År 1876 tog amerikanen Alexander Graham Bell ut patent på en telefon och hans uppfinning demonstrerades året därpå i Sverige. Telefonen hade inledningsvis en räckvidd på ett par kilometer. Telegrafverkets generaldirektör Daniel Nordlander ansåg att telefonen på sin höjd skulle komma att användas för att ringa Telegrafverket och meddela innehållet i telegrammen. Detta gjorde att telefonin i Sverige inledningsvis stod helt öppen för privata entreprenörer. 

Lars Magnus Ericsson hade 1876 öppnat en liten elektromekanisk verkstad i Stockholm. Där skulle han bland annat reparera telegrafutrustning och mätinstrument. I december 1877 köpte Ericsson några Belltelefoner för att med dem som mall tillverka telefoner för försäljning. Detta var helt lagligt eftersom Bell inte hade tagit ut något svenskt patent, och i november 1878 levererade Ericsson sina första telefoner. År 1880 tillverkade Ericsson både egna telefoner och växlar, och ytterligare ett år senare kom ett viktigt genombrott då företaget fick leverera utrustning till nya telefonnät i Gävle och norska Bergen. 

Ericsson tog fram en rad nya konstruktioner för telefoner och växlar. Hustrun Hilda spelade en viktig roll – i praktiken närmast vice VD – under uppbyggnadsfasen. Hon var också chef för lindningsavdelningen som hade kvinnor anställda.

År 1880 öppnade Stockholm Bell det första lokala telefonnätet i Sverige. Företaget tog ordentligt betalt för sina tjänster, vilket irriterade Henrik Tore Cedergren. Han hade i december 1877 dragit en av de allra första telefonlinjerna i Sverige mellan sin juveleraraffär och bostaden i Stockholm. Han försökte nu förmå Bell att sänka priserna. Då detta inte lyckades grundade Cedergren i stället Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) 1883.

Cedergrens vision, som han då var tämligen ensam om, var att telefonen skulle spridas till vanliga människors hem.

Cedergren hade en vision, som han då var tämligen ensam om, nämligen att telefonen skulle spridas till vanliga människors hem. Eftersom han inte fick köpa amerikansk utrustning från Bell, tog han kontakt med Lars Magnus Ericsson, som nu fick leverera telefoner och växlar. Cedergrens affärsidé var att erbjuda gratis telefonapparater om man tecknade abonnemang, vilket gjorde att många nu tecknade abonnemang – och till att SAT blev ett mycket lönsamt företag.

En hård konkurrens uppstod mellan Stockholm Bell och SAT, vilket ledde till låga priser och snabb spridning av telefonen. År 1885 fanns cirka 5 000 abonnenter i huvudstaden, vilket var fler än i någon annan stad i världen. Några år senare köptes Bell-bolaget av SAT samtidigt som Telegrafverket startade ett allmänt telefonnät i Stockholm. 

Telegrafverket lyckades snabbt köpa upp de privata bolagen utanför Stockholm, men i huvudstaden blev det hård konkurrens med SAT. Konkurrensen pressade priserna och gjorde att Stockholm behöll sin ställning som internationellt ledande telefonstad. Sverige var vid sekelskiftet ett av världens telefontätaste länder. Skämttidningen Nya Söndags-Nisse skrev 1897: ”Det återstår ännu att göra telefonen portativ, så att man kan ha den hängande vid örat, äfven när man är ute och löper i staden.”

På 1890-talet startade såväl SAT som Telegrafverket egen tillverkning av telefonutrustning, vilket tvingade LM Ericsson att satsa på exportmarknaderna. Under 1890-talet fick LM kunder över hela världen och den första utlandsfabriken etablerades i Sankt Petersburg 1897. Vid sekelskiftet stod försäljningen utanför Sverige för 95 procent av LM Ericssons intäkter och något senare övervägde Lars Magnus Ericsson, på grund av missnöje med de svenska förhållandena, att flytta huvudkontoret till Sankt Petersburg.

