Bidragsentreprenörerna som stjäl från de döda

Statligt finansierade stressbollar

En fuktig tisdagsmorgon i januari kliver jag in på Urban Deli i centrala Stockholm. Det vankas ”Stressfrukost” – ett event anordnat av Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) som en del av rådets större projekt Hållbart Engagemang och Ledarskap (HEL). HEL, som är finansierat av den statliga Arvsfonden, har enligt sin hemsida som syfte att ”skapa förutsättningar för ett hållbart engagemang och ledarskap i ungdomsorganisationer och att minska risken för psykisk ohälsa, negativ stress och utbrändhet i det unga civilsamhället”.

Själva Stressfrukosten innebär gratis käk om man i utbyte lyssnar på en paneldiskussion där representanter från den så kallade idéburna sektorn pratar om ”negativa prestationsnormer” och ohälsa bland unga ideella arbetare.

Upplägget känns, om än aningen fluffigt, väldigt rätt i tiden. Det hållbarhetsfokuserande och übertrendiga Urban Deli. Unga, allvarliga kvinnor som, trots den tidiga morgontimmen, nätverkar självsäkert på sin Lidingödialekt. Den ekologiska hallonjuicen och chiapuddingen som finns att tillgå. Stressbollarna och tygkassarna i Fairtrade-canvas med texten ”Dags för realistiska krav för en välmående rörelse!” som delas ut till publiken. Paneldeltagarna själva: tre blonda kvinnor i 30-årsåldern från organisationerna Ledarinstitutet och Fatta! samt fackförbundet Unionen (för övrigt LSU:s samarbetspartner i projektet).

Jag känner mig nästan lite speciell, lite utvald. Här har de duktigaste, driftigaste och trendigaste människorna i hela Stockholm samlats. Tillsammans ska vi lära oss hur vi bör konfrontera problematiken med den stadigt ökande psykiska ohälsan bland unga människor! Tillsammans ska vi få Sverige att återigen le, orka och må bra!

Eller inte. I stället bjuds vi på 45 minuter av floskler och budskap som man snarare skulle finna inbroderade på en gobeläng hos mormor, än i ett seriöst samtal om ett allvarligt ämne. Vi får lära oss vikten av att ”starta dagen med kärlek”, att ”vara snäll mot dig själv” och att ”fundera över vilka människor som ger oss energi”. Paneldiskussionen når sin kulmen när representanten för Ledarinstitutet beklagar sig över att hon inte hann med sin morgonmeditation eftersom hon fick stressa (!) till eventet. Hennes bot mot sådana problem är att som kompensation säga en positivt laddad mening till sig själv tre gånger om dagen. Det går ju trots allt mycket snabbare än att meditera i 20 minuter!

De stressade aktivisterna stjälper i sig den statligt finansierade chiapuddingen och nickar ivrigt. Jag däremot känner mig mest förvirrad. Enligt LSU:s egen undersökning uppger 83 procent av dess medlemmar att de har problem med stress och psykisk ohälsa. Det är ett allvarligt problem och det är fullt förståeligt att LSU vill göra något åt saken. Projektet HEL fick 8,4 miljoner i stöd från Arvsfonden – lika mycket som en medelinkomsttagare betalar i skatt under 30 års tid. Men trots att Stressfrukostens smörgåsar var goda och tygkassen miljösmart så behöver man inte vara psykolog för att förstå att ett sådant evenemang knappast har någon inverkan på utbrändhet och stress.

Problemet ligger dock inte hos LSU. Problemet ligger hos Arvsfonden.

Ideella projekt och de dödas pengar

Allmänna arvsfonden grundades 1928 av riksdagen, i samband med avskaffandet av arvsrätten för kusiner och avlägsnare släktingar. Om den avlidne inte lämnat ett testamente efter sig och saknar nära släktingar blir fonden per automatik arvinge. Fonden förvaltas av Kammarkollegiet och användes från början till finansiering av bland annat föregångarna till barnbidraget, den allmänna förskolan, studiestödet, barnavårdscentralerna och mödravårdscentralerna.

