Brandförsvarets problematiska värdegrund
Två brandmän får skadestånd efter att ha nekats anställning hos Södertörns brandförsvarsförbund på grund av att de kritiserat arbetsgivarens värderingar i rekryteringsprocessen. Det är en värdegrund som förtjänar att ifrågasättas. Räddningstjänstens fokus på identitetspolitik och genus är ett problem.
För en utomstående är det inte något särskilt provocerande påstående att brandförsvaret bör höja kraven som ställs vid rekrytering av brandmän. När brandmännen Pontus Westlund och Emil Skoglund 2014 framförde denna åsikt i en debattartikel, provocerade det däremot Södertörns brandförsvarsförbund till den grad att de båda brandmännen nekades sommarvikariat.
I ett mejl från den vice brandchefen fick en av dem läsa att han visserligen hade bra kvalifikationer och goda vitsord, men att ”du inte längre delar grundläggande värderingar kring räddningstjänstens roll i samhället och hur vår organisation utifrån det ska formas”. Den vice brandchefen utvecklade sedan resonemanget:
För att möta dagens och morgondagens utmaningar ser vi behov av att utforma nya arbetssätt, både som räddningstjänst och som en del av kommunen och samhället i stort. Vi behöver därför bredda vår kompetens både för att stärka vår möjlighet att interagera med samhället och dess medborgare samt för interna arbetsuppgifter […] I dessa frågor har du valt att mycket tydligt ta avstånd från förbundet och dess inriktning. Det står varje person fritt att ha vilken åsikt den vill, men i en bedömning om en person är lämplig för anställning är frågan om samsyn med förbundets grundläggande värderingar självklar och där har ditt agerande gjort att du inte längre är en person som vi anser lämplig för framtida anställning hos oss.
Sammanfattningsvis: Om man är kritisk till inriktningen i brandförsvarsförbundets rekryteringsprocess, är man kritisk till dess värdegrund och därmed olämplig för uppdraget.
Det finns ett antal problem med det resonemanget. För det första bryter det mot grundlagen. Södertörns brandförsvarsförbund fälldes i somras av Justitieombudsmannen, som fastslog att förbundet både hade brutit mot grundlagens förbud mot repressalier och gjort sig skyldigt till en ”mycket allvarlig kränkning av [de båda brandmännens] yttrande- och meddelarfrihet”.
För det andra har värdegrunden hos Södertörns brandförsvarsförbund sådana problem att det inte nödvändigtvis är önskvärt att de anställda blint instämmer i den.
Om man är kritisk till inriktningen i brandförsvarsförbundets rekryteringsprocess, är man kritisk till dess värdegrund och därmed olämplig för uppdraget.
Samma år som Westlund och Skoglund på grund av sina värderingar inte fick möjligheten att sommarvikariera där, tvingades förbundet betala skadestånd till en brandman som på grund av sitt kön och sin etniska bakgrund hade nekats sommarvikariat 2011. Brandmannen i fråga, Simon Wallmark, hade – precis som Westlund och Skoglund – genomgått en en tvåårig eftergymnasial räddnings- och säkerhetsarbetesutbildning. Han hade genomfört en lyckad praktikperiod vid Södertörns brandförsvar. Ändå blev han inte ens kallad till intervju.
Senare visade det sig att bland de 32 vikarier som anställdes den sommaren fanns tio personer som varken hade någon relevant utbildning eller tidigare erfarenhet av brandmannayrket. Två av dem klarade inte ens de fysiska testerna. Men hälften av de tio var kvinnor och hälften av dem hade en annan etnisk bakgrund än svensk.
Det finns ett samband mellan diskrimineringen som drabbade Simon Wallmark och den värdegrund som Södertörns brandförsvar vill att dess anställda ska dela. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som ansvarar för räddningstjänsten i Sverige och dessutom genomför den utbildning i räddnings- och säkerhetsarbete som Westlund och Skoglund gått, har en lång historia av kvoteringsorienterad identitetspolitik. Redan myndighetens första år, 2009, fastslogs i det raskt upprättade handlingsprogrammet för jämställdhet och mångfald att det utifrån det angående den låga andelen kvinnliga brandmän i Sverige ”är svårt att […] dra någon annan slutsats än att kvinnor i stor utsträckning utestängs från arbete med skydd mot olyckor inom räddningstjänsten”.
Ett par alternativa slutsatser är att män är mer intresserade än kvinnor av att bli brandmän, eller har bättre chanser att klara de krävande fysiska testerna, men det är alltså slutsatser som är alltför svåra för MSB att dra.
I stället fastslås på MSB:s hemsida att ”effektivt olycksförebyggande arbete kräver inblick i och kunskap om alla delar av samhället”, vilket enligt myndigheten gör att den låga andelen kvinnor och personer med utländsk bakgrund blir ett problem. Resonemanget utvecklas i en intersektionell studie av ”genusgörandet” i räddningstjänsten som MSB finansierade 2010–2014, där det fastslås att kvinnor och män har olika resurser, perspektiv, erfarenheter och intressen. Därför behöver kvinnor representeras av kvinnor även i räddningstjänsten, medan diverse könsspecifik kompetens anses gå förlorad om könsfördelningen är för ojämn.
Idéer som att kön är något man bör ta hänsyn till vid rekrytering av brandmän är inte bara etiskt dubiösa, de riskerar att aktivt försämra brandförsvaret.
Det löper en röd tråd mellan denna uppfattning, Södertörns brandförsvars inkvotering av kvinnor och personer med utländsk bakgrund, och det upplevda behov av att ”bredda kompetensen” som Westlund och Skoglund kritiserade till priset av sina anställningschanser.
I dagarna fick de båda brandmännen 150 000 kronor var i skadestånd av Södertörns brandförsvarsförbund. Efter JO-kritiken förberedde Westlund och Skoglund en stämning i tingsrätten, och nyligen gick förbundet med på förlikning. Bland annat ingår att förbundet erkänner att det agerat felaktigt, och att det nu ”accepterar och ställer sig bakom beslutet från JO”. Dessutom rapporterar tidningen Lag & Avtal att förbundet har sett över rutinerna för rekrytering, och nu arbetar med att förhindra att liknande överträdelser upprepas.
För Westlund och Skoglund är det en välförtjänt upprättelse, men vad gäller räddningstjänsten i stort räcker det inte långt. Dess problem går djupare än enskilda grundlagsstridiga rekryteringsbeslut på Södertörns brandförsvar. Smedjan har tidigare skrivit om hur MSB spenderar miljoner på genusteori och normkritik samtidigt som samhällsskyddet och beredskapen är påtagligt eftersatt. Idéer som att kön är något man bör ta hänsyn till vid rekrytering av brandmän är inte bara etiskt dubiösa, de riskerar att aktivt försämra brandförsvaret.
Det är bra att det fastslagits att det är tillåtet att kritisera värdegrunden; nu återstår att fler kritiserar den. Värdegrunden i sig är fortfarande problematisk.