Bevara oss från fastighetsskatten

Ekonomer skolade i neoklassisk tradition, den som helt dominerar ekonomskrået i dag, ser på ekonomin och dess aktörer med en ofta orimligt förenklad utgångspunkt. Det är välinformerade och rationella aktörer med konsistenta preferenser som befolkar samhället. Inte individer med olika viljor över tid och med allt annat än perfekt information, som också styrs av annat än rationella överväganden.

Ett av de mest basala behoven är att ha en bostad som känns som ”hemma”. Från den grunden kan en enskilda sedan forma sitt liv och göra sina olika val, men ett hem är nödvändigt. Och särskilt i ett land som Sverige där mörker och kyla präglar tillvaron stora delar av året.

Den egna bostaden som en zon fredad från ingrepp från politiken och det offentliga ”samhället” är också en central del i en frihetligt liberal samhällssyn. I mitt eget hem kan jag vara som jag vill inom de ramar för mänsklig samlevnad och hänsyn till andra som växer ur generationers nedärvda erfarenheter. Här i landet håller vi skyddet av individens rätt från inverkan från andra högt; både fysiskt, psykiskt och åsiktsmässigt. I den egna hemmiljön ska inte beslut av politiska församlingar med enkel majoritet påverka mina val och min livsstil.

Att denna autonoma sfär och denna privatlivets helgd var en väsentlig komponent i de som diskuterade och analyserade det moderna samhällets framväxt under slutet av 1700-tal och 1800-tal, är något som i dag de flesta glömmer bort. Numer anser vi oss kunna göra ingrepp i denna sfär lite som det passar, utan närmare eftertanke.

Vi vill ha våra bostäder och vi vill ha dem ifred från statliga skatteingrepp.

Från ekonomernas sida har man i stort sett tappat bort detta klassiska liberala idéarv. Skatter och finansieringen av den offentliga verksamheten har blivit en fråga om ”optimal beskattning” byggd på rationalistiska argument. Skatterna ska tas ut, oavsett på vilken nivå de ligger, på de ”objekt” som ger lägst ”snedvridning” i ekonomin. Att grundproblemet är att skattenivån tillåtits bli för hög så att det inte går att undvika snedvridningar glöms då lätt bort. Här ska optimeras, oavsett vilken nivå skatterna ligger på.

Ett sådant synsätt leder till att skatterna måste vara höga på de flesta områden. Och med höga skatter måste man börja rikta in sig på att beskatta sådana områden och objekt som inte lätt kan undandras skatt. Just så kommer bostäder upp i debatten. Eftersom de inte kan flyttas så är de perfekta som kandidater för höjd skatt, utifrån detta synsätt. Det är därför vi ser dem återintroduceras i debatten om en eventuell skattereform. Höj skatten på boende.

Från en ideologisk utgångspunkt finns det samtidigt få frågor som är så minerade som fastighetsskatten. När vi senast hade en (hög) fastighetsskatt ledde det till en närmast ohanterlig debatt. Prisuppgångar på hus och bostäder där enskilda bott sedan generationer gjorde det omöjligt att bo kvar i släktgården. Äldre med låg inkomst fick ta lån för att betala skatt, om de nu fick lån. Många tvingades sälja sina hus i en utsatt situation för att kunna betala skatten till staten. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar politisk inställning. Vi vill ha våra bostäder och vi vill ha dem ifred från statliga skatteingrepp. Det är en djupt rotad känsla och inställning hos en majoritet av svenskarna.

Det enda rimliga när vi ska se över skattesystemet är att sänka det totala skatteuttaget. Endast på det sättet kan vi få en rimlig diskussion om hur skatt fortsatt ska tas ut. Det bör vara en intresseprincip som är vägledande för skatters uttag i stort. Det innebär att de som har intresse av att en tjänst eller produkt tillhandahålls av det offentliga är de som också träffas av finansieringsbördan. Endast när det gäller verkligt gemensamma områden i det offentliga bör generella skatteformer tillämpas.

Bostaden är en fredad del av samhället där individens bestämmande bör vara så stort som möjligt.

Exempel på sådana gemensamma områden är rättsväsende, polis, försvar, grundläggande utbildning, sjukvård och ett visst socialt grundskydd. Övriga områden bör om möjligt finansieras med avgifter eller läggas utanför den offentliga sektorn.

Progressivitet i generella skatteskalor bör också undvikas så långt det är möjligt. Sådana bygger på otydliga och svagt underbyggda uppfattningar om att utjämning av förhållanden är önskvärda och ”effektiva”. De negativa följderna är däremot välstuderade, till exempel i form av olika tröskeleffekter.

På samma sätt som fastighetsskatt bör undvikas bör man också kunna avskaffa skatteförmåner som avdragsrätt för räntor på fastighetsrelaterade lån. En avveckling av avdragsrätten behöver koordineras med andra förändringar men borde kunna göras under en tioårsperiod.

Lämna dock våra boenden utanför diskussionen om skattesystemet. Bostaden är en fredad del av samhället där individens bestämmande bör vara så stort som möjligt. Detta bör vara en av de bärande principerna i den skattereform som vore välkommen att genomföra.