År 1900 fick SAT uppdraget att driva telefonsystem i Moskva och Warszawa. Detta gjorde att samarbetet mellan SAT och Ericsson återupptogs och fördjupades. Lars Magnus Ericsson avgick som VD i LM Ericsson år 1900 och tre år senare lämnade han även styrelsen. Henrik Tore Cedergren var VD i SAT fram till sin död 1909.

Efter många års diskussioner godkände riksdagen 1918 att Telegrafverket fick köpa SAT:s nät i Stockholm. Kort därefter gick LM Ericsson och SAT samman. Genom fusionen kunde företagen konsolidera sin ställning, vilket behövdes inte minst på grund av att deras anläggningar i Ryssland hade konfiskerats efter den kommunistiska statskuppen 1917.

Drivande bakom socialiseringen av SAT:s Stockholmsnät var högerledaren Arvid Lindman. Eftersom han även låg bakom det statliga ägandet i LKAB framstår han som en av Sveriges mest framgångsrika socialiseringspolitiker.

***

LM Ericsson blev under 1900-talet en världsledande tillverkare av telekomutrustning. De telefonväxlar som företaget tillverkade ännu på 1960-talet byggde på samma elektromekaniska basteknologi som hade utvecklats i samband med automatiseringens genombrott på 1920-talet. Den elektroniska teleteknik som slog igenom på 1970-talet innebar ett helt nytt sätt att utveckla, konstruera och tillverka teleutrustning. Det var ingalunda självklart att LM Ericsson skulle klara den utmaningen. Men Ericsson blev den enda betydande telefonindustrin i världen från den elektromekaniska eran som har överlevt till vår tid. 

Redan 1963 hade LM Ericsson som första företag i världen levererat elektroniska telestationer till amerikanska flygvapnet. Ericssons första kommersiella datorstyrda automatsystem, AKE-projektet, startade 1962. Tre år senare sade LM:s VD Björn Lundvall:

Vi tror på telefonnätets utveckling till ett hela samhällets servicenät, över vilket tjänster av de mest skiftande slag överförs och förmedlas: tal, musik, bild, data, fjärravläsningar och fjärrstyrningar – samtidigt som detta nät med hjälp av kablar, länkar och satelliter byggs ut till ett globalt integrerat nät. Vi har ännu bara sett början av telefonins utveckling.

Lundvall tog, tillsammans med Televerkets generaldirektör Bertil Bjurel, initiativ till att 1970 bilda ett gemensamt utvecklingsbolag, Ellemtel. Marcus Wallenberg gav sin välsignelse till projektet. Senare samma dag gav även regeringen klartecken. Därmed hade förutsättningar skapats för en svensk kraftsamling kring den nya teletekniken. 

Det fanns en hel del kritik inom LM Ericsson mot att bilda detta bolag. Många ansåg att LM borde driva utvecklingsarbetet på egen hand. Kanske var det dessutom för tidigt att börja utveckla ett nytt system. Varför inte vidareutveckla AKE i stället? LM Ericsson hade i början på 1970-talet flera beställningar på AKE. Men det var en relativt dyr och långsam växel och inte lönsam för större stationer. 

År 1972 ställdes LM Ericssons ledning inför ett avgörande strategiskt val. Inom Ellemtel hade man inlett arbetet på att utveckla ett mycket avancerat elektroniskt telefonsystem, AXE. Men det skulle ta flera år att utveckla. Kanske skulle konkurrenterna under tiden hinna få ordentligt fotfäste på marknaden för sina elektroniska system. Inom LM Ericsson hade ett förslag till ny AKE-växel presenterats 1971. Den skulle hinna bli klar snabbare och vara klart billigare än AXE. 

Hårda interna diskussioner följde om vilken väg LM Ericsson skulle välja. Televerket ville satsa på AXE och i maj 1972 valde LM samma linje. Ellemtel lyckades under chefsingenjören Bengt Gunnar Magnussons ledning lösa de tekniska problemen på ett lysande sätt. Och då det gällde marknaden, hade LM Ericsson en hel del tur.

