När jag under högstadiet och gymnasiet började intressera mig för politik – min pappa köpte Expressen varje dag och jag läste ledaren, kulturen och sporten – levde jag i föreställningen att de som skrev att klass inte längre var relevant i Sverige hade rätt. I min sömniga Ångermanlandsby fanns inga klasskillnader, bara olika livsstilar och individuella val. Inkomsterna kunde variera lite, men inte på en dramatisk nivå. Ica-handlaren körde en finare bil än de andra papporna, men hans son spelade i mitt hockeylag som de flesta andra killar. På kultursidan stod det om barn som växte upp i hem utan läskultur, och även om jag förstod att det fanns sådana såg jag inte klassaspekten i frågan. Vi hade många böcker hemma och det gällde även många av mina kompisar. Visst, det fanns spår av någon gammal adel på godsen i Sörmland, men överklassen verkade från mitt håll överspelad och liten. Jag tänkte att medelklass kanske var de som hade råd att köpa skoter och husvagn, som vi hade gjort när jag gick i mellanstadiet. Jag tyckte inte heller att det verkade rimligt att jag var arbetarklass. Min pappa var ju företagare. 

Det var först när jag flyttade från Kramfors, där jag gick gymnasiet, till Uppsala för att läsa filosofi som jag insåg hur naiv jag hade varit. Mina föreställningar om det klasslösa samhället grundade sig inte i att klasserna var sammanblandade eller irrelevanta utan i att jag befunnit mig så djupt nedgrävd i en av dem att jag praktiskt taget aldrig träffat någon från de andra sammanhangen, eller åtminstone inte tillräckligt många för att upptäcka ett mönster. I Ramsele och Kramfors var alla arbetarklass eller i undantagsfall bönder. I Uppsala fanns det gott om medelklass av alla slag. Jag, som alltid varit en av de mest allmänbildade i mina kretsar, blev utskrattad under frågesporten på Liberala ungdomsförbundets basutbildning för att jag inte visste vem Bertil Ohlin var, eller att han var den tidigare finansministern Anne Wibbles pappa. (I mitt lag fanns för övrigt även en kompis som senare i livet skulle bli pressekreterare åt utbildningsminister Lars Leijonborg, men som inte heller hon kunde svaret. Vi chansade på ”Sten Wibble.”)

Jag insåg att det inte bara spelade roll om man hade haft böcker hemma, utan vilka böcker man haft. Medelklassungarna hade växt upp i hem där bokhyllorna innehöll Nobelpristagare, standardverk i filosofi och historia, gamla kursböcker från ekonomutbildningen, den senaste Augustprisvinnaren eller snackisen på kultursidorna. Mamma hade visserligen läst många barnklassiker för oss och det fanns en och annan biografi i bokhyllorna, men mestadels fanns det deckare av Mankell och Guillou, eller romantiska spänningsromaner som Grottbjörnens folk.

Jag blev utskrattad under frågesporten på LUF:s basutbildning för att jag inte visste vem Bertil Ohlin var.

Jag är inte den enda som haft liknande upplevelser av att vara nedgrävd i en klass. Min skribentkollega Malin Lernfelt beskriver i en personlig och mycket läsvärd text i Smedjan ett liknande uppvaknande, fast från andra hållet. Malin kommer från en akademikerfamilj där somrar på franska rivieran, skidresor till alperna och universitetsutbildning var självklarheter. När hon 18 år gammal börjar jobba på Svalebo sjukhem i Göteborg möter hon för första gången personer som pratar bred dialekt, svär och åker till Ullared. Även medelklassen kan vara avskärmad.

Under åren efter att jag lämnade Kramfors blev jag intresserad av att identifiera vad som skilde klasserna åt, och särskilt arbetarklassen och medelklassen. När jag besökte någon medelklassbekant sneglade jag på designmöblerna och noterade märket på badrummets handtvål. Jag märkte att de alltid hade mindre tv-apparater som stod i ett hörn, och soffgrupperna stod vända mot varandra i stället för att vändas mot tv:n: här skulle man umgås och inte titta på Tipsextra. De hade originalkonst på väggarna och åkte taxi även när det inte var en nödsituation. 

