Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”

I 46 år har jag följt utvecklingen i Mellanöstern, under 36 av dessa år som journalist och författare. Som reporter anställd på bland annat SVT var det länge mitt jobb att rapportera om den politiska processen och den palestinska civilbefolkningens förfärliga levnadsvillkor i miserabla flyktingläger, eller i kamp med israeliska bosättare på ockuperad mark. Det var lätt att sympatisera med palestiniernas nationalistiska aspirationer, deras dröm om en egen stat.

I dag har jag tänkt om. Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat. Jag anser att det i stället är Israels krav på säkra och erkända gränser som har högsta prioritet.

Israel och palestinierna

Jag kom till Israel första gången 1972, som ung och äventyrslysten resenär. Det var första anhalten utanför Europa på min planerade jorden-runt-resa. Jag blev volontärarbetare på ett kollektivjordbruk, en kibbutz, och stannade där i nio månader. Det blev en mycket formativ period i mitt liv som jag ofta återkommer till i mina tankar. Jag älskade det pengalösa kibbutzlivet och utvecklade en djup respekt, närmast beundran, för de israeler som blev mina vänner där. De var sionister och socialister.

Den sionistiska grundideologin byggde på ett förhärligande av de ideal som kibbutzerna stod för, och innan Israel industrialiserades och fortfarande till stor del var ett jordbrukarsamhälle skulle den israeliske mönstermedborgaren vara bonde, intellektuell och soldat. Landet hade en solid demokratisk struktur med fungerande fackföreningar.

Det fanns egentligen bara ett problem, och det var det som hade uppstått fem år tidigare, under sexdagarskriget i juni 1967. Det var då Israel slog tillbaka ett arabiskt flerfrontsangrepp och erövrade det egyptiska Sinai och Gazaremsan, området väster om Jordanfloden kallat Västbanken samt Golanhöjderna, gränsande till Syrien.

Jag tror inte längre att det är möjligt för palestinierna att under överskådlig tid bygga en fungerande, demokratisk nationalstat.

Där stod man nu med ansvar för en miljonhövdad arabisk befolkning, boende på mark som utgjorde en lockande hägring för israeliska bosättare som såg territoriell expansion som enda möjlighet för den judiska staten att säkra sin existens. Hur skulle det demokratiska Israel förhålla sig till sina ockuperade palestinska undersåtar? Om de erövrade områdena annekterades, alltså formellt införlivades med Israel, så skulle den israeliska regeringen inte kunna undkomma kravet på att ge israeliskt medborgarskap till de araber som bodde där. Och det skulle innebära att den judiska staten Israel snart inte skulle vara judisk längre.

Den israeliska lösningen på detta dilemma blev att permanenta ockupationen och upprätta israeliska, judiska enklaver på de ockuperade områdena. Bosättningar som i all praktisk mening utgjorde en del av Israel, men på arabisk mark. Det var ingen hållbar lösning.

Socialdemokraterna väljer sida

Israel styrdes under lång tid av det israeliska arbetarpartiet som var anslutet till socialistinternationalen. Fram till 1977 var samtliga israeliska premiärministrar socialdemokrater, alltså tillhörande arbetarpartiet. Detta borde vara som skräddarsytt för att få svenska socialdemokrater att älska Israel. I stället blev det tvärtom. Under Tage Erlanders tid som statsminister förde Sverige en politik som kan kallas Israelvänlig men efter sexdagarskriget 1967 förändrades det. När Olof Palme tillträdde som statsminister skedde en total omsvängning och Sverige blev sedermera en av den palestinska rörelsen PLO:s starkaste tillskyndare. En personlig vänskap utvecklades mellan Palme och PLO-ledaren Yassir Arafat.

Svenska socialdemokrater och även vänstern valde att ställa sig på PLO:s sida. En organisation helt renons på demokrati. Toppstyrd med brutala metoder och ständigt utsatt för fraktionsstrider och splittring. Ledarskapet var korrumperat, biståndspengar försnillades och hela rörelsen var starkt beroende av despotiska arabiska diktatorer som Muammar Khadaffi, Hafez Assad och Saddam Hussein, samt naturligtvis av Sovjetunionen. Det var också uppenbart att palestinierna användes som schackpjäser i Mellanöstern för att de arabiska diktatorerna skulle kunna bedriva sitt maktspel.

