Behovet av kapitalism

Presidenten Warren Harding (1921–1923) tränade golfsvingar på Vita husets gräsmatta och bjöd in sina polare, en del med brokigt cv, på pokerafton varje vecka. Hans efterträdare Calvin Coolidge (1923–1929) berömde sig för att aldrig arbeta mer än fyra timmar om dagen och aldrig sova mindre än elva timmar. De förvaltade en vid 1900-talets början lång och aktningsvärd tradition av anonyma och medelmåttiga presidenter mellan de profilerade Abraham Lincoln vid inbördeskrigets slut i mitten på 1800-talet och Teddy Roosevelt i början av 1900-talet.

Vi möter dem i Alan Greenspans och Adrian Wooldridges Capitalism in America (Allen Lane) där det framgår att ett samhälle kan vara högst dynamiskt under loja och närmast likgiltiga ledare.

Den federala stat dessa presidenter styrde över var högst begränsad, de flesta medborgare kunde leva ett helt liv utan att komma i kontakt med den, de flesta betalade fram till 1913 ingen inkomstskatt och staten omfattade under 10 procent av BNP. Inte ens när bankerna kollapsade 1893 och industriproduktionen dök med 17 procent, eller när Texas bönder 1887 drabbades av svår översvämning, såg den sittande demokratiske presidenten Grover Cleveland (1885–1889, 1893–1897) någon anledning för den federala regeringen att ingripa. Vid den här tiden trodde man på stabilt penningvärde, liten stat och på att rå sig själv.

Stora män sökte sig inte till politiken utan byggde stora industrier.

Samtidigt som politiken lockade medelmåttor som åstadkom föga, pågick i företag och samhälle en amerikansk blomstringstid. Den forna kolonin etablerade sig som ledande i världen med sitt löfte om oändliga möjligheter att bli rik och skapa sin egen lycka. Järnvägen knöt samman kontinenten, telegrafen skapade globala finansmarknader, olja och mineraler blev naturresurser genom att kunna utvinnas och användas. Uppfinningsrikedom och nya distributionsmöjligheter förbättrade tillvaron på tusentals sätt, något så enkelt som is i människors kök förbättrade kosthållningen och minskade matslöseriet med 50 procent under 1890-talet.

Finansmarknaden för jordbruksprodukter och framtida skördar i Chicago betydde större trygghet för landets bönder. Stora män sökte sig inte till politiken utan byggde stora industrier, som stålmagnaten Andrew Carnegie, oljemagnaten John D Rockefeller och finansmannen JP Morgan. Den sistnämnde ledde bland annat en egenkonstruerad bailout av bankväsendet 1907, och de övriga såg för alla sina fel och brister till att stål och olja blev allt billigare för konsumenterna och introducerade den moderna filantropin.

Det var ingen stabil tillvaro, och det var en av dess stora fördelar. Det stora bakomliggande narrativet i denna historik är värdet av kreativ förstörelse – att företag, branscher och landsdelar konkurreras ut, så att andra och bättre kan väljas och växa fram. Detta är en omistlig del av varje förbättring.

De amerikanska företag som klev ut i världen under efterkrigstiden som dominanta jättar var exempelvis redan på 1970-talet kolosser på lerfötter.

Författarnas hjärtan klappar för Amerika och dess produktiva skaparkraft, men Capitalism in America är ingen rosenskimrande skildring. De stora män som flockats i näringslivet skildras inte i några oförblommerade hyllningsporträtt. De var inte sällan också hänsynslösa och elaka, ”besvärliga människor” för att låna Anders Johnsons benämning på svenska entreprenörer. Inte heller ges något sminkat porträtt av landets historia; här finns rasism, slaveri, miljöförstöring, krig och korruption.

Historien vi får återberättad har följaktligen inga ideala tillstånd av entydigt gott eller ont. Kreativitet kräver förstörelse och stabila perioder bär därför ofta på ett bedrägligt lugn. Framgång föder i affärsvärlden inte sällan den hybris som man med facit i hand kan konstatera var fröet till kommande undergång. De amerikanska företag som klev ut i världen under efterkrigstiden som dominanta jättar var exempelvis redan på 1970-talet kolosser på lerfötter. De var inte bara utkonkurrerade av japanska och tyska producenter genom att för länge hålla fast vid massproduktion utan variation, utan också direkt farliga i sin brist på innovation och kompetens, inte minst bilindustrin. Så snabbt kan det gå.