De åt, drack, pratade och bråkade annorlunda. Många subtiliteter både i språket och i beteendet hade helt gått mig förbi. Efter ett par år i Stockholm var jag och min flickvän (numera fru) inbjudna till en hemmafest på Östermalm, och blev båda överraskade över att vår medhavda öl inte behövdes eftersom värdinnan bjöd på betydligt dyrare förtäring. Vi låtsades som om det regnade och lät våra burkar ligga kvar i väskan.

Medelklassen hade originalkonst på väggarna och åkte taxi även när det inte var en nödsituation. 

En kompis från Västerbottens inland flyttade till en bostadsrättsförening på Lidingö och fick höra av ordföranden i styrelsen att han hade problem med en sak. Utanför ett av källarförråden hade en av de boende lagt saker som hindrade framfarten och utgjorde brandrisk. Och trots att styrelsen hade fattat beslut om att sakerna måste flyttas, och ordföranden hade lagt protokollet i den boendes postfack två gånger, låg sakerna kvar. Min kompis, för övrigt också en klassresenär, påpekade att den boende i fråga inte kom från medelklassen och därför troligen inte hade läst protokollet, eller, om han gjort det, inte uppfattat piken, eller, om han gjort det, inte brytt sig om vad någon styrelse hade fattat beslut om. Min kompis gick i stället och ringde på och sa till personen ”att han fick ta och flytta sin jävla bråte innan det börjar brinna”. Då försvann sakerna snabbt.

Efter ett par år av fältstudier började jag med ett partytrick: att enbart utifrån information om vad en persons föräldrar jobbar med gissa vilken bank de har, och som bonus berätta vilket språk de läste på högstadiet. Tricket har blivit betydligt svårare på senare år, både för att bankerna blivit fler och mindre inriktade på vissa målgrupper och för att (tror jag) klassmarkörerna blivit suddigare i ett digitaliserat samhälle, men när jag började med detta i Uppsala runt 2004 tror jag att jag kunde pricka in 8 av 10 korrekta svar åtminstone när det gällde bankerna. Ibland kunde det behövas någon kontrollfråga för att få grepp om en person, men på det stora hela följde de flesta mallen: personer från arbetarklassen hade nästan alltid Swedbank – sammanslagningen av Föreningsbanken och Sparbankerna, som alltså samlar bönder och arbetare – barn till statliga tjänstemän Nordea, medelklassen SEB och företagarbarn eller barn till privata tjänstemän Handelsbanken. Vilken bank överklassen håller sig med har jag än i dag ingen aning om – Carnegie eller Ålandsbanken kanske? – men de har alldeles säkert fina räntor. 

För högstadiespråket var standarden att personer från traditionell arbetarklass eller överklass läste tyska, och personer från medelklassen läste franska. De som läste spanska – det inkluderar mig själv – är något mer svårplacerade, och det blir lite horoskopvarning över hela saken, men det kanske kan summeras med att det är personer som är icke-konforma: motvallspersoner, backpackers, klassresenärer, eller såna som lika gärna kan fira jul i Thailand. Mina gissningar kring högstadiespråket hade större felmarginal, kanske för att det var ett eget val som kunde påverkas av sådant som grupptryck eller en vilja att sticka ut.

***

Efter alla mina år med näsan i Expressens ledar- och kultursidor var det också en stor händelse i mitt liv att jag runt 2004 blev tillsammans med Amanda Svensson, dotter till Per Svensson, som under den tiden var kulturchef på Expressen. Det var inte Per jag blev kär i (på det sättet), och det är värt att understryka att Amanda numera är en upphöjd romanförfattare i sin egen rätt, men att som litterärt ambitiös arbetargrabb ta sig in i medelklassens veritabla högborg var en bonus som hette duga. Jag dagdrömde om att snacka teater med Per över en gin och tonic när Amanda somnat, om att föreslå en halvsidesartikel om den politiska satirens utveckling med avstamp i South Park, men jag hann inte få så mycket kontakt med kulturchefen innan Amanda dumpade mig och fläkte ut hela förhållandet i en hyllad debutroman. Jag har haft bättre veckor, om man säger så.