Abbas valdes för en fyraårsperiod men siktar nu uppenbarligen på att sitta kvar livet ut. I det avseendet skiljer han sig inte från vilken vanlig diktator som helst.

När jag 2008 besökte den tidigare svenske konsuln Arnold Hjertström i hans hem strax norr om Jerusalem där han vårdade sin dödssjuka palestinska hustru Sylvia, berättade han sitt livs historia för mig. Han installerade sig som konsul i östra Jerusalem i april 1967, då den delen av staden fortfarande styrdes av Jordanien. Tre månader senare bröt kriget ut och Hjertström fann sig plötsligt vara konsul i Israel. Han kom att ägna resten av sitt liv åt att söka fred mellan Israel och palestinierna.

Han började odla kontakter med palestinska borgmästare på Västbanken som var frustrerade och missnöjda med exilorganisationen PLO. De sökte pragmatiska lösningar, de ville skapa egna förhandlingsmöjligheter med den israeliska regeringen. Borgmästarnas initiativ krävde en respekterad mellanhand och Hjertström kontaktade då, i mitten av 1980-talet, den nye svenske utrikesministern Sten Andersson. Denne kom till Jerusalem. Han träffade borgmästarna och läxade, enligt Hjertström, upp dem efter noter för deras bristande lojalitet mot PLO och beordrade dem att rätta in sig i ledet. För Sten Andersson blev Israel – Palestinakonflikten en hjärtefråga och även han utvecklade en personlig vänskap med Yassir Arafat.

När Arafat dog och Mahmod Abbas tog över trodde somliga att dennes parti Fatah, ledande inom PLO, skulle demokratiseras. Så blev det inte. Abbas valdes för en fyraårsperiod men siktar nu uppenbarligen på att sitta kvar livet ut. I det avseendet skiljer han sig inte från vilken vanlig diktator som helst. Han omger sig enbart med män som stöder hans politik och den lagstiftande församlingen har inte stiftat några lagar på tio år.

När palestinierna i Gaza fick möjlighet att rösta fram ett styre 2006 så vann islamistpartiet Hamas. Därefter bröt det ack så förutsägbara inbördeskriget ut mellan Hamas och Fatah. Under Hamas styre har militanta grupper i Gaza sedan dess ägnat sig åt att skjuta raketer mot Israel med israeliska motangrepp som följd, vilket har vållat ett ohyggligt lidande bland civila palestinier.

PLO behöver flyktinglägren

Hur kunde PLO, Yassir Arafat och därefter Mahmod Abbas bli sådana älsklingar för den svenska regeringen? Den mest uppenbara förklaringen till Sveriges ställningstagande för PLO, som per automatik innebar ett ställningstagande mot Israel, var Israels ockupationspolitik. Redan 1948, då staten Israel grundades och genast attackerades av sina grannar, hade flyktingläger byggts för att ta hand om de cirka 700 000 människor som flydde sina hem. Sexdagarskriget 1967 resulterade i en ny massflykt och i Libanon, Syrien och Jordanien svällde flyktinglägren. Dessa borde ha kunnat bli en temporär lösning för att härbärgera fördrivna människor. Men så blev det inte. Lägren permanentades och blev PLO:s främsta trumfkort i spelet om internationellt stöd.

I Sverige betraktas det sedan lång tid tillbaka som självklart att flyktingar, exempelvis palestinier, skall bli föremål för integration. De skall inlemmas i det svenska samhället, och ju förr de kan kvalificera sig för medborgarskap, desto bättre. Något sådant har det aldrig varit tal om i Mellanöstern. Palestinier har sedan 1948 tvingats leva som statslösa och rättslösa i Israels arabiska grannländer – utom i Jordanien – ofta försmäktande i dessa hopplösa flyktingläger. Allt i syfte att hålla frågan om rätt till återvändande till Israel levande. Generationer av individer har offrats för den politikens skull. De har hållits som maktlös gisslan av sina ledare. En politik som hela världssamfundet, inklusive Sverige, har ställt sig bakom i flera decennier.

