Utblick Krönika
Början på slutet för kulturkriget
Under ytan har en djupgående självrannsakan påbörjats hos Demokraterna. Förlusten mot Trump kan leda till omprövning av ståndpunkter som skrämt bort många mittenväljare, skriver Johan Ingerö.
2016 var Donald Trump ett okonventionellt, men tveklöst nytt, alternativ till etablissemangsdrottningen Hillary Clinton. 2020 hade majoriteten tröttnat på hans tilltag och röstade bort honom. 2024 ansågs Joe Bidens och Kamala Harris regering ha presterat så dåligt att Trump kändes fräsch igen. Ungefär så skulle den mest grundläggande analysen av Donald Trumps comeback kunna beskrivas. Men under den ytan påbörjas nu en betydligt djupare självrannsakan hos Demokraterna.
På sätt och vis var fiaskot den femte november nyttigare för Demokraterna än vad Hillary Clintons förlust 2016 var. Då, för åtta år sedan, kunde demokrater från alla falanger hävda att deras kandidat fått betydligt starkare folkligt stöd än Trump och att endast systemet med elektorer bar skuld till att Clinton inte blev president.
Den här gången finns inga sådana snuttefiltar att tillgå. Nu kan ingen hävda att en röst på Donald Trump var en chansning eller en längtan efter något oprövat. Dessutom fick Trump betydligt fler röster än Kamala Harris, samtidigt som Republikanerna återtog majoriteten i senaten och behöll den i representanthuset. Trump ökade sitt stöd i över nittio procent av USA:s 3 144 counties, trålade in nya väljare från minoritetsgrupper och sopade hem samtliga av de sju jämnaste vågmästarstaterna.
Trump ökade sitt stöd i över nittio procent av USA:s counties, trålade in minoritetsväljare och vann alla vågmästarstater.
I denna uppenbara brist på ursäkter har Demokraterna inget annat val än att idka självkritik. En av de sannolika slutsatserna lär bli att partiet blivit för woke. Vissa frågor, som kampen för aborträtten, kommer att fortsätta. Men den räcker inte när hushållen pressas av räntor och inflation. Andra frågor, som rätten till könskorrigerande kirurgi för straffångar eller stöd till biologiska män i damidrott, framstod för de flesta väljare som obegriplig. Kraven på att strypa finansieringen av polisen och Joe Bidens nedmontering av Trumps migrationspolitik blev inte heller några röstrasslare, försiktigt uttryckt.
En demokrat som satt tonen för eftervalsdebatten är kongressledamoten Seth Moulton, som i en intervju för New York Times sa ”Jag har två små döttrar. Jag vill inte att de blir överkörda på planen av en manlig eller för detta manlig idrottare. Men som demokrat antas jag vara rädd att säga det.”
Därmed inte sagt att Moulton representerar ett nytt demokrat-konsensus. Programledaren Jon Stewart och MSNBC-redaktören Zeeshan Aleem anser inte att Demokraternas valkampanj var woke över huvud taget. Båda påpekar att såväl Kamala Harris som många andra kandidater tvärtom gjorde allt för att distansera sig från den radikala vänstern. Tjatade inte Harris om att hon är vapenägare, till exempel? De har en poäng. Men båda missar en viktig dimension: väljare reagerar inte sekundsnabbt på politiska positionsförflyttningar. De röstar utifrån intryck, även gamla sådana.
Väljare reagerar inte sekundsnabbt på politiska positionsförflyttningar. De röstar utifrån intryck, även gamla sådana.
Det är sant att Harris ägnade större delen av sin kandidat 2024 åt att springa fortast möjligt från alla ståndpunkter hon anfäktade inför valet 2020. Men det krävs mer än tre månaders reträtt för att sudda ut ett arbete som pågått i tio år. Och även om medieprofiler inte begriper detta, så vet professionella opinionsanalytiker bättre.
Räkna därför med att Demokraterna kommer röra sig mot mitten inför kongressvalet 2026 och presidentvalet 2028. Kanske kommer framsynta demokrat-strateger rent av börja bevaka och bevaka val i Europa på samma sätt som många av oss européer länge bevakat och besökt amerikanska valrörelser. Här finns en lång rad socialdemokratiska och i viss mån även liberala och gröna partier – i Storbritannien, Norge, Sverige, Danmark, Tyskland – som helt eller delvis vill avsluta kulturkriget och återföra debatten till den tid då ekonomin stod i centrum.
En sådan fokusförflyttning vore klokt även av andra skäl. För även om woke-frågorna blev en belastning för Demokraterna så var det ekonomin som sänkte dem. Den läxan är betydligt viktigare än all identitetspolitik i världen. Inte minst eftersom det här valet har visat att det finns storstadsväljare, i alla tänkbara hudfärger, som är beredda att rösta republikanskt.
Innebar valet 2024 slutet på det amerikanska kulturkriget? Nej, men kanske början av slutet.