Alice Teodorescu Måwe: Bidragsberoendet äventyrar välfärdskontraktet

Reciprocitet, eller ömsesidighet, är ett begrepp som beskriver en situation av utbyte. Marcel Mauss analysmodell av gåvoutbyten som ligger till grund för tanken om reciprocitet innehåller tre moment: en skyldighet att ge gåvor, att motta gåvor, och att ge tillbaka gåvor. Givandet är visserligen ovillkorligt men den som ger gåvan väntar sig, underförstått, något tillbaka. There ain’t no such thing as a free lunch.

Reciprocitetsbegreppet handlar således om rättigheter och skyldigheter. Bägge parter ska ha behållning av samarbetet, om någon av parterna känner sig utnyttjad kommer samarbetet förr eller senare att upphöra. 

I Richard Cooksons klassiska experiment delades försökspersonerna upp i fem grupper som inför varje spel tilldelades 400 spelmarker att fördela mellan sig själva och en pott avsedd för gruppen. Varje spelare fick sedan hälften av det som givits till potten, utöver det spelaren själv valt att behålla. Fördelningen förblev okänd för de övriga deltagarna. Ett tydligt mönster kunde skönjas: initialt gav de flesta omkring hälften till den gemensamma potten för att stegvis behålla alltmer själva. Vidare kan konstateras att spelarna ville bidra, men inte så att allmännyttan översteg egennyttan. En annan slutsats var att den som alltid bidrar, även när andra avstår, undanröjer incitamenten för andra att bidra.

Samarbetet riskerar att avbrytas när några alltid bidrar medan andra alltid tar. 

Samarbetet riskerar att avbrytas när några alltid bidrar medan andra alltid tar. Det goda, rentav moraliskt rätta, kan alltså resultera i negativa konsekvenser för gruppen som helhet.

I ett senare experiment gavs försökspersonerna möjlighet att bestraffa andra utifrån information om hur mycket var och en givit till potten. Risken att bötfällas ökade ju mer en spelare avvek från normen genom att skänka ett lägre belopp till det gemensamma. Resultatet visade att människor vill samarbeta, särskilt när det gynnar dem själva, men inte bidra mer än andra. Men också att viljan att ”straffa” den som avviker från normen är stor. 

Detta för oss in på den svenska välfärdsstatens konstruktion. Den är ett bygge som till betydande del vilar på just ömsesidighet, alltså reciprocitet, liksom på en rad premisser som såväl arbetarklassen som den allt större medelklassen gemensamt ställt sig bakom. Det handlar om synen på att det ska löna sig att arbeta och utbilda sig, men också om att genomföra sina arbetsuppgifter med stolthet och på ett klanderfritt sätt. Det vill säga att flit, företagsamhet, pålitlighet, strävsamhet, kompetens och ansträngning är dygder med ett reellt värde, för såväl individen som gruppen, och som danar karaktären och gynnar samhället. Arbetslinjen in action, med andra ord. 

Så när arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) konstaterar att arbetslösa invandrade bör tvingas flytta dit jobben finns och att kraven på språkkunskaper behöver öka borde det inte uppfattas som det minsta märkligt. Särskilt inte om man är anhängare av den svenska välfärdsmodellen som till syvende och sist står och faller med reciprocitetsprincipen. Men ändå är det, märkligt nog, just från de som vurmar mest för välfärdsstaten som den fränaste kritiken kommer. 

Det är inte helt enkelt att förstå logiken. Arbetslösheten bland utrikes födda är enorm, enligt SCB uppgick i mars i år till 16 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda var 4,6 procent. Totalt finns 400 000 arbetslösa samtidigt som det råder arbetskraftsbrist i flera branscher och regioner och finns mer än 200 000 lediga jobb. Som ett resultat av detta, liksom av den åldrande befolkningen, pensionsavgångarna som slår hårt mot traditionella välfärdsyrken parallellt med att befolkningens behov av att tjänsterna ökar, riskerar en situation där allt färre ska försörja allt fler att cementeras. 

Att i det läget inte fråga sig om det verkligen är rimligt att friska, arbetsföra och uppenbart handlingskraftiga människor ska leva på bidrag, utan krav på motprestation, framstår som en aning verklighetsfrånvänt.

I en intervju konstaterar Pehrson (L): ”Devisen som gäller nu är att alla har lika rättigheter och lika skyldigheter. Vi måste få in personens ansvar. Det är ju fantastiskt att människor har fått stanna i Sverige men då måste personerna ta ett personligt ansvar. Det är ändå individen som har valt att komma till Sverige”.

Redan i dag finns krav på att arbetslösa ska flytta dit jobben finns för att kunna fortsätta behålla sin ersättning. Men i praktiken är det sisådär med efterlevnaden av reglerna. Detta behöver uppenbarligen följas upp av ansvarig myndighet och sanktioner mot de som inte följer reglerna måste oftare införas. 

Det behövs en diskussion som tar sikte på dygder och moral i det svenska välfärdskontraktet. 

Men framför allt behövs en diskussion som tar sikte på dygder och moral i det svenska välfärdskontraktet. För avsaknaden av reciprocitet påverkar skattemoralen och solidariteten, och gör att ett växande agg mellan de som bidrar och de som år efter år bara tar, alltmer kan skönjas.

Det går nämligen inte att enbart förlita sig på ekonomiska incitament som exempelvis skattesänkningar, om man inte samtidigt lyckas reformera bidragspolitiken. Det är därför orimligt att den som är ny i Sverige ska ha tillgång till hela det svenska smörgåsbordet av bidrag och ersättningar från första dag. Som i vilket annat försäkringssystem är det rimligt att först kvalificera sig till det gemensamma systemet genom (skatte)insättningar och år i landet innan uttag kan komma ifråga. 

Om man inför krav på aktivitet som en motprestation för att kunna erhålla bidrag, och verkligen säkerställer att de bidrag som finns är av den övergångskaraktär som de ursprungligen var tänkta att vara, behöver de inte nödvändigtvis sänkas. Om man däremot inte inför aktivitetsplikt är det orimligt att de sammanlagda bidragen ska nå samma nivå som de lägst betalda jobben. 

Så vad skulle aktivitetsplikten kunna innebära? Redan år 2005 presenterade hjärnan bakom dåvarande Folkpartiets integrationspolitik Mauricio Rojas en rad förslag som, om de hade förverkligats, hade kunnat rädda Sverige från många av de problem som i dag känns övermäktiga. 

Bland annat föreslogs en femdagars jobb- och utvecklingsgaranti som skulle omfatta alla arbetsföra som på grund av brist på arbete ansökte om dåtidens socialbidrag. Garantin skulle bestå av samhällsnyttigt arbete kombinerat med jobbsökande och andra utvecklande aktiviteter. Den som vägrade medverka i jobbgarantin på heltid skulle enligt förslaget inte vara berättigad till ekonomiskt bistånd. Ersättningen skulle ligga över socialbidragsnormen, men under de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden. 

Det är åt detta håll regeringen bör gå, av såväl moraliska som samhällsekonomiska skäl. Det svenska välfärdskontraktet kan bara värnas om de dygder som historiskt möjliggjort klassresor och ett växande välstånd åter premieras. Det ska vara självklart att hjälpa den som är i nöd. Men lika självklart måste det vara att sträva efter att resa sig, att göra sitt yttersta, och att ge tillbaka.

Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!