Boris Johnson är här för att stanna
Efter åratal av åsiktskorridorer, intersektionell genuspolitik, rasifieringsdebatter, trendiga och räddhågsna friskrivningar och icke-tyckanden i svensk politik så är det inte utan att man längtar efter en glad liberal. Och då menar jag inte en uppsluppen folkpartist, om nu någon sett en sådan, utan en framtidsoptimistisk marknadsliberal.
I borgmästarvalet i London 2012 röstade jag, som då var skriven där, på Boris Johnson. Valet var självklart – inte minst för att alternativet var så oerhört mycket värre. Den gången var motståndaren Ken Livingstone. Livingstone tillhör den rätt betydande skara labourpolitiker som har uppenbara problem med antisemitism, och hans kontakter och samröre med islamister, marxister och IRA gjorde honom i mina ögon direkt diskvalificerad för att inneha något som helst offentligt ämbete.
Det är med motsvarande ögon vi bör se både Boris Johnson och för den delen Donald Trump. Alternativen till dem heter inte Margaret Thatcher eller Ronald Reagan eller någon annan upphöjd ideolog med värdig förmåga att uttrycka sin politiska vilja – alternativen heter Jeremy Corbyn och Hillary Clinton. Och marxismen är redan testad och bevisats usel, så varför försöka ännu en gång?
Det fanns också ett annat skäl till att jag röstade på Johnson. Han är en ledare med en ledares karisma, vilja och tydliga och inte sällan dräpande förmåga att tydliggöra ett alternativ. Och, som Katrine Marçal pekar på i en mycket klok krönika i DN (23/7) är Boris Johnson både liberal och optimist. Marçal skriver:
Boris Johnson är optimist till läggningen. Han vill att folk ska vara glada. Staten ska låta dem äta socker, dricka sprit och konsumera blodig biff. Företagen ska få tjäna pengar. Folk ska få komma till Storbritannien från hela världen med identiteter lika blandade som Boris Johnsons egen (han har engelsk, turkisk och amerikansk bakgrund). Däremot ska britterna inte böja sig för vad Tyskland och Frankrike dikterar i Bryssel.
Jag är då rakt inte lika negativ till EU-samarbetet i Bryssel som Johnson, men sett ur en britts ögon är det nog många i Storbritannien som skulle kunna skriva under på en sådan politisk programförklaring. Och även jag tilltalas, väldigt mycket, av det optimistiska anslaget. Efter åratal av åsiktskorridorer, intersektionell genuspolitik, rasifieringsdebatter, trendiga och räddhågsna friskrivningar och icke-tyckanden i svensk politik så är det inte utan att man längtar efter en glad liberal. Och då menar jag inte en uppsluppen folkpartist, om nu någon sett en sådan, utan en framtidsoptimistisk marknadsliberal. Det var på tiden, skulle jag säga.
Boris Johnson är nämligen ett riktigt hot mot alla undergångsprofeter och apologeter som trivs i eländet och som skördar sina politiska frukter i konflikten med en populistisk nyhöger.
Det är nog också det som retar vänstern mest. Boris Johnson är nämligen ett riktigt hot mot alla undergångsprofeter och apologeter som trivs i eländet och som skördar sina politiska frukter i konflikten med en populistisk nyhöger. Och där är alltså inte Boris Johnson, till skillnad från Trump.
Det tål att sägas igen: Boris Johnson är inte Donald Trump i brittisk skepnad. Tvärtom. Visst, de må ha liknande självbild och stundtals lika opolerade sätt att uttrycka sig. Och de må vara populister bägge två, på olika sätt. Men skillnaden är alltså i grundinställningen och i grunduppfostran. Boris Johnson är tränad i Tory sedan barnsben, uppfödd med Thatcher, har gått på privatskolan Eton, studerat klassiker (på grekiska) på Oxford, samtidigt som Donald Trumps hela poäng är att han inte kommer från eliten eller partiväsendet. Därtill är Johnson alltså en klassisk liberal, till skillnad från nationalisten och protektionisten Trump.
Nu har Boris Johnson nått det ämbete som han förmodligen alltid tyckt att han varit ämnad för. Därmed, misstänker jag, kommer han att göra allt han kan för att visa omvärlden att han förtjänar det och för att bli vald i nästa allmänna val. En sådan leverans är förstås Brexit. Inte blir det lätt, men när alla andra vägar har testats så kanske en optimistisk, och för den delen oförutsägbar, Boris Johnson är just var som krävs för att komma till avslut i den frågan.
Jag är tämligen övertygad om att vi kommer att få se en helt annan Boris Johnson i leveransrollen. Han är en ledare, inte mycket för detaljer, men han vet hur viktigt det är att omge sig med sådana personer som kan leverera på riktigt. Jag tror vi kommer att få se en lång rad utnämningar framöver som kommer att förvåna, när det gäller kvalitet och nytänkande.
Jag misstänker att vänstern hyser en oro för att så är fallet och att det gör dem ännu mer galna över valet av Boris Johnson. Vi har sett det förr, som till exempel när ”B-skådisen” Ronald Reagan blev vald till USAs president 1979 – en president som i nutida undersökningar rankas som en av de fem bästa i USA:s historia. I Reagans fall handlade det inte om att han arbetade 18 timmar per dygn utan att han hade förmågan att fånga nationens känslor, leda landet med karisma och känsla, och därtill omge sig med den bästa uppsättning medarbetare någon president haft sedan Washingtons dagar.
Boris Johnson är alltså med all sannolikhet här för att stanna. Get used to it.