Samhälle Krönika
Bilen är människans bästa vän
Idag är det bilens dag. Smedjan firar med att planera en roadtrip, byta till vinterdäck och lyssna på Joe Diffies Pickup Man. Men vi börjar dagen med Malin Lernfelts hyllning till bilen som frihetens möjliggörare.
Klockan är strax före sju när världen rasar. Tårarna rinner. Frukostmackan far genom köket och landar under en stol. Ångesten kramar tillvaron. En timme senare håller jag andan när jag lotsar in Lillebror i bilen. Med tre minuter till godo stannar vi utanför skolan.
Snabbt tillbaka hem för att fortsätta den arbetsdag som började i svinottan. Fram till 15.23 är det lugnt. Sen hör Storasyster av sig. Hon står ihopkrupen i en viadukt några kilometer bort. Regnet är som en vägg och hon behöver komma till stallet som ligger i ett naturreservat dit ingen kollektivtrafik någonsin gått. Utan min hjälp får hon träna genomvåt. Så jag kör.
Sen vänder jag bilen för att hämta Lillasyster på förskolan. På väg hem stannar vi vid Hemköp. Tre tunga kassar och ett storpack toalettpapper lyfts in i bagageluckan. Lillasyster är trött och gråter. Storebror ringer och ber på sina bara knän att vi ska köpa nytt underställ. Han har upptäckt att det befintliga är fullt av hål och kvällens fotbollsträning är utomhus. Så jag kör till Stadium.
Utan bilen skulle livet vara kallare, blötare, fattigare, svårare och ensammare.
Åter på hemmaplan plockar jag upp varorna och förbereder middag innan det är dags att hämta Lillebror hos en kompis. Jag har lovat Storasyster att vara med på hoppträningen, något som sällan hinns med numera. Eftersom min sambo är på kvällsjobb körs Lillasyster till morbror och moster efter maten. När jag och Storasyster senare åker hem från stallet kör vi förbi återvinningen och sorterar kassarna med plast, papper, metall och glas jag slängt in där bak.
Dagens sista tur med bilen blir vid 22 för att hämta Storebror efter fotbollen. Det är kallt och mörkt och regnar fortfarande. Så jag kör.
Livet. Så ser det ut för helt vanliga familjer. Utan den frihet och flexibilitet som bilen innebär skulle det falla samman. Eller i alla fall bli betydligt sämre. Kallare, blötare, fattigare, svårare och ensammare.
Ändå hävdar antibilisterna envist att bilen är en lyx och huvudsakligen brukas av direktörer som på rent djävulskap kör ensamma i sin SUV fram och tillbaka mellan Lidingö och Östermalm. Ilskan från vänster, över att den nya regeringen på kort tid både utställt löften om att minska reduktionsplikten och behålla och förstärka det nuvarande reseavdraget för bilpendling, vet inga gränser.
Läs också:
Den rödgröna vreden är sprungen ur en fantasi. Bilen är inte för de rika. Bilen är vanliga medborgarens livlina och bästa vän. Enligt en undersökning som Transportföretagen, Bil Sweden och Motorbranschens riksförbund gjorde 2017 har 85 procent av svenskarna minst en bil i hushållet. Utanför storstäderna är siffran 91 procent. De flesta hushåll som saknar bil finns – inte särskilt överraskande – i Stockholm. Där har färre dessutom körkort. Bor man vid en tunnelbanestation, arbetar vid en annan samt har barnens aktiviteter vid en tredje kan det säkert funka utmärkt utan bil. Men att leva så är få förunnat.
Många skulle inte ens kunna försörja sig utan sin bil. Bland annat många företagare, jordbrukare och människor i vård- och omsorgssektorn eller industrin som arbetar skift behöver bilen för att ta sig till och från arbetet. Bilen ger också människor betydligt bättre förutsättningar för att hälsa på och hjälpa äldre släktingar, ha en meningsfull fritid och åka på semester. Ungefär hälften av svenskarna uppger i tidigare nämnda undersökning att de inte skulle kunna bo kvar i sin nuvarande bostad utan bil. Bilen har dessutom ökat jämställdheten genom att ge kvinnor större frihet. Sedan mitten på åttiotalet har antalet kvinnor som äger bil ökat med 95 procent.
Enligt VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, betalar privatbilister i dag mer än dubbelt så mycket i skatt för sitt bilåkande som bilen kostar samhället i olyckor, miljö och väginvesteringar. Den tekniska utvecklingen har lett till betydligt lägre utsläpp och framtiden ser ljus ut när det kommer till ytterligare minskad miljöpåverkan.
Varje gång opinionsbildare hånar bilåkande är det en käftsmäll mot vanliga människor.
Föraktet mot personbilstrafiken är därför kontraproduktivt. Varje gång politiker eller opinionsbildare hånar bilåkande och försvårar och fördyrar för människor att äga en bil är det en käftsmäll mot vanliga människor.
Den tid det tar att trippa mellan våningen i Stockholm city och riksdagshuset lämpar sig väl för att fundera över om hemmasittande, ensamhet, arbetslöshet och en döende landsbygd är ett pris värt att betala för att sitta kvar i det gröna elfenbenstornet. Denna dag – bilens dag – är ett utmärkt tillfälle för sådan tankeverksamhet. Sen kan man fortsätta fira Den fria rörlighetens dag med att åka och hälsa på farfar, gammelmoster eller någon annan som bor där inga tunnelbanor går.