När den värsta krisen var över, var världens första datorstyrda digitala telefonsystem, AXE, klart för försäljning. 

Året efter beslutet om att satsa på AXE, inträffade oljekrisen. Beställningarna på telefonutrustningar låg på en mycket låg nivå just under de år som LM Ericsson inte hade så mycket nytt att erbjuda. Och när den värsta krisen var över, var världens första datorstyrda digitala telefonsystem, AXE, klart för försäljning. 

AXE-projektet kom att bli ett av Sveriges största tekniska utvecklingsprojekt någonsin. År 1976 kunde den första analoga stationen i Södertälje prövas och året efter togs den i full drift. År 1978 blev den digitala versionen färdig. AXE blev en av Sveriges största exportprodukter någonsin och världens mest sålda telesystem. AXE lade också grunden till Ericssons framgångar inom mobiltelefonin.

År 1969 beslöt de nordiska telemyndigheterna att bilda NMT-gruppen för att utveckla ett helautomatiskt mobiltelesystem. Under hård kritik från många håll drev Östen Mäkitalo på Televerkets radiolaboratorium igenom att systemet skulle möjliggöra överflyttning mellan basstationer under pågående samtal och automatisk sökning av alla abonnenter, oavsett var de befann sig inom täckningsområdet. Därför var man tvungna att vänta ett par år tills en tillräckligt avancerad mikroelektronik hade utvecklats.

En avgörande innovation för mobiltelefonins användbarhet gjordes av Laila Ohlgren på Televerket 1979. NMT-systemet var då nästan färdigutvecklat men man hade problem med uppkopplingen av samtal. Om det uppstod en störning i radioförbindelsen medan man slog numret kunde uppkopplingen misslyckas. Ohlgrens innovation innebär att man först slår numret och sedan trycker på en särskild uppkopplingsknapp. Därigenom ökade kapaciteten i nätet och risken för att samtal inte kunde kopplas upp minskade. 

LM Ericsson hade levererat utrustning till de svenska mobiltelefonnäten ända sedan 1950-talet. Men detta var en mycket liten del av företagets verksamhet, och ledningens intresse var tämligen begränsat. Den var åren omkring 1980 mer intresserad av att utveckla ett annat område vid sidan av kärnverksamheten fast telefoni, nämligen kontorsautomation. Ericsson köpte Facits och Saabs datorverksamheter. Företaget skulle nu skapa infrastrukturen för det papperslösa kontoret. Men varken tekniken eller marknaden var mogen för detta. Ericssons egen persondator, Step/one, blev ingen succé. År 1988 såldes hela datorverksamheten till Nokia.

Världens första cellulära mobilsystem, ett NMT-system levererat av LM Ericsson, togs i drift i Saudiarabien 1981. 

Då NMT-näten skulle byggas upp ville LM Ericssons ledning först erbjuda AKE-växlar. Men Televerket nöjde sig inte med detta utan krävde en AXE-växel anpassad för mobiltelefoni, vilket LM accepterade. Detta resulterade i MTX-växeln som blev basen för Ericssons världsledande ställning inom mobila system. 

Världens första cellulära mobilsystem, ett NMT-system levererat av LM Ericsson, togs i drift i Saudiarabien 1981. Det analoga NMT-systemet var världens första moderna mobiltelefonsystem. Det fick stor internationell spridning och är en viktig förklaring till senare nordiska framgångar inom mobiltelefonin.

Ericssons mobilverksamhet låg i Kista och leddes av Åke Lundqvist. Han insåg långt före koncernledningen att mobiltelefonin hade en stor potential. Lundqvist värnade om mobilverksamheten som en obyråkratisk organisation, präglad av nybyggaranda. Hans råd till sina unga medarbetare var: ”Om du vill veta hur du ska göra, så tar du reda på hur de gör på huvudkontoret. Sedan gör du tvärtom.” Och på det mer byråkratiska huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd. 

