Samhälle Essä
Biskoparna har inte i gruvan att göra
Återigen har två av Svenska kyrkans högsta företrädare tagit kategorisk ställning i en kontroversiell politisk fråga. Motståndet mot en planerad järnmalsgruva utanför Jokkmokk är ytterligare ett exempel på den vänsterpolitisering av kyrkan som gör att borgerliga medlemmar inte känner sig hemma, skriver Catarina Kärkkäinen.
Svenska kyrkan har begått uttalande igen. Ärkebiskop Antje Jackelén och Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, skriver ett öppet brev till representanter för regeringen med anledning av det kommande beslutet om att tillåta eller inte tillåta etableringen av en järnmalmsgruva i Kallak utanför Jokkmokk. Biskoparna uppmanar å det starkaste regeringen att avslå ansökan, och det är inte utan att man undrar vad som får två av kyrkans främsta företrädare att inta sådana starka positioner i just denna fråga.
Frågan har varit föremål för intresse och konflikt i över åtta år – sedan det brittiska gruvbolaget började göra provbrytningar i Kallak. Planerna väckte tidigt protester från aktivister, intresseorganisationer och representanter från samebyarna. Ärendet har legat på regeringens bord i över fem år. I början av december meddelade dock näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson att ett beslut i frågan var nära.
Biskoparna skriver i brevet att kyrkan i sitt eget miljöarbete ”på teologisk grund” valt att arbeta med ett fyrfaldigt hållbarhetsbegrepp. De finner att gruvetableringen inte är miljömässigt hållbar, inte är samhällsekonomiskt hållbar, inte är socialt hållbar och inte är existentiellt och andligt hållbar.
Vad gäller den miljömässiga hållbarheten väljer biskoparna att ensidigt fokusera på riskerna för rennäringen. Frågor om kolliderande riksintressen och klimatförändringar vänds tillbaka till denna. ”Om ett av regeringens huvudargument för fler gruvetableringar i Sverige är anpassning till klimatförändringar, bör hänsyn tas till klimatförändringarnas redan påtagliga påverkan på rennäringen”, skriver man. Det är en härledning som inte hade fått godkänt på en grundkurs i logik. Brevet hänvisar också till länsstyrelsen – vilken dock enligt interna dokument hade delade meningar om gruvetableringen inför att beslutet skulle fattas.
Beträffande den samhällsekonomiska hållbarheten gör biskoparna en rad antaganden som inte underbyggs. Till exempel skriver man att statliga infrastruktursatsningar kan komma att innebära outnyttjade resurser i framtiden, och att detta innebär ”betydande kostnader för det offentliga, kommuninvånarna, medan vinsterna från en gruva i Gállok huvudsakligen skulle tillfalla ett börsnoterat bolag”. Biskoparna skriver även att gruvans livslängd uppges vara 14 år exklusive byggnation och avveckling, och att etableringen borde stoppas redan på denna grund. (Det framgår dock inte hur biskoparna gör denna bedömning.) Tidsangivelsen på 14 år handlar dock om hur längre gruvan kan vara produktiv baserad på de borrningar som hittills har gjorts. Det är enligt bolaget sannolikt att gruvan kommer att ha en livslängd på ytterligare flera decennier.
Vidare argumenterar biskoparna för varför respekt för mänskliga rättigheter är en en viktig del av den sociala hållbarheten. (Mot detta är det svårt att argumentera.) Att bedriva rennäring är en central del av samisk kultur, skriver man, och även respekten för barns rättigheter hör till social hållbarhet. Ingenstans redogör man dock för hur dessa rättigheter hotas.
Läs också:
Beträffande huruvida gruvetableringen är existentiellt och andligt hållbar menar biskoparna att ”genomgripande och riskfyllda miljömässiga, ekonomiska och sociala omdaningar hotar även den existentiella och andliga folkhälsan”. Världsarvet Laponia hotas, och Jokkmokk är samiskt kärnområde i svenska Sápmi. Biskoparna frågar sig: Vart ska samerna ta vägen om traditionellt samiskt liv inte är möjligt ens i Jokkmokk? Vad gör det med livskvaliteten och med människors upplevelse av livsmening?
Det framstår naturligtvis som en mycket angelägen fråga, men den planerade gruvan ska anläggas nästan fyra mil från Laponias gräns. Den beräknas uppta ungefär en halv promille av kommunens landyta, och 0,1 promille av Norrbottens län, vilket Peter Wennblad påpekat i SvD.
