Borgerligheten borde plocka upp Löfvens kastade handske

En ljummen sommardag för några år sedan spände en norsk före detta utbildningsminister ögonen i sin svenska publik på Sveavägen 68.

”Om man väljer bort den offentliga skolan, då får man betala för det. Det är väl självklart?”

Carin Jämtin, då partisekreterare för Socialdemokraterna, skruvade på sig.  I ”den sista sovjetstaten” – den nordiska socialdemokratins själva betongfundament – är det vänstern som insisterar på avgifter för att gå i friskola. Medan högern, på Timbros motsvarighet Civitas, argumenterar för ”fritt valg”.

Jag har tänkt på detta seminarium många gånger i samband med att Reepaluutredningen diskuterats. Sverige är extremt, hävdar kritikerna av vårt friskolesystem. Och ja, det stämmer. Sverige är verkligen extremt. Men kanske inte riktigt på det sätt som vänstern vill få oss att tro.

För det första – privat finansierad valfrihet förekommer överallt. Det kan ske via bostadsmarknaden, eller via riktiga privatskolor. Utan denna sistnämnda ventil skulle framförallt medelklassen aldrig acceptera den närhetsprincip som organiserar den offentliga skolans upptagningsområden.

För det andra – påståendet att skillnaden mellan skolor skulle minska om utbildningsentreprenörerna försvann, är besynnerligt. Tvärtom har privatskolorna i andra delar av världen i allmänhet större frihetsgrader än svenska friskolor: de är mindre reglerade i syfte att efterlikna den offentliga skolan, och har större självständighet gentemot politiken då de inte uteslutande är beroende av offentliga medel.

Och de ideella aktörerna som socialdemokraterna vill få oss att tro skulle ersätta de vinstjagande entreprenörerna? De drivs ofta av religiösa samfund (som allt fler vill förbjuda som utbildningsanordnare i Sverige), av stiftelser med helt egna antagningskriterier (som allt fler vill förbjuda i Sverige) eller med hjälp av stora donationer (som helst bör skattas bort helt, om man får tro den svenska vänstern) På en punkt är det dock ingen större skillnad, och det är att de ideella verksamheterna per definition är små och få. Avsaknaden av vinstsyfte gör att de vare sig vill, eller kan expandera vid ökat söktryck. Vilket naturligtvis innebär att de aldrig kan konkurrera med den offentliga skolan i ett land som Sverige.

Faktum är att jag inte vet något demokratiskt land som inte tillåter antingen offentligt eller privat finansierad valfrihet. Att förbjuda den mångfald – och den maktdelning – som entreprenörerna i välfärden har bidragit med, vore inte bara ett socialistiskt systemskifte utan like, utan möjligen också början på ett annan giv. Genom att tillsätta Reepaluutredningen har Stefan Löfven nämligen själv brutit den borgfred om finansieringen som har rått sedan 90-talets början.  Ett vinstförbud skulle göra Sverige extremt på riktigt.

Och kanske var det på tiden. Istället för att försöka slå en järnring runt status quo – som var en fullt rimlig kompromiss, ingen perfekt lösning – borde borgerligheten se utredningen som en inbjudan att flytta fram positionerna. Ta vid där debatten slutade efter valfrihetsreformerna för 25 år sedan, men väj inte för målkonflikterna:

• Vinstförbud kan inte förenas med valfrihet.
•  Valfrihet ger inte nödvändigtvis jämlikhet i utfall.
•  Ett offentligt finansierat skolpengsystem gör ingen ”fri marknad”.

 Det är dags för borgerligheten att tänka nytt. Och mer radikalt än norsk socialdemokrati.