Eftersom Ericssons ledning länge var fokuserad på annat än mobiltelefoni kunde Kista fungera som en liten självstyrande entreprenörsorganisation inom den mer byråkratiska jättekoncernen, vilket var en förutsättning för mobilsidans framgångar.

***

Ericsson hade fått en stark position inom NMT. Men det stora genombrottet kom med det digitala GSM-systemet. Östen Mäkitalo gjorde en skiss till standard för ett digitalt system redan 1982 som i mycket liknade det som sedan blev internationell standard. GSM kom att bli en stor succé och bidrog starkt till att Europa fick en ledande ställning inom mobiltelefonin. Ericsson blev under 1990-talet det enda företaget i världen som kunde leverera mobila system enligt alla förekommande standarder och företaget fick över 40 procent av världsmarknaden för mobila telefonsystem. 

Televerket hade ett de facto-monopol, inte ett de jure-monopol.

Telegrafverket fick en monopolställning på telefontjänster i Sverige 1918. Men det var ett de facto-monopol, inte ett de jure-monopol. Och inom mobiltelefonin hade det sedan 1965 funnits icke-lokala privata mobilnät i Sverige. I Sverige trädde en ny telelagstiftning i kraft 1993 som var världens kanske mest liberala. Televerket omvandlades till ett aktiebolag med namnet Telia. Både från politiskt och fackligt håll, liksom från Televerket och Ericsson, restes invändningar mot avregleringarna.

Jan Stenbeck köpte 1981 det största privata mobilnätet i Sverige, Företagstelefon, som nu fick byta namn till Comvik (senare Comviq). Det hade sina rötter i Tele-Larm som startades 1965 av den djupt religiöse Per Erik Petersson i Jönköping. Han drev Wikanders Ur & Optikaffär men ville bygga upp en ny affärsverksamhet så att han kunde ge större gåvor till missionsverksamhet. 

År 1981 startade Comvik ett automatiskt mobilnät. Stenbeck lanserade samma idé som Henrik Tore Cedergren hade gjort hundra år tidigare: gratis telefon till den som tecknade abonnemang.

En strid med Televerket uppstod när Comvik begärde att få tillstånd för automatisk överkoppling från sitt nät till det fasta telenätet. Televerket avslog denna begäran den 1 oktober 1981, samma dag som Televerket öppnade ett nytt, modernt mobilsystem med automatisk överkoppling, NMT 450.

Comvik gick då till regeringen som bad bland annat Näringsfrihetsombudsmannen (NO) och LM Ericsson att yttra sig i ärendet. NO ställde sig på Comviks sida. Televerket fick å andra sidan stöd från LM Ericsson som hävdade att ett nationellt och icke-konkurrensutsatt mobilnät var en förutsättning för en snabb expansion av mobiltelefonin i Sverige och därmed för en industriell framgång och tryggad sysselsättning i Sverige för LM. 

Regeringsbeslutet 1981 innebar ett bifall till Comviks ansökan. Sverige blev det första landet i världen med två konkurrerande mobiloperatörer inom cellulär mobiltelefoni. Det ansvariga statsrådet, kommunikationsminister Claes Elmstedt (C), är i dag en bortglömd hjälte. Hans beslut var nämligen avgörande för det kommande svenska teleundret – och för Ericssons stora framgångar. Men det hade alltså fattats mot Ericssons vilja. Ericsson vägrade leverera utrustning till Comvik, varför Stenbeck i stället köpte den från Nokia som därigenom fick en fin inträdesbiljett i den nya mobiltelevärlden.

Regeringens motiv för att gå Stenbeck till mötes var knappast uttryck för någon visionär syn på mobiltelefonin. Beslutet byggde snarare på att regeringen tyckte det var bra med lite konkurrens på en marginell del av svensk telemarknad. 

Omslagsfoto föreställande Lars Magnus Ericssons byst vid Telefonplan i Stockholm: Fredrik Sandberg/SCANPIX