Efter att stat, landsting och kommun tagit över ansvaret för dessa används Arvsfondens pengar numera till finansiering av ideella projekt till förmån för barn, unga och funktionsnedsatta. Konceptet är sällsynt ur ett globalt perspektiv. Sverige och Island är de enda länderna i världen med ett sådant system. I resten av världen hamnar pengarna direkt i statskassan.

Arvsfondens största problem tycks ligga i att den har alldeles för mycket pengar. Enligt Kammarkollegiet uppgick fondens bokförda värde år 2017 till cirka 4,9 miljarder kronor. Marknadsvärdet låg på drygt 7,9 miljarder. Under det året fick fonden in 805 miljoner kronor netto.

Eftersom Arvsfonden mer eller mindre är tvungen att spendera alla dessa pengar, läggs inte sällan enorma summor på projekt med oklara intentioner och vaga resultat. Det krävs mycket lite av en organisation för att den ska få bidrag för ett projekt. Enligt myndigheten själv behöver projektet uppfylla ett visst antal kriterier (exempelvis att det ska vara ”nyskapande och utvecklande” och att målgruppen är ständigt delaktig i projektet). Man måste utöver detta uppvisa att organisationen vilar på en ”demokratisk värdegrund”. I praktiken tenderar det att innebära att den som skriver bäst ansökan är också den som får pengarna.

På grund av den låga ribban och de flummiga kriterierna har Sveriges bortgångna medborgare tvingats finansiera ett antal märkliga projekt. Ett exempel är Kulturarva. Studieförbundet Vuxenskolan erhöll nästan två miljoner för projektet, som går ut på att ungdomar i Jönköpings län ska ”utforska och utmana sina kulturarv och få möjlighet att utveckla det vidare”. Det är tänkt att projektet ska leda till ökad förståelse för olika kulturer, skapa förutsättningar för integration och att ge ungdomar stöd till att hitta sin plats i samhället. Dess konkreta samhällsnytta och mål är högst oklara och tydlig problembeskrivning saknas i organisationens ansökan om finansiering.

Ett annat exempel är projektet Framtidens e-sport som fick nästan 1,8 miljoner kronor? Föreningen Female Legends strävar efter att locka unga kvinnor till den mansdominerade proffsscenen i TV-spelvärlden. I projektet avser föreningen att verka för en mer inkluderande e-sportsscen. Målgruppen är tjejer, personer som identifierar sig som tjejer och ickebinära personer i åldern 13–25 år. Genom att arrangera särskilda träningsläger för målgruppen och ta fram en handlingsplan för en framtida jämlik e-sport hoppas projektet medverka till nya sammanslutningar av så kallade gamer girls, samt medverka till att etablerade föreningar upprättar planer för en mer jämställd verksamhet.

Med andra ord: inget samhällsproblem tycks vara för litet för Arvsfonden. Så länge projektet uppfyller de vaga kriterierna är pengarna så gott som dina. Få kan påstå att LSU:s stressfrukost inte uppfyller kriteriet om att barn och ungas intressen bör beaktas. Ej heller att projektet inte är inkluderande. Frukosten var ju trots allt gratis, och hur många studenter har annars råd med Urban Delis lyxmackor?

Arvsfonden och islamisterna

För två år sedan slog Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) larm om att Arvsfondens projektpengar har använts för att finansiera våldsbejakande och antidemokratiska organisationer.

Problematiken berör främst projektet Våra Liv, som startades på initiativ av Malmö stad och andra organisationer i Malmö, däribland Islamakademin med imamen Salahuddin Barakat i spetsen. Han har gjort sig ett namn genom att vägra ta en kvinnlig TV-värd från den norska kanalen TV 2 i hand. Han har även öppet kritiserat Gulan Avci (L) efter hennes deltagande i ett seminarium där aktivisten Ayaan Hirsi Ali hållit ett föredrag, då han ansåg att Alis kritik av islam inte var förenlig med muslimska värderingar.