Men för att en befrielserörelse som PLO ska kunna ha kravet på återvändande som främsta punkt på dagordningen, krävs det att det finns en nödlidande flyktingbefolkning som vill återvända.

Det hade varit mycket enkelt för Israels arabiska grannar att absorbera palestinierna i sin egen befolkning. De var alla araber, talade samma språk, var generellt anhängare av samma religion och palestinier var i allmänhet välutbildade. Men för att en befrielserörelse som PLO ska kunna ha kravet på återvändande som främsta punkt på dagordningen i förhandlingarna med fienden, år efter år, krävs det att det finns en nödlidande flyktingbefolkning som vill återvända. Frihet och välstånd för palestinierna i de länder dit de flydde har i alla tider stått i motsatsställning till den nationalistiska kampen. Den nationalistiska kampens intressen har alltid triumferat. Därför har palestinierna hållits kvar i ofrihet och fattigdom.

Jag vet inte hur många palestinska flyktingläger jag har besökt; i Gaza, på Västbanken, i Jordanien och i Libanon. Det som på FN-jargong kallas warehousing refugees, alltså att tvinga människor på flykt att stanna i läger i stället för att låta sig integreras i värdlandet, har alltid upprört mig. Det är så oerhört cyniskt, men det är inte det enda exemplet på hur civila palestiniers desperata längtan efter ett ordnat liv utnyttjas av dem som påstås vara deras politiska företrädare.

När östra Jerusalem erövrades av Israel 1967 och därefter annekterades ställdes dess arabiska invånare inför möjligheten att söka israeliskt medborgarskap. Med tiden kom detta att framstå som allt mer lockande. Men PLO och Yassir Arafat personligen motsatte sig att palestinier skulle bli israeler. Det skulle försvaga den nationalistiska kampen. Vad värre var, om araberna i Jerusalem fick rösträtt så skulle de kunna få fram egna ledare som kunde konkurrera med PLO. Även Israel skrämdes av ett scenario där araber fick rösta, och därför har de maktlösa Jerusalemarabernas försök att förbättra sina levnadsvillkor blockerats av både PLO och Israel. Israels högsta domstol har nyligen hutat åt inrikesministeriet vilket har resulterat i att fler araber i östra Jerusalem fick medborgarskap under 2017 än under något tidigare år, men traven av obearbetade ansökningar är fortfarande hög.

Känslornas politik

De palestinska ledarna har i alla tider haft det egna maktinnehavet som främsta prioritet. Därvidlag har de aldrig skilt sig från övriga arabiska envåldshärskare. När jag utsänd av Aftonbladet träffade PLO-ledaren Yassir Arafat i hans gömställe i Tunis 1985, sade han att hans största framgång var att han hade förvandlat palestinierna, från att vara ”eländiga flyktingar till att bli stolta frihetskämpar”. Det var inte sant. Flyktingarna var lika eländiga då som tidigare eftersom de palestinska ledarna tvingade dem att bo kvar i ruckliga läger. Två år senare, 1987, bröt det palestinska upproret intifadan ut. Det var en desperat reaktion från människor som inte längre trodde att Arafat och hans PLO skulle kunna förändra deras liv.

Jag reste till Israel tillsammans med en grupp svenska riksdagsledamöter som ville studera intifadan på plats. De var medlemmar av Svensk-Palestinska vänskapsförbundet, en liten intressegrupp i svenska riksdagen. En av de drivande krafterna där var Evert Svensson, under flera år ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater, även känt som Broderskapsrörelsen. I dag heter de Socialdemokrater för tro och solidaritet och misstänks för samröre med Muslimska Brödraskapet. Evert Svensson framstod för mig mest som en snäll gammal farbror, men han uppges vara den som målmedvetet och bestämt fick Olof Palme och Socialdemokraterna att svänga bort från Erlanders syn på Israel-Palestinakonflikten. Han var en grå eminens som styrde svensk Mellanösternpolitik mer än vad någon då kände till.