Tiden läker dock alla sår, och jag är på god fot med Amanda. Också jag har senare fått jobba ihop med Lars Leijonborg och faktiskt anlitat Per Svensson som föreläsare på en skrivutbildning. Jag har fyllt på mina bildningsluckor så gott jag kunnat, även om jag aldrig lyckats ta mig igenom Bertil Ohlins memoarer. När jag flyttade till Stockholm från Uppsala 2007 var jag storögd och lycklig när jag fick dricka öl med ledarskribenter från Svenska Dagbladet och kulturskribenter från Expressen. Numera umgås jag regelbundet med folk från den ankdammen, ledarskribenter, statssekreterare och ministrar och har haft en blöt kväll på Berns med Bill Skarsgård. Både ekonomiskt och kulturellt har jag slagit mig in i den medelklass som jag inte anade vidden av för drygt 20 år sedan. 

Det ideologiska grundvärdet är att social rörlighet är viktigare än ekonomisk jämlikhet i sig.

Jag upptäcker fortfarande pinsamma bildningsluckor hos mig själv, är helt bortkommen när någon pratar om segling, och gör ännu sociala snedsteg som jag upptäcker först i efterhand. Men jag har trots detta gjort en tydlig klassresa och känner många andra som gjort samma sak. Förekomsten av sådana är något liberaler brukar uppskatta. Det ideologiska grundvärdet är att social rörlighet är viktigare än ekonomisk jämlikhet i sig. I ett fritt och meritokratiskt samhälle kommer folk ha olika ambitioner och göra olika val, och så länge det är lätt för de ambitiösa och hårt arbetande att klättra behöver inte inkomstskillnader vara problematiska. Allt detta håller jag i grunden själv med om, men jag anser samtidigt att borgerligheten alltför ofta tappat bort klassanalysen som politiskt verktyg. Jag instämmer kanske inte i socialisters och socialdemokraters politiska lösningar på ojämlikheter, men jag tycker att fler på den högra sidan om blockgränsen kunde vara betjänta av att förstå hur klasskillnader och socioekonomisk bakgrund formar personer, deras val och deras möjligheter. Utan klassanalysen kan vi inte veta hur vi anordnar klassresor. Och det faktum att klassresor förekommer i samhället medför inte automatiskt att de är tillräckligt enkla att göra. (Jag tycker förresten att det finns något intressant i att Malin Lernfelt, trots en klassbakgrund som är radikalt annorlunda än min, landar i precis samma slutsats.)

***

När jag växte upp var jag kanske naiv inför hur samhällsstrukturen såg ut, men jag märkte samtidigt att alla inte hade samma förutsättningar. Jag undrade varför inga av barnen jag såg på barnprogrammen pratade med en norrländsk dialekt, och när vi såg tennis från Båstad eller Stockholm på tv frågade jag pappa hur man fick bli bollkalle i en sån turnering. Den dörren var inte öppen för mig. I Ramsele fanns det ett par slitna tennisbanor, men ingen tennisklubb.

Att vara inbäddad i en samhällsklass är att inte veta vad man inte vet, för att tala med den amerikanske ex-försvarsministern Donald Rumsfeld. Jag drömde om att bli hockeyproffs men hade inte den blekaste aning om vad som krävdes för att överhuvudtaget komma i närheten. Jag tyckte att jag var hyfsat allmänbildad och beläst när jag flyttade till Uppsala, men hade enorma kratrar till kunskapsluckor. När det var dags att välja gymnasium tyckte SYO-konsulenten att jag skulle välja naturvetenskapliga programmet för att kunna bli ingenjör, vilket i backspegeln nog hade passat mig ganska bra, men jag kände inga ingenjörer och hade bara en vag uppfattning om vad det innebar. På gymnasiet funderade jag på att söka till reklamskolan Berghs School of Communication, men var livrädd för de höga terminsavgifterna – sådant som många medelklassbarn rycker på axlarna åt.

Allt detta är anekdotiska bevis, jag är säker på att det finns många arbetarbarn som lärt sig just dessa saker, men min poäng är att deras klass på ett eller annat sätt ändå kommer att begränsa dem. Det är lätt att säga till ett barn med läshuvud att han eller hon har alla möjligheter, men dessa möjligheter är ofta abstrakta och vägen dit fylld av osäkerheter. Det krävs inte bara hårt arbete utan en hel del tur för att hamna på rätt bana och i rätt sammanhang. Under tiden sätter medelklassen sina barn i dubbla idrotter, kulturskola och besöker sina morföräldrar som är läkare, advokater eller docenter. Även detta är anekdotiskt, men de senaste 20 åren är det bara en enda vinnande klass i Vi i femman som kan anses komma från en skola på landsbygden: Holmedals skola i Årjäng 2007. Övriga vinnare kommer från universitetsstäder, storstäder eller kranskommuner till storstäder.

