Blott Sverige svenska köttbullar har
”Blott Sverige svenska krusbär har” diktade C J L Almquist i exil. Och blott Sverige har en så stark vilja att ständigt förneka att det finns något som kan kallas svenskt. Svensk kultur behöver inte vara ursprunglig och urgammal för att vara svensk. Däremot kan den vara en källa till glädje.
I går åt jag köttbullar till middag. De var kokade i tomatsås. Så lagar min fru köttbullar, vilket kan bero på att hon är född i Frankrike. Det var alltså inga svenska köttbullar. Köttbullar är inte typiskt svenska, men det är däremot svenska köttbullar. Vill jag äta sådana får jag laga dem själv, eller vänta tills min mamma hälsar på. Då brukar det ingå i familjens vanor att åtminstone en dag äta svenska köttbullar, stekta av farmor.
Långt innan han visste om att han skulle få en svensk svärson, var min franske svärfar på besök i Göteborg och på en restaurang beställde han det han trodde skulle vara franska ”boulettes”. Men blott Sverige svenska köttbullar har och det han fick beskrev han själv som ”boulettes stekta med lök, serverade med urkokt potatis och röd marmelad”. Han hade alltså ätit köttbullar med lingonsylt. Det är en svensk nationalrätt. Ett minne från den tid då det inte främst handlade om köttbullar, utan om potatisen och lingonen.
Jag kände en gammal kommunalpolitiker som berättade om sitt första uppdrag, som suppleant i taxeringsnämnden i en västgötsk socken på 1930-talet. De hade fått in en självdeklaration från en man som påstod sig ha tjänat femtio kronor det året. Det var mycket mer för åttio år sedan än vad det är i dag, men ändå inte mycket att leva på. Nämnden ville därför skönstaxera mannen, men beslöt att först besöka honom och ge honom möjlighet att rätta sina uppgifter. Han bodde på ett torp i väglöst land i skogarna bort mot grannsocknen. När taxeringsnämnden på villande stig hittat dit sade mannen att visst var det sanning! Han hade inte tjänat mer.
– Men det går ju inte å leva på, sade nämndens ordförande.
– Leva på det? Nej det är klart att inte det går! Svarade mannen.
– Vad lever du på då?
– På potater!
– Men du måste väl äta något te potaterna?
– Ja, om en har kröser kan en äta dem te potaterna, men ofta får en äta den ene potaten te den andre.
I den dieten var alltså potatis och lingonsylt huvudfödan, medan köttbullarna var lyx. När i vår tid köttbullar med potatis och lingon serveras som ”Swedish meatballs” världen över på IKEA:s restauranger är det något mycket svenskt.
Det är en missuppfattning att något måste vara ursprungligt, uppspirat ur den svenska myllan, för att vara svenskt.
Men det tycker inte alla att vi bör säga. Att något kan kallas svenskt skaver uppenbarligen för en del människor på ett sätt som är löjligt. När det är människor med makt att bestämma den officiella Sverigebilden blir det oroväckande. Sveriges officiella twitterkonto är ”Sweden.se” som sköts av Svenska institutet. Den 28 april twittrades därifrån:
Swedish meatballs are actually based on a recipe King Charles XII brought home from Turkey in the early 18th century. Let’s stick to the facts!
Den uppgiften ifrågasattes snabbt. Det verkade som om Svenska institutets twittrare blandat samman köttbullar med kåldolmar. En vecka senare fick Sweden.se pudla och förklara att frågan var mer komplicerad.
Det är lätt att göra roliga poänger på att SI talar om ”facts” när de har så lite på fötterna. Men frågan handlar inte om köttbullarnas historia, utan om den uppenbara oviljan att låta något som uppfattas som ”typiskt svenskt” få vara det. SI har sedan ägnat sig åt flitig skadesanering genom att lägga upp bilder på fagra svenska vyer och tala om många typiskt svenska fenomen. Ändå återstår frågan vad man ville uppnå genom att hävda att svenska köttbullar infördes av Karl XII. Låt oss säga att detta är ”facts”. Gör det köttbullarna mindre svenska?
Det är en missuppfattning, som av någon anledning odlas just bland dem som hela tiden förnekar kulturens svenskhet, att något måste vara ursprungligt, uppspirat ur den svenska myllan, för att vara svenskt. All kultur är ett ständigt utbyte, så influenser utifrån är självklara och vanliga. Men de omformas efter ett tag så att de blir en del av den kultur som redan finns. En mängd typiskt svenska fenomen är varken gamla eller ursprungliga, men lik förbannat är de typiskt svenska. Och de är en källa till glädje!
Men ett typiskt svenskt kulturellt fenomen är faktiskt ganska gammalt och ursprungligt: Den ständigt återkommande viljan att påstå att något inte alls är svenskt.