Det bete som kan komma att påverkas är vinterbete som periodvis används av en vintergrupp från en av samebyarna. Beroende på vilken utformning och logistiska lösning som väljs för gruvan skulle upp till maximalt 1 500 hektar av byns marker hindras eller påverkas under den tid som gruvan är aktiv. Det utgör cirka 0,2 procent av de totala vinterbetesmarkerna för Jokkmokks samebyar.
Brevet som har författats i kyrkans namn blottlägger stora brister i både argumentation och fakta.
Det finns naturligtvis goda argument på båda sidor, och som med alla politiska frågor uppstår målkonflikter. Brevet som har författats i kyrkans namn blottlägger dock stora brister i både argumentation och fakta. De båda biskoparna uttalar sig om frågor i vilka de inte besitter särskild sakkunskap eller expertis, och söker därtill öka konfliktgraden i en redan känslig fråga.
Varför, kan man då fråga sig, känner sig kyrkans företrädare nödgade att ge sig in i debatten? Ja, antagligen av samma skäl som ärkebiskopen har haft för att återkommande ta ställning i en lång rad frågor som rör migrations- och integrationspolitik, sociala frågor samt miljö- och klimatpolitik. (Denna gång handlade biskoparna på eget bevåg, men andra gånger har de haft kyrkostyrelsen med sig eller agerat på dess uppdrag.) Det är också en viktig anledning till den återkommande kritiken om Svenska kyrkans ökade politisering och svårighet att uppfylla sitt grundläggande syfte.
Svenska kyrkan är enligt kyrkoordningen ett evangelisk–lutherskt trossamfund, och det ställer vissa krav på att följa centrala lutherska doktriner. Två sådana är det allmänna prästadömet och tvåregementsläran. Den tidigare statuerar varje kristens egen relation till Gud och förmåga att själv avgöra vad som är riktigt och leva i enlighet med Guds vilja. Den senare innebär att Gud regerar i världen genom skilda regementen – det andliga och det världsliga – och att dessa inte ska sammanblandas. Evangeliet styr det andliga regementet och det världsliga regementet vilar på förnuftet som finns i varje människa.
Det innebär, enligt Lutherska världssamfundet, inte att kyrkan inte bör engagera sig i samhällsfrågor, utan tvärtom att den emellanåt bör göra sin röst hörd i det offentliga samtalet, men att kyrkan ska verka för en mångfald av röster. Ann Heberlein skrev klokt om vad detta kan innebära, och inte, i Smedjan förra året.
Företrädare använder kyrkans auktoritet för att uttala sig kategoriskt i politiska frågor där medlemmarnas uppfattningar rimligen skiljer sig åt.
Visst kan Svenska kyrkan alltså göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Tron finns också i handlingen, och det finns värden som delas av alla kristna. Kyrkan är därtill ibland remissinstans för ärenden i vilka man kan tänkas ha särskild kunskap eller viktiga perspektiv. Det medger dock inte att företrädare bör använda kyrkans auktoritet för att uttala sig kategoriskt i politiska frågor där medlemmarnas uppfattningar rimligen skiljer sig åt. Möjligheten fordrar ödmjukhet och lyhördhet. Det har biskoparna i detta fall inte uppvisat.
Anledningen till att jag skriver att kritiken också handlar om Svenska kyrkans svårighet att uppfylla sitt grundläggande syfte är att den ökade politiseringen bidrar till just detta. Det överdrivna fokuset på världsliga angelägenheter tränger bort det andliga, och får följdverkningar för gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Den slagsida åt vänster eller progressivt håll som kyrkans politiska uttalanden har gör att medlemmar med borgerliga eller moderata värderingar inte känner sig hemma.
Slagsidan åt vänster gör att medlemmar med borgerliga värderingar inte känner sig hemma.
Om man utöver detta kyrkliga uppdrag ändå ska tala om samhällsansvar borde man rikta visst fokus på skyldigheten att bidra till sundhet, rimlighet och öppenhet i det offentliga samtalet. Med sina tvärsäkra uttalanden bidrar kyrkans främsta företrädare till ytterligare polarisering i en tid som skulle behöva mindre av just det.
Svenska kyrkan verkar själv medveten om den balansgång som uppdraget och kyrkoordningen egentligen fordrar. I de egna riktlinjerna för samhällsengagemang stadgas att man ska ”erbjuda en plats där människor i öppenhet kan ta upp de frågor som orsakar splittring” och ”ge sitt stöd till förlåtelse och helande och tillsammans bana väg till försoning”. Alltför ofta framstår det som för mycket begärt att kyrkan bara ska avstå från att göra det motsatta.