De senaste 20 åren är det bara en enda vinnande klass i Vi i femman som kan anses komma från en skola på landsbygden.

När centerledaren Annie Lööf under ett samtal på Järvaveckan för några år sedan diskuterade hur det är att inte växa upp i stan började hon prata om sin egen uppväxt i småländska Maramö. Lööf fick på grund av detta utstå en del hån, eftersom frågeställningen syftade på storstädernas förorter och de barriärer som finns mellan orten och innerstäderna. Men jag skulle vilja dra en lans till hennes försvar. Det finns faktiskt en hel del likheter mellan att växa upp på avlägsen landsbygd och i en invandrartät förort. Samhällsservicen och infrastrukturen är ofta eftersatt, vilket bidrar till tankefiguren att området är lågt prioriterat av makthavare och etablissemang. Den känsla av att inte ha några reella möjligheter i livet som många ungdomar i utsatta områden beskriver är ett utslag av deras klassbakgrund på samma vis som det är för många barn på landsbygden. Man vet inte vilka oskrivna regler och koder som gäller i samhället, och det skapar en upplevelse av att vara åsidosatt. Det finns inga formella hinder för ambitiösa ungdomar från att jobba hårt, plugga och ta sig vidare från sitt sammanhang, varken på landsbygden eller i utsatta områden, men ändå är känslan av hopplöshet utbredd. Den känslan bör inte avfärdas. 

När jag gick i sexan hade min skola ett utbytesprogram med en skola i Rinkeby, och en klass besökte oss under ett par dagar. De fick prova att åka slalom och vi spelade kort utan att lyckas komma överens om reglerna. Så mycket utbyte blev det nog inte, jag tror att vi var i fel ålder för att lätt hitta nya vänner och kulturkrocken mellan invandrarbakgrunden och lantisarbetarna var stor – den enda med utländsk bakgrund i min klass var en adopterad kille – men jag tänker ibland att de båda skolklasserna under andra omständigheter hade kunnat ha en hel del gemensamt.

Hur det gått för barnen i Rinkeby-klassen har jag ingen aning om, men den socioekonomiskt betingade känslan av hopplöshet som jag beskriver är vanligt förekommande i debatten om de invandrartäta förorterna, fast där dessutom med det tillägg som en annan etnicitet innebär. På många sätt tycks det också som att det är detta som ersatt klassmedvetenheten. I regissören Pontus Hjorténs tv-serie om Nationalteatern skildras inte bara teater- och musikgruppens framväxt och den talan de förde för 1970-talets förortsungdomar, utan även tillvaron i dagens förorter. Där beskriver fritidsledaren Filip Ekström, som arbetar i invandrartäta stadsdelen Biskopsgården i Göteborg – och växte upp med Nationalteaterns låtar – hur ungdomarna där mest ser den stora skillnaden mellan infödda och de med invandrarbakgrund. När Nationalteatern sjunger om ”Svenssons” så uppfattar inte dagens förortsungdomar att det är medelklassen det handlar om, utan tänker att det handlar om svenskar i allmänhet. Det känns bekant. Min fru har berättat om när en kompis med invandrarbakgrund, men som etablerat sig och i allt väsentligt smälte in i ett medelklassammanhang, ville fira sin födelsedag på ”ett härligt medelklassigt vis” och därför beställde smörgåstårta. Ingen i kompisgänget påtalade tack och lov att man i regel inte äter smörgåstårta i medelklassen, och det blev en fin fest ändå. Det är ju gott med smörgåstårta.