En annan samarbetspartner var kulturföreningen Spiritus Mundi, en organisation vars syfte påstås vara att bygga upp ”nya mötesplatser för människor från olika kulturer och sociala förhållanden”, men vars hela verksamhet tycks gå ut på att söka bidrag för tvetydiga och vaga projekt. Deras grundare och VD Henrik Melius har av författaren och journalisten Lars Åberg kallats för ”entreprenör i bidragsbranschen”, det vill säga en person som behärskat konsten att skriva bidragsansökningar så pass väl, att han driver sin förening på samma sätt som en annan skulle driva ett företag.

Spiritus Mundi, med Melius i spetsen, har bedrivit en hel del verksamhet i länder som Jordanien, Oman och Bahrain, där Melius under en period var skriven. Dessa projekt påstås enligt Melius ha varit ämnade att skapa ett slags ”kulturutbyte” mellan Malmö och länderna som deltagarna i projektet besökte.

Arvsfonden har sedan 2003 skänkt över 23 miljoner kronor till Spiritus Mundis diverse projekt.

Projektet Våra Liv gick ut på att identifiera radikaliserade ungdomar och genom samtal och socialt engagemang omvända dem till goda samhällsmedborgare. Problemet var bara att Spiritus Mundi efter ett helt år enbart hade lyckats hitta en enda radikaliserad ung man. Detta trots budgeten på omkring 30 miljoner, varav 14,5 miljoner kom från Arvsfonden. I stället för att verka för ”ett brett samhällsbyggande perspektiv samt förebyggande avseende riskgrupper och/eller på individnivå” hade föreningen spenderat pengar på mat och dryck, dyra taxiresor samt Spiritus Mundis ordinarie kostnader i form av elräkningar och lokalvård. Föreningen har även vägrat att ge ut lönelistor på begäran av Malmö Stad.

Efter den hårda kritiken från MSB lades Våra Liv ner. Arvsfonden uttrycker det som att ”förutsättningarna för projektets fortsatta genomförande inte var tillräckligt goda”. Tyvärr tycks inte initiativtagarna ha lärt sig av läxan. Strax efter nedläggningen av Våra Liv startades projektet Safe Space Malmö. Initiativtagarna är desamma som bakom Våra Liv – exklusive Spiritus Mundi, men inklusive Islamakademin. Den här gången är målet att ”bygga upp ett regionalt resurscenter som ska förmedla kunskap [och] arbeta demokratistärkande på samhälls-, riskgrupps- och individnivå”. Projektet är i skrivande stund fortfarande pågående, med en saftig budget på omkring 12,5 miljoner kronor.

Ett annat anmärkningsvärt projekt är WAANO, som initierats av Islamiska Förbundet i Järva. Projektet pågick mellan 2015 och 2017 och eftersträvade att utveckla metoder ”som gör unga medvetna om konsekvenserna av att ansluta sig till våldsbejakande extremistiska organisationer”. För detta fick föreningen 1,6 miljoner i projektstöd.

Islamiska Förbundet är en kritiserad organisation. Bland annat har den bjudit in föreläsare med kopplingar till Muslimska Brödraskapet till sina evenemang. Den före detta ordföranden för Järvadistriktet Ibrahim Bouraleh har även uttryckt sig problematiskt vid flera tillfällen. Exempelvis har han hävdat att moralpoliserna i förorterna ”agerar av välvilja” och att de ”försvarar gamla traditioner”, samt att det är av ”välvilja” som män talar om för kvinnor hur de ska klä sig.

Även organisationen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa har varit en stadig bidragstagare. Senast gällde det projektet Salaams Vänner, som syftade till att skapa en interreligiös dialog mellan kristna och muslimer och som bedrivits sedan 2011. SMFR:s generalsekreterare och medgrundare heter Yasri Khan. Låter det bekant? Antagligen. Det är samma miljöpartist som avgick från sitt uppdrag 2016 under en enorm mediestorm efter att ha vägrat ta kvinnor i hand. Salaams Vänner slutade inte att få bidrag efter skandalen.

Enligt Arvsfonden själv ska alla verksamheter som får projektstöd vila på en demokratisk värdegrund. Det innebär bland annat lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett könstillhörighet, etnicitet eller religion. Att organisationer som Islamakademin, Islamiska Föreningen och SMFR då erhåller bidrag väcker frågetecken.

