga” brottsutvecklingen i samhället, eftersom den fokuserar på vad folk verkligen har upplevt och inte vad som anmälts till polisen. Måttet har förstås också sina nackdelar och sannolikt är en del av skiftningarna från ett år till ett annat en slump. Därför är det bättre att fokusera på längre sikt. Men också det perspektivet är dystert. Snittet när det gäller sexualbrott för de senaste tre åren är dubbelt så högt som snittet för de tre åren närmast dessförinnan. När det gäller övriga brottstyper är tendensen inte lika dramatisk, men den är tydlig – den tidigare minskningen av brottsligheten som varit norm i decennier har brutits och förbytts i en ökning.

Detta ställer medierna inför en utmaning. Nu gäller det att hänga med i svängarna. Frågan om brottslighetens storlek och karaktär är nämligen en politiskt brännhet fråga där det är viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt. Och lika farligt som det är att låta sig ryckas med i blind förskräckelse och vrede över samhällsutvecklingen, lika vanskligt är det att blunda för de problem som faktiskt kan konstateras.

Det finns en väldigt god pedagogisk parallell att dra här. Medierna hade helt nyligen en fråga som på många sätt liknar brottsligheten på sitt bord, och den gången gick det inte särskilt bra.

Om mörkerkrafter använder mediemisstron för att vinna mark – desto större anledning att undvika att ge dem vatten på sin kvarn.

2016 presenterade SOM-institutet en mycket oroväckande siffra kring svenska folkets förtroende för medierna. Mer än varannan svensk höll ”helt eller delvis” med om att svenska medier inte berättar sanningen om de problem som invandring för med sig. I maj i år kunde Centrum för Mediestudier visa att rapporteringen om invandring verkligen stack ut när det gäller förtroendet. Av de undersökta områdena var invandring det enda med ett ”negativt balansmått”, det vill säga att en större andel av svenskarna hade ganska eller mycket lite förtroende för rapporteringen än den andel som hade ett ganska eller mycket stort.

Vi vet inte varför denna massiva misstro finns. Våra upplevelser av medierna är sällan objektiva och välmotiverade omdömen. Det finns politiska krafter som aktivt underblåser misstron och över hela västvärlden försöker populister framställa sig själva som folkligt förankrade fiender mot ett förljuget medieetablissemang. Det gör inte folkets missnöje med medierna mindre oroväckande. Tvärtom. Om mörkerkrafter använder mediemisstron för att vinna mark – desto större anledning att undvika att ge dem vatten på sin kvarn.

Misstron mot medierna har lett till har diskussionen kommit igång på allvar. Nästan alla som brukar tycka om medier har tyckt, inklusive jag själv. Men det fanns en aspekt av Centrum för Mediestudiers undersökning som inte blivit så uppmärksammad som den kanske borde. Och då är vi tillbaka i brottsligheten. För vid sidan av invandring var det just bevakningen av brottslighet området som människor hyste mest misstro mot. Ungefär var tredje svensk har lågt förtroende för mediernas rapportering om brottslighet.

Ni ser vart jag vill komma? Här är farlig mark. Misstron finns redan och en rapportering som inte håller måttet riskerar att förvärra den. Men nu finns också en möjlighet för medierna att visa att man lärt av historien.

Brottslighet och invandring är två frågor som liknar varandra. De är båda områden där det finns ett liberalt, upplyst perspektiv som kontrasteras mot ett folkligt och mindre sofistikerat. De skär delvis tvärs över höger-vänsterskalan så till vida att politiker över hela spektrumet ofta förenas i en konsensus som avviker från bredare väljargruppers. De har historiskt också varit föremål för rykten, fördomar och moralpanik. Att i alltför negativa ordalag rapportera kring dem riskerar att stärka destruktiva åsiktsyttringar som rasism och lynchjustis. Åsikterna i frågorna är också i hög grad symboliska markörer som ofta signalerar identitet och tillhörighet snarare än genuin övertygelse.

Detta gör mediernas roll extra prekär. Vems perspektiv ska man ta – experten med helikopterperspektivet eller den enskildes utsatthet? Vem ska man lita på i en fråga där åsikterna är splittrade? Vems sida står man på när polariseringen ökar?

Vi har all anledning att frukta en ”hösten 2015” i debatten kring brottslighet.

När det gällde invandring kom de folkliga opinioner som fanns i ganska låg grad att mötas med upplysning och dialog. Invandringsmotståndet konfronterades i stället med slagord och kampanjer. Okontroversiella uppfattningar som att invandring ibland kostar pengar för samhället brännmärktes som rasistiska. När så politikerna plötsligt vände hösten 2015 fick medierna besvär när fokus och analys snabbt skulle baxas över till ett motsatt perspektiv.

Det är kanske ingen slump att just invandring och brottslighet dyker upp på ungefär samma ställe i svenskarnas förtroende för medierna. Samma mönster går igen i debatten. De problem som brottsligheten för med sig understryks (och överdrivs ibland) av populistiska röster och i de så kallade alternativa medierna, medan samma problem tonas ner (och bagatelliseras ibland) av etablerade krafter i politikens mainstreamfåra.

Frågan är om vi har råd med ytterligare en sådan strid. Det svenska etablissemangets dubbla helomvändning i invandringsfrågan har kostat mycket. Den ledde till osannolika framgångar för Sverigedemokraterna och deras än mörkare meningsfränder. Den sådde misstro och förbittring i det offentliga samtalet. Och framför allt – den har helt i onödan skapat en extrem restriktivitet i den svenska migrationspolitiken, något som sannolikt kommer ta många år att rulla tillbaka.

Det är alltså en hel del som står på spel när medierna ska ta sig an den nya verklighet som tonar fram i Brås statistik. Misstroendet som invandringsfrågan väckte riskerar att öka. En gång är ingen gång. Två gånger är ett mönster. Skulle ytterligare en fråga gå samma väg uppstår en reva i tilliten som kan bli mycket svår att reparera. Vi har all anledning att frukta en ”hösten 2015” i debatten kring brottslighet. Fundera bara på vad stängda gränser, ID-kontroller och deportation av tiotusentals människor skulle kunna översättas till i rättspolitiska konsekvenser.

Men å andra sidan – lyssnar man på den interna diskussionen mellan journalister och mediechefer talar mycket för att medierna den här gången kommer bättre förberedda. Att man tar sig an frågan med saklighet snarare än värdegrund. Men den striden är inte avgjord. Hur den ökade brottsligheten kommer att gestaltas i medierna den närmaste framtiden är en bra värdemätare på i vilken grad läxan är gjord.