***

Att klassamhället omdanats är förklaringen till att också klassdebatten, om man nu kan tala om en sådan, är annorlunda i dag. Men vissa saker går igen från Nationalteaterns tid, och dit hör en mer allmän diskussion om jämlikhet och förutsättningar i livet. Det är bland annat av det skälet som skoldebatten de senaste åren har fokuserat på den brist på likvärdighet som skolsystemet gett uttryck för i stigande grad sedan kommunaliseringen på 1990-talet. Skolans kompensatoriska uppdrag, att skolsystemet ska väga upp för en svagare socioekonomisk bakgrund, har i allt större utsträckning misslyckats de senaste decennierna. 

Det absolut viktigaste skälet till det är att fler elever har utländsk bakgrund. Som bland annat skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren konstaterat ser man knappt några sjunkande skolresultat överhuvudtaget om man enbart tittar på grupperna med infödda svenskar. Det är på vissa sätt ett glädjande resultat, eftersom det indikerar att den svenska skolans problem inte är så generella som det ibland framställts, men det betyder samtidigt att Sverige har en stor utmaning i att ge även elever med utländsk bakgrund förutsättningar att klara skolan. Det understryker också att etnicitet är den nya klassaspekten. 

Att försöka kompensera för den socioekonomiska bakgrunden är centralt, även om vi aldrig kommer att nå någon fullständig likvärdighet. Sverige är ett diversifierat land på många sätt, och kommer att fortsätta att vara det. Förutsättningarna kommer alltid, vad vi än gör, att vara radikalt annorlunda i Ramsele jämfört med en välbärgad medelklassförort i Stockholmsområdet. Ta bara en sådan sak som vilka lärare som bor på en ort. På vissa skolor i större städer är praktiskt taget hela lärarkåren överkvalificerad, sett till utbildningsnivå. Men dessutom kanske elevkåren kommer från socioekonomiskt starka hem: de är söner och döttrar till läkare, professorer och advokater. Jämför det med landsbygdens skolor, där de obehöriga lärarna ofta är betydligt fler än de behöriga, eller med de invandrartäta förorternas skolor och förskolor. Malin Lernfelt beskriver i sin text ett experiment i Göteborg där förskolepedagoger från medelklassområdet Utby och den invandrartäta förorten Lövgärdet fick byta plats, och blev chockade över skillnaderna. ”Om jag frågar en treåring här i Utby vilken bokstav deras namn börjar på så kan de svara. Och de är bara tre år. I Lövgärdet kan inte barnen det ens när de är fem år. Pedagogerna [i Utby] sitter och jobbar med språket hela tiden. De gör utflykter med barnen och har teman. Det är inte på samma sätt i Lövgärdet” sade Bushra Hassan, en av de pedagogerna som deltog i utbytet, till Göteborgs-Posten.

***

Skolan är en central arena när det kommer till att möjliggöra klassresor, men jag tror inte att det är det enda som behöver förbättras om vi ska få fler att frigöra sig från sina bakgrunder. Jag skulle därför vilja lyfta fram några andra politiska reformer som jag tror är viktiga i det avseendet. 

Det första är bostadsmarknaden. I ett tidigare kapitel (av boken, reds. anmärkning) återgav jag ekonomen Jan Jörnmarks resonemang om hur en avreglerad marknad för bostäder i kombination med en omläggning av bostadspolitiken i stort ledde till att de större städernas massiva efterfrågan på arbetskraft för första gången under efterkrigstiden kunde tillgodoses. Det ledde i sin tur till en snabb urbanisering, och är alltså en viktig delförklaring till hur Ramsele och många andra delar av landsbygden i Sverige kom att förändras under de efterföljande decennierna. De som ville kunde nu flytta till Stockholm för att ta mer välbetalda jobb utan att ha köat i flera år för en bostad. Efterfrågan på bostadsrätter resulterade i ökat privat byggande, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och i prisökningar. Inte minst bidrog kompetensförsörjningen till viktiga företag i städerna till en stark tillväxt åren efter 1990-talskrisen. På bara tio år växte den svenska ekonomin med nästan 30 procent justerat för inflation. Många andra saker bidrog till tillväxten – Lindbeckkommissionens strukturreformer och århundradets skattereform var centrala politiskt – men det var 1980-talets avregleringar av kapitalmarknaderna och den efterföljande avregleringen av bostadsrätter som utgjorde de grundläggande förutsättningarna.

I dag är det närmast hopplöst för en resurslös student från landsbygden att etablera sig i Stockholm.

