Hannes Snabb: Bort med pseudo-vetenskapen i skolan

Inom skolans värld tycks nya undervisningstrender alltid vara på tapeten. Kooperativt lärande, problembaserat lärande, bedömning för lärandet, elevcentrerat lärande, digitalt lärande, entreprenöriellt lärande. Listan på metoder som sålts in som framtiden de senaste åren kan göras lång. 

Att nya metoder fått genomslag är dock inget unikt för skolan. Vad skulle sjukvården varit värd om den använde samma metoder i dag som den gjorde hundra år tillbaka i tiden? Men om alla de nya metoderna hade vilat på en vetenskaplig grund hade man dels kunnat frågat sig varför inte alla skolor bara använt sig av den mest effektiva av dem och dels varför så många av dem i efterhand visat sig ha så negativa effekter på lärandet. Vetenskapen bygger ju trots allt på att man får samma resultat om och om igen. Rimligtvis borde man då, redan från början, vetat om något var dömt till att misslyckas. 

Min tes är att skolan styrts av fel fakultet och jag ska förklara varför med hjälp av dieter. De kan tyckas stå långt ifrån varandra men likheterna kan ändå kanske förklara varför de, likt de pedagogiska metoderna, fått så stort genomslag utan att de nödvändigtvis vilat på en vetenskaplig grund.

***

Jag tar 5:2-dieten som ett exempel. Den utgår från att man äter normalt fem dagar i veckan och mindre de resterande två dagarna. För en del fungerar metoden bra och för en del fungerar den sämre. En annan metod är LCHF som innebär att man skär ned på kolhydrater och äter mer fett. Även denna metod fungerar bra för en del samtidigt som den fungerar sämre för andra. Metodernas framgång beror dock inte på att den mänskliga metabolismen skulle fungera på helt olika sätt för olika personer. I grund och botten hänger utfallet på något så enkelt som ett eventuellt kaloriunderskott – det vill säga om antalet kalorier som intagits varit färre än de som förbränts. Liknelsen med dieterna kan säga något om hur pedagogiken som fenomen fungerar. 

Delar av de pedagogiska trenderna kan ibland, precis som de olika dieterna, uppfylla sitt syfte. Ibland stärker de lärandet och ibland har de en motsatt effekt. Huruvida utfallet blir det ena eller det andra hänger inte på att människor lär sig på helt olika sätt. Tvärtom är våra hjärnor mer lika än olika.

Problemet med de pedagogiska metoderna är att de av många behandlats som vetenskapligt underbyggda.

Problemet med de pedagogiska metoderna är att de av många behandlats som vetenskapligt underbyggda när de i själva verket är lika oförutsägbara som bantningsmetoderna. Det är alltså inte säkert att de får samma utfall varje gång de upprepas. Den forskning som metodernas förespråkare tenderar att referera till bygger ofta på så breda underlag att det rentav är omöjligt att säga vilka faktorer som påverkat deras utfall. 

Ett exempel är det digitala lärandet. Det går inte att implementera datorer i undervisningen, mäta effekterna och sedan komma till en bred, tillförlitlig slutsats. Frågan man behöver ställa sig är vad det är som faktiskt sker i klassrummet – blir utfallet detsamma när det är en nyanländ elev som får en text översatt till sitt modersmål som när en annan elev spelar spel under en genomgång? 

För att få ett tillförlitligt resultat behöver man därför göra avgränsningar i metoden. Resultatet blir då förutsägbart och får samma utfall om det upprepas igen. Sådan forskning har också gjorts. Då har man tittat på hur läsförståelsen påverkas när läsningen sker digitalt. Svaret var att den försämras. Man har tittat på hur koncentrationen påverkas när arbetet sker digitalt. Svaret var att den försämras. Man har tittat på hur inlärningen påverkas när anteckningar förs digitalt. Svaret var att även den försämras. Är det då fortfarande en representativ slutsats att påstå att digitaliseringen gynnar lärandet även om den i vissa fall kan göra det?

***

Det var inte länge sedan jag var på en föreläsning om kooperativt lärande. Den hade köpts in för ett antal tusen kronor av huvudmannen. Där stod två entreprenörer som påstod att barn lär sig bäst genom att arbeta tillsammans. De berättade att barnen rekommenderas att delas in i “bikupor” och att de sedan bör tilldelas olika ansvarsuppgifter inom grupperna. Frågan som ingen lärare ställde till föreläsarna var exakt vilken del av deras metod som gynnade lärandet. Var det att en elev skulle ansvara för saxar som gjorde att elevernas lärande stärktes? 

Skolan har med andra ord styrts av utbildningsväsendets motsvarighet till bantningsmetoderna – pedagogiken.

Skolan har med andra ord styrts av utbildningsväsendets motsvarighet till de olika bantningsmetoderna – pedagogiken. I grund och botten vill jag påstå att de entreprenöriella pedagogerna inte fyller något syfte i skolsystemet. Vi har nu tusentals lärare som känner till både 5:2-metoden och LCHF men som inte har en aning om hur kalorisystemet fungerar. Det har blivit bakvänt. Därför borde man också vända på det. Skolan borde styras av den fakultet som sitter inne på kunskaper om hur elever faktiskt lär sig – kognitionsvetenskapen. Därefter borde pedagogiken överlåtas till att utvecklas av lärare själva. Dagens mellanhand tycks ständigt driva utvecklingen åt fel håll. 

Kanske skulle det leda till att vi kunde ducka en ny trend. Kanske skulle vi falla för den ändå. En sak är åtminstone säker – snart står en ny pedagog och knackar på dörren. Ska vi öppna den då?