De som gjorde revolt mot despoterna i arabvärlden var inte intresserade av västerländsk demokrati. De ville ha tillbaka sitt gamla klanstyre.

En annan central person i Svensk-Palestinska vänskapsförbundet var Viola Furubjelke, som senare blev ordförande för utrikesutskottet. De som begav sig till de av Israel ockuperade områdena var alltså inga perifera politiker, utan tongivande och inflytelserika. De formade svensk utrikespolitik. Det blev en händelserik resa. Israeliska soldater sköt sönder bussen vi färdades i och slängde in tårgasgranater i en skola medan vi var på besök där. Jag gjorde ett reportage om resan för SVT och filmade bland andra socialdemokraten Margareta Winberg när hon hälsade på hos en fattig familj i ett flyktingläger i Gaza. Hon blev djupt berörd av familjens tragiska situation. ”Jag önskar att de som kallar sig Israels vänner kunde få se det här”, sade hon gråtande i min kamera.

Det var en begriplig, känslomässig reaktion, och jag medger att jag själv under lång tid lät mina sympatier i den ohyggligt komplicerade Mellanösternfrågan styras av samma typ av känslor. Det var synd om palestinierna. Men betydde det att man måste ställa sig bakom deras krav på att få upprätta en egen stat? Tvåstatslösningen, som den har kommit att kallas. Skall en så viktig fråga avgöras av hur berörd eller inte berörd man blir av att bevittna människors lidande? Det är en fråga som jag har brottats med länge.

Konflikten mellan Israel och palestinierna dryper av starka känslor. Jag har många gånger blivit rasande arg när jag har bevittnat israeliska soldaters hjärtlösa behandling av palestinier, eller rabiata israeliska bosättares brutala framfart mot fattiga, försvarslösa bönder. Jag reste till Israel en gång tillsammans med en palestinsk kompis som jag har känt i flera decennier i Sverige. När han fick ett svenskt pass ville han genast besöka staden Safed i Israel där han föddes, och från vilken han och familjen flydde när han var spädbarn. Vi for dit och det var hjärtskärande att se honom gråtande gå omkring i den av judar helt dominerade staden och leta efter sitt barndomshem.

Demokratin mot diktaturen

Det som slutgiltigt fick mig att ändra grundinställning i konflikten Israel – Palestina var det som oavsiktligt ironiskt kom att kallas den arabiska våren. När den tog fart på allvar 2011 befann jag mig i Sydsudan och följde den dramatiska händelseutvecklingen på teve. Jag var spänt förhoppningsfull men insåg att det som i västerländska medier beskrevs som ett demokratiseringsprojekt mycket väl kunde bli något helt annat. Jag läste ett uttalande av den libyske ledaren Muammar Khadaffis son och tilltänkte tronarvinge Seif-al Islam. Han varnade för ett annalkande inbördeskrig därför att Libyen styrdes av stammar och klaner. Det visade sig snart att han hade mer rätt än någon av alla de rosenkindade demokratioptimister som utfärdade lyckoprognoser för framtiden. De som gjorde revolt mot despoterna i arabvärlden var inte intresserade av västerländsk demokrati. De ville ha tillbaka sitt gamla klanstyre.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Palestinaaktivister föraktfullt avfärda påståendet att Israel är en demokrati. Ändå var det alldeles självklart att revolten i arabvärlden inte skulle spilla över till Israel. Varför då? Ja, av det skälet att Israel faktiskt är en demokratisk rättsstat, med sin ockupationspolitik som en tung black om foten. Likafullt den enda stat i Mellanöstern som förtjänar stöd av en demokratisk omvärld.

Palestina liknar alla sina arabiska grannländer. Yassir Arafat regerade helt enligt gammalt klanmönster och Mahmod Abbas har fortsatt på samma spår. Det kommer att dröja mycket länge innan den breda allmänheten i arabvärlden överger det synsättet och i stället anammar föreställningen om parlamentarisk demokrati. Till dess finns det inga skäl att uppmuntra en palestinsk statsbildning som med nuvarande ledarskap saknar alla förutsättningar att bli en acceptabel rättsstat. Världen behöver inte ytterligare en dysfunktionell despoti i Mellanöstern.