Med tiden har dock städernas tillväxt stagnerat. De årliga prisökningarna på bostäder i storstadsregionerna har fortsatt och kompletterats av kreditrestriktioner – bolånetak, kvar att leva på-kalkyler och dubbla amorteringskrav, utöver de finansiella begränsningarna på bankernas utlåning – som fördyrat för låntagare med knappa resurser och lett till minskad byggtakt. I dag är det närmast hopplöst för en resurslös student från landsbygden att etablera sig i Stockholm. Ett studentboende går möjligen att lösa, men därefter väntar extremt dyra andrahandsboenden eller mycket långa dagspendlingar. Ibland både och. Många står inte ut och tar ett sämre jobb någon annanstans. Möjligheten till klassresor för sådana som mig är därmed starkt begränsad. 

Mitt svar på detta problem är inte en helt ohämmad kreditgivning, även om det finns goda skäl att vara kritisk särskilt till de regleringar som försvårar för unga utan stora kapitalinsatser. I stället måste vi försöka angripa roten till problemen, eller snarare rötterna. Hyresregleringen på bostäder är definitivt en av dessa. Bruksvärdessystemet och Hyresgästföreningens de facto-veto inför hyreshöjningar innebär att hyresgäster i de centrala delarna av storstäderna får sina hyror skyddade på bekostnad av hyresgäster i mindre attraktiva lägen. (Detta samband avfärdas regelmässigt som högerpropaganda i den politiska debatten, men är extremt väl belagt i den ekonomiska forskningen. Och man ska lyssna på forskarna, som Greta Thunberg säger.) I praktiken finansierar Rinkebys invånare de välbärgade innerstadsområdenas hyresreglerade lägenheter. Det är en absurditet, och ändå menar jag att vi inte ser hela bilden av vilka ojämlikheter det skapar. För hyresregleringen leder inte bara till en stor brist och långa kötider på själva hyresmarknaden, utan driver dessutom på överflyttningen till bostadsrättsmarknaden och orsakar höjda priser där. 

Trösklarna för outsiders höjs därmed till orimliga nivåer. Jag tror att det förstärker känslan av utanförskap oavsett om man kommer från Ramsele eller Rinkeby. I teorin kan man jobba hårt och plugga för att klättra uppåt, men i praktiken behöver man en stor kontantinsats eller ett bra kontaktnät för att etablera sig i ett nytt sammanhang. Ett centralt argument för marknadshyror är att det är märkligt att man som individ tillåts förhandla om alla möjliga stora affärer i livet, men inte om sin egen hyra. Jag håller med om det, men för mig är det ett ännu starkare argument att det ger en bostadsmarknad i balans som ger mer jämlika förutsättningar oavsett vilken del av landet du kommer från, oavsett vilken resa du gör.

Begreppet marknadshyror har blivit mycket laddat i den svenska politiska debatten, men man behöver inte åka längre än till Finland för att se vad ett sådant system ger för effekter. Huvudstaden Helsingfors har inga köer överhuvudtaget till sina hyresrätter, och även om hyrorna är högre än de reglerade hyrorna i Stockholms innerstad handlar det om ett par tusenlappar mer i månaden för en normalstor 2:a eller 3:a. Samtidigt är hyrorna lägre i utkanterna av eller förorterna till Helsingfors. På längre sikt skulle det bli så även i de svenska storstädernas förorter och utkanter.

De finska marknadshyrorna innebär att inga nyexade ingenjörer är tvingade att ta mångmiljonlån.

En annan följdeffekt av de finska marknadshyrorna är att inga nyexade ingenjörer behöver ta mångmiljonlån för att ta ett jobb i Helsingfors, och som ett resultat behöver ingen finländsk Finansinspektion slita sitt hår över den rusande skuldsättningen och införa kreditbegränsningar som omöjliggör för andra nyexade ingenjörer att ta ett likadant lån. En mer sansad marknad för bostadsrätter följer av en rimlig marknad på hyresrätter. 

Marknadshyror är alltjämt en stor omreglering av marknaden som bör införas mycket långsamt för att ge hyresgäster en chans att anpassa sig. Det kan göras över 15-20 år – det viktiga är att det blir gjort. 