Dyrt att följa lagstiftning?

På senare tid har Arvsfonden inte bara fått kritik av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, utan även av Riksrevisionen och Statskontoret. De menar att det finns en brist på uppföljning och redovisning av projekt, samt att komplexitet i ut- och inbetalningar, tidigare bedrägerier och det höga utbetalningstrycket leder till svårigheter att utföra en grundlig förvaltningsrevision.

Riksrevisionens senaste granskning av Arvsfonden är ingen munter läsning. Genomgången av rutinerna och den interna styrningen under 2018 har visat att myndigheten lider av djupa strukturella problem. Enligt Förordningen om Allmänna arvsfonden är myndigheten förpliktigad att redovisa alla intäkter av gåvor, det vill säga intäkterna som erhålls från dödsbon. Arvsfonden har dock enbart redovisat de finansiella tillgångarna. Intäkter i form av fastigheter och diverse antikviteter tycks ha bortfallit från redovisningen.

Därutöver saknas styrdokument för värdering av olika tillgångsslag när man gör en bouppteckning, vilket i sin tur medför risken att värdering av tillgångar i olika dödsbon inte sker enhetligt. Riksrevisionen lyckades genom stickprov bekräfta att fall där myndigheten gjort felaktiga värderingar verkligen förekommer. Myndigheten har även påvisat hur Arvsfonden systematiskt begår felaktigheter vid bokföring av projektstöd.

Arvsfonden själv hävdar att ”en fullständig tillämpning av regelverket [skulle] innebära kraftigt ökade administrativa kostnader”.

Det verkar alltså finnas ett behov av omprioritering i budgeten. Samtidigt som Arvsfonden påstår att den inte har råd att följa lagstiftning, har den råd med finansiering av projekt som Antologi. Projektet, som initierades av Lokalföreningen hepatit C i Västra Götaland, kom till av att ledningen var trött på att medlemmarna ständigt stigmatiseras på grund av sin sjukdom. Lösningen? Projektet Antologi, där medlemmarna och andra personer med hepatit C får skriva fram sina egna berättelser och erfarenheter. Antologin kommer att produceras genom skrivarworkshops, med stöd av redaktörer och en professionell skrivarcoach. För enbart de 851 000 kronor som Arvsfonden delade ut åt deltagarna i detta projekt hade myndigheten i stället kunnat anställa en revisor.

Är förtroendet hos allmänheten förbrukat?

När en statlig myndighet med uppdraget att förvalta andra individers tillgångar trampar i klaveret om och om igen, kan man fråga sig: är dess existens verkligen legitim? Att ständigt lyckas skänka pengar till i bästa fall flummiga och i värsta fall samhällsfientliga organisationer, och dessutom för projekt vars samhällsnytta inte går att bevisa, är en konst som Arvsfonden tyvärr tycks behärska. Att myndigheten därutöver kontinuerligt misslyckas med att lämna fullständiga redovisningar av sina finanser gör inte saken bättre. Dessutom har den visat sig ovillig att ta ansvar, genom att skylla på ökade administrativa kostnader när det är tydligt att det finns gott om pengar inom myndigheten. Problemet är snarare hur de allokeras.

Jag lämnar Urban Deli med min nya tygkasse i ena handen och resten av hallonjuicen i den andra. Är jag mätt och belåten på statlig bekostnad? Ja. Har jag lärt mig om hur jag hanterar stress? Tveksamt. Vänder sig den stackars bortgångna damen, vars kristallvaser gått till att finansiera projektet, i sin grav? Antagligen, och ingen skulle klandra henne för det.

Det är märkligt att inte Arvsfondens varande diskuteras mer aktivt, med tanke på hur lite förtroende den inger såväl Riksrevisionen som många andra. Medan vi inväntar den debatten, kan de som inte vill att deras livsbesparingar spenderas på chiapudding, tonåriga e-atleter eller kvinnofientliga islamister skriva ett testamente snarast. Hellre välja själv, än låta Arvsfonden avgöra.