Varför envisades svenska socialdemokrater med att stödja en organisation med ett sådant markant demokratiunderskott som PLO?

Israel har förändrats radikalt sedan mitt första besök där. Hur stor den förändringen har varit förstod jag när jag den fjärde november 1995 råkade befinna mig i Gaza och fick se på teve att Yitzhak Rabin, tidigare premiärminister och även försvarsminister, hade mördats. Jag kastade mig i en bil och åkte till mordplatsen i Tel Aviv. Israelerna är vanligtvis ett mycket högljutt folk, och den viskande tystnad som rådde på torget där Rabin hade skjutits ett par timmar tidigare av en ung israel som motsatte sig dennes uppgörelse med palestinierna, var nästan skrämmande. Flera jag talade med sade att Israel aldrig mer skulle bli sig likt.

Det var helt sant. På grund av den internationella kritiken som jag kallar för ren mobbning, har det israeliska ledarskapet utvecklats i en aggressiv, nationalistisk riktning. Yitzhak Rabin var elitsoldaten och försvarsministern som satsade allt på en fred med palestinierna. ”Dagens verklighet är att palestinierna är den enda partner som Israel möjligen kan få igång en politisk process med. Den som inte fattar det kan inte läsa kartan”, sade han redan 1989.

Varför fick inte socialdemokraten Rabin och den israeliska regeringen full uppbackning från Sverige i den processen? Varför envisades svenska socialdemokrater med att stödja en organisation med ett sådant markant demokratiunderskott som PLO? Det är obegripligt.

Barn av sin tidsanda

Gellert Tamas som skrev boken om mördaren John Ausonius, även känd som Lasermannen, har sagt att denne stimulerades till sina dåd av den tidsanda som rådde i Sverige vid början av 1990-talet. Tamas menar att framväxten av det invandringskritiska partiet Ny Demokrati hade skapat acceptans i samhället för hat mot invandrare. Det kan säkert stämma, och jag menar att vi har en liknande situation i Sverige i dag. Den svenska regeringen demonstrerar tydligt sitt avståndstagande gentemot Israel. Den har gett diplomatiskt erkännande till Palestina trots att grundvillkoren för ett sådant erkännande är långt ifrån uppfyllda. Socialdemokraten Ilmar Reepalu sade som kommunalråd i Malmö 2010 att stadens judar borde ta avstånd från Israels politik för att slippa trakasserier. Om de utsattes för våld från antisemiter – huvudsakligen inflyttade palestinier – så fick de alltså skylla sig själva, enligt Reepalu.

När USA i höstas beslutade att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad bröt demonstrationer ut i flera svenska städer. ”Länge leve Margot Wallström” och ”Vi ska skjuta judarna” skrek demonstranterna, enligt svenska nyhetsmedier. Palestinier tar sällan ordet Israel i sin mun eftersom det uppfattas som ett indirekt erkännande av staten Israel. Därför kallas israeler genomgående för judar. Att detta kunde fortgå på svenska gator och torg anser jag till stor del vara den svenska regeringens skuld. Margot Wallströms personliga roll är djupt problematisk. De huvudsakligen arabiska demonstranterna är påverkade av tidsandan på samma sätt som John Ausonius var det. Det är okej att hata judar, till och med den svenska regeringen tycker ju att de är skyldiga till vårt lidande!

Allt detta sammantaget gör att det bara finns en rimlig ståndpunkt för mig. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, med alla sina fel och brister, måste försvaras och stödjas. För sin skull och för vår skull. Faktiskt även för palestiniernas skull.

---

Bengt G Nilsson arbetade under en period som utrikesreporter på SVT:s Aktuellt och gjorde omfattande reportageresor i Mellanöstern, särskilt i samband med Kuwaitkriget i början av 1990-talet. Han har bland annat skrivit spänningsromanerna En judisk krog i Bagdad och Operation Axum som till stor del utspelar sig i Israel.