***

Är det då inte märkligt av någon som värnar landsbygden att förespråka sänkta trösklar för landsbygdens ungdomar att flytta till städerna? Skulle inte det förstärka den “brain drain” som redan pågår, där unga begåvningar flyr landsbygden? Nej, jag tror inte det. Jag tror tvärtom att det på lång sikt är viktigt för landsbygden att människor har chans att göra klassresor och göra karriär, även om det sker i städerna. De som flyttar till Stockholm, Linköping eller Malmö kommer ofta att ha kvar en anknytning till sin hembygd. Kanske återvänder de senare i livet, när de skaffat barn eller byter spår i karriären. Coronapandemin normaliserade ökat distansarbete vilket har inneburit att fler lever ett slags hybridliv där man delar tiden mellan landet och staden. Nicke Grahn, kommunalråd för Liberalerna i landsbygdskommunen Dorotea i Västerbotten, berättar för mig att många som har fjällstugor i kommunen bor där allt större delar av året. Hemvändare och deltidsboende kan återföra kapital till landsortskommuner eftersom de handlar både livsmedel och byggtjänster lokalt. En anknuten och angelägen reform skulle vara att förändra skattesystemet så att man betalar kommunal inkomstskatt där man i praktiken bor över året, och inte enbart där man är skriven. (Staten skulle kunna kompensera individen för skillnaderna i kommunalskatt, så att det inte finns incitament att skriva sig i lågskattekommuner.) Det skulle förstärka förutsättningarna för kommuner som Sollefteå och Dorotea. Premissen är dock att dessa personer faktiskt kan göra karriär och ansamla kapital.

Det andra området jag vill lyfta för att öka möjligheten till klassresor är ökat resande. Om man som ung person på landsbygden ska få ett verkligt grepp om sina möjligheter måste man möta andra sammanhang, människor och platser. Vi umgicks kanske inte så mycket med Rinkeby-klassen men de fick åtminstone se ett nytt landskap och åka lite slalom i en folktom backe. Jag hade aldrig varit i Stockholm innan mina föräldrar tog med mig till Vattenfestivalen när jag var femton, vilket var en milstolpe för min del. Men än viktigare var förmodligen att jag på gymnasiet kunde besöka huvudstaden regelbundet. SAS-ägda flygbolaget Skyways hade standby-biljetter i mån av plats från Sollefteå-Kramfors flygplats, så om man inte hade bråttom kunde man som student flyga ner för runt 200 kr. Gick inte flygen hoppade vi på Y-bussen som kostade något liknande fast tog sex timmar. I Stockholm bodde vi ibland i en övernattningslägenhet som några bekanta hade på Östermalm, eller på vandrarhem.

Att i ung ålder lära känna en storstad på egen hand gav mig självförtroende och en mängd nya intryck. 

Att i ung ålder lära känna en storstad på egen hand gav mig självförtroende och en mängd nya intryck. Jag läste Dagens Nyheter på flygplatsen – det hade jag inte fått göra många gånger i livet – och gick vilse någonstans runt Karlaplan utan att bli stressad. I trean på gymnasiet kunde jag praktisera på en stor reklambyrå i Stockholm som vi fått kontakt med på ett studiebesök. Det gav betydligt mer än att skriva copy för en frisersalong i Kramfors, som jag gjorde under praktiken i tvåan. Men jag hade tur. Långt ifrån alla på Ådalsskolan fick åka på studiebesök i Stockholm, och långt ifrån alla hade råd att hoppa på ett standby-flyg. Och även om man hade råd med flyget hade man kanske ingenstans att bo. 

Det är svårare att ur politisk synpunkt systematisera resande för unga personer än vad det är att hitta reformer för bostadsmarknaden. Många kommer att möta de sammanhang jag beskriver ovan naturligt, genom släkt och vänner och resor med familjen. Andra reser kanske bara till kusiner på liknande orter som de växer upp på och till Kanarieöarna som inte berikar människor med mycket mer än D-vitamin. Men skolorna är en viktig plattform. Jag vill mena att det är särskilt viktigt att landsbygdens och förortens skolor har resurser att ta sina elever inte bara på ett årligt besök på Vasamuseet utan även till universiteten, till stora företag i mellanstora städer och till andra länder. 