Detta ska inte förväxlas med att upp- och nedgång jämnar ut sig. Dystra tider kastar långa skuggor, och att mycket förstördes för gott i och med första världskriget är med tiden bara alltmer uppenbart. Här förändrades relationen mellan stat och medborgare; nya byråkratier skapades för att reglera företagens produktion och prissättning, som senare under 1900-talet skulle återkomma i nya former. Därtill infördes alkoholrestriktioner och censur för att hålla koll på folket. Både medborgare och företag blev under första världskriget statens undersåtar – förvisso helt enligt de progressiva tankar som brutit fram kring sekelskiftet och som i staten såg det förnuftiga och rättfärdiga styret.

Problemet är att förmåner, som pensioner och ersättningar vid föräldraskap, sjukdom och arbetslöshet, vanligen kostar betydligt mer än man betalat för.

Historien blir förstås som intressantast när den närmar sig nutid, inte minst som den gör det med en elefant i rummet. En av författarna, Alan Greenspan, har ju under decennier varit en betydande del av denna historia, som ekonomisk rådgivare till Richard Nixon och Ronald Reagan och som centralbankschef 1987–2006. Han hyllades som ”maestro” för sin analytiska förmåga och ansågs ligga bakom den goda ekonomiska utvecklingen på 1990-talet, men skuldbelades i efterhand för finanskrisen 2007–08.

Greenspan är dock noterbart frånvarande i den historia som författarna berättar. Närmast som en ironisk fotnot infogas att en förklaring bland många till finanskrisen 2007–08 var de låga räntor som föregick den, vilket författarna inte invänder mot utan kort noterar var en av många faktorer. Viktigare enligt dem var en långvarig nedgång i investeringar under lång tid, förstärkt av bubblan kring billiga huslån och komplexa finansiella produkter baserade på dessa.

Hanteringen är inte helt lyckad, men förmodligen den minst dåliga. Att skriva in Greenspan i historien hade skymt mycket av det övriga. Man bör dock ta författarnas uppfattning att penningpolitiken efter finanskrisen varit exemplarisk som den partsinlaga den är, och det är talande att detta slås fast utan argumentation. Desto intressantare blir Greenspan och Wooldridges beskrivning av den moderna amerikanska ekonomin i övrigt. De ser nämligen flera anledningar till att ekonomin långsiktigt stagnerar.

Ett problem är det som ofta högtidligt kallas ”samhällskontraktet”, det ständigt växande löftet om statliga förmåner som ofta skenbart utlovats på kontraktsbasis mot inbetalningar. Problemet är dels att förmåner, som pensioner och ersättningar vid föräldraskap, sjukdom och arbetslöshet, vanligen kostar betydligt mer än man betalat för, vilket kommer att tillta med fler äldre i befolkningen. Men framför allt för att förmånerna sammantaget har minskat den rörlighet och det risktagande som är nödvändiga för en fungerande ekonomi. Allt färre vuxna män i arbetsför ålder är i dag en del av arbetskraftsutbudet, en växande grupp hankar sig fram på diverse ersättningar, föräldrar och småkriminalitet. Det är varken socialt eller ekonomiskt hållbart.

En växande grupp hankar sig fram på diverse ersättningar, föräldrar och småkriminalitet.

Ett annat problem är regleringarna för företag, som blir alltmer snåriga och omfattande. Bank- och finanssektorn är det främsta exemplet. Allt längre regleringskataloger sysselsätter jurister och konsulter för att uppfylla lagens bokstav (den senaste finansregleringen Dodd-Frank döptes snabbt om till ”Lawyers’ and Consultants’ Full Employment Act”), men strukturproblemen kvarstår och döljs inte sällan av den växande komplexiteten. Författarna föreslår ett Alexanderhugg: kräv åtminstone 25 till 30 procents säkerheter av finansiella aktörer, i stället för dagens enstaka procent, och ännu hellre 50 procent. Då kan det mesta av regleringar och översyn avskaffas och kreativ förstörelse ske också på finansområdet, utan att kollapsande företag blir systemhotande.

Trots sina brister är Capitalism in America en klok, informativ och medryckande berättelse om kapitalismen och Amerika. En kapitalism som riskerar att förstöras, vilket vore allt annat än kreativt.