För de norrländska länen är flygplatserna viktiga. Min arbetsgivare Timbro har i rapporter varit kritisk till subventioner till kommunalt ägda flygplatser runt om i landet, men jag menar att dessa bör betraktas som viktig gemensam infrastruktur på samma sätt som vägar, järnvägar och elnät. (Ur det hänseendet borde de kanske finansieras med statliga medel, snarare än ur den kommunala budgeten.) Flyg är extra dåligt ur klimatsynpunkt, eftersom motorernas koldioxidutsläpp förstärks av höghöjdseffekten, men flygbranschen har redan kommit en bit på vägen i klimatomställningen och det är inte ett alternativ att sluta flyga helt. 

***

Det sista området jag vill lyfta fram är på ett vis mer abstrakt, men det handlar om den nationella politikens fokus på medelklassen. Jag skäms inte över att jag gjort en klassresa – jag tillskriver den för övrigt till stor till del att min mamma läste mycket för mig – utan är stolt över vad jag åstadkommit. Jag skäms inte heller över mitt ursprung eller över arbetarklassen – många gånger känner jag tvärtom ett starkt behov av att fly tillbaka till den, om så bara tillfälligt. Men det som ibland faktiskt orsakar skamkänslor är de privilegier staten tilldelat mig för att jag numera tillhör storstädernas välbärgade tjänstemannaklass. Då pratar jag inte om inkomstskatten, utan om den uppsjö av avdrag och undantag som vi åtnjuter. Vår ljusgröna villa i Stuvsta söder om Stockholm är värd åtskilliga miljoner mer än motsvarande hus i Norrland, men tack vare taket på den kommunala fastighetsavgiften betalar vi bara marginellt mer eller i vissa fall samma skatt. En liknande begränsning finns för förskoleavgiften tack vare maxtaxan. Vi får rut-, rot- och ränteavdrag och hann få en elbilsbonus på 70 000 kr innan den borgerliga regeringen avskaffade den. Till och med jobbskatteavdraget, som jag i grunden tycker är bra, har en märklig “puckel” där den som tjänar mer får lite större skatteavdrag än den som tjänar mindre. Det är också den stockholmska medelklassen som till överväldigande del går på Kungliga Operan och Dramaten, som tillsammans får statssubventioner på runt 750 miljoner kronor, och på de statliga muséerna som under S-regeringar i regel haft gratis inträde. Själv älskar jag Dramaten och hatar opera. Men en av få gånger som jag besökt Operan var Stefan Löfven där, som är en omvittnad operafantast, så man kan tydligen ha olika uppfattningar även om man är uppväxt i Sollefteå kommun.

Jag är bara alltför väl medveten om vilka politiska drivkrafter och avvägningar som skapat denna situation, och ingen sida av politiken går utan skuld. Göran Persson införde maxtaxan och återinförde rot-avdraget. Alliansregeringen avskaffade en visserligen dåligt utformad fastighetsskatt, men införde en alldeles för regressiv ersättning och underlät sig att samtidigt avskaffa eller åtminstone trappa ned ränteavdragen. Såväl borgerligheten som socialdemokratin inser att en reformerad fastighetsskatt riskerar att vara politiskt självmord.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Icke desto mindre borde alla inblandade lyfta blicken och fundera på hur hela skattesystemet skulle kunna reformeras för att skapa större rättvisa, färre undantag och bättre drivkrafter. Basen i beskattningen borde ligga i konsumtion snarare än i inkomster, och inkomstskatterna borde sänkas för alla inkomstnivåer. Fastighetsbeskattningen borde reformeras, maxtaxan höjas rejält och kulturstödet till de stora institutionerna trappas ned. Det kulturstöd som finns kvar bör i huvudsak vara inriktat mot barn och unga i hela landet. 

Överlag skulle jag önska att politiken inte var centrerad kring den röststarka medelklassen i storstädernas villaförorter, utan fokuserad på att förbättra förutsättningarna för dem i vårt samhälle som har det sämst, oavsett om det råkar vara arbetare eller personer med utländsk bakgrund. Det är den klassdebatt jag saknar, och även om jag inte läst hans memoarer har jag en känsla av att även Bertil Ohlin hade hållit med mig.

Joakim Bromans bok Döden vid Faxälvens strand ges ut av Timbro förlag och finns att köpa här.

Omslagsfoto: Midjourney