Befria kulturen från miljöpartismens grepp

Den så kallade kulturdebatten i Agenda i söndags (7/5) var en skymf mot landets kulturutövare. Den illustrerade ett grundmurat ointresse, kanske också okunskap, för kulturens betydelse bortom kulturkrigets tröttsamma positioneringar. I ett läge där biblioteken blivit tillhåll för kriminella, många barn och unga aldrig öppnar en skönlitterär bok, digitaliseringen knuffar undan det prydligt handskrivna ordet och pandemin slagit sönder förutsättningarna för små kammarmusikföreningar och solistkarriärer, diskuterar svenska partiledare något så perifert som dragartisters sagostunder för barn. Det är faktiskt skamligt. 

Visserligen synliggjordes hyckleriet kring principen om armlängds avstånd i meningsutbytet mellan Märta Stenevi (MP) och Jimmie Åkesson (SD), när den sistnämnde retoriskt frågade den förstnämnda om också nazister lämpade sig för högläsning på bibliotek. Dessvärre gick poängen förlorad, på det mest förutsägbara vis, när Stenevi medvetet missförstod Åkessons poäng och låtsades att frågan handlade om att jämställa nazister med dragqueens. 

Den mer välvilligt inställda förstod att parallellen snarare handlade om att inga principer är absoluta och att vissa gränsdragningar alltid görs utifrån en rad parametrar – även av en miljöpartist. Just gränsdragningarna, och de potentiella intressekonflikterna, hade annars varit intressanta att diskutera. Men icke. 

Om Stenevi menat allvar hade det annars varit ett gyllene tillfälle att be svenska folket om ursäkt för den klåfingrighet som dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) uppvisat i sin ambition att brodera fram en ”kulturrevolution”. Frånvaron av ursäkten säger inte så lite om det nymornade intresset för politiskt oberoende på kulturområdet. Är det någon som minns Stenevi som särskilt aktiv i diskussionen kring Myndigheten för kulturanalys kritiska rapport, ”Så fri är konsten” (2021)?

Man kan fråga sig varför det funnits en märklig oförmåga att värdera den klassiska bildningen lika högt som den rena utbildningen.

Men så åter till kulturen. Det finns en vandringssägen om att franska näringslivstoppar har svårt att samtala med svenska diton (och kanske också med svenska politiker?) då det generella ointresset för annat än friluftsliv, idrott, pengar och jakt blir så plågsamt påtagligt. Att svenska kultursidor så ofta fylls av banala, navelskådande kåserier eller politiska texter som bättre lämpat sig på ledarsidan – och samtidigt så sällan av initierade analyser, recensioner och skildringar av klassisk musik, konst, litteratur, balett, poesi, psykologi och filosofi – är ett tecken i tiden. 

Man kan fråga sig varför det just i Sverige funnits en märklig oförmåga att värdera den klassiska bildningen lika högt som den rena utbildningen, när bildningens karaktärsdanande roll är så central? Varför kulturen i Sverige blivit så vänsterlutande och ofri? Varför den breda borgerligheten i så hög grad aldrig intresserat sig för kulturfrågor och kulturpolitik och därmed låtit kulturen kidnappas av krafter som använt den i syfte att utmana en påstått ”borgerlig maktstruktur”? Varför kulturen enbart ska finansieras av det offentliga och inte också av mecenater som värnar självständighet och kreativitet? 

Kanske är det för att anställningsbarhet blivit ett honnörsord för högern i Sverige och för att den, till skillnad från vänstern, inte förstått kulturens påverkan på problemformuleringen. Eller kanske är det för att skatterna varit så höga att de som annars övervägt ett  mecenatskap känt att de redan gjort sitt.

Borgerligheten behöver tänka om. På en allt mer diversifierad och krävande arbetsmarknad, på randen till en digital revolution som kommer att förändra den i grunden, behöver bildningsidealet vara en självklarhet. Utbildningen kan aldrig ersätta bildningens funktion som själva fundamentet för utvecklandet av förmågan till djupare förståelse av det oförutsedda eller komplexa.

Med bildning och kultur formas modet att ifrågasätta när alla andra springer åt samma håll. 

Det kan tyckas pretentiöst men faktum är att kunskap och bildning utvecklar och förfinar, gör människan bättre och friare. Med bildning följer den intellektuella frigörelsen, fritänkandet och förmågan till kritiskt tänkande – i den ordningen.

Med bildning och kultur formas modet att ifrågasätta när alla andra springer åt samma håll. Utifrån den tillskansas kunskap som inte kan googlas fram, den tänkta gränsen för det tänkta tänjs, och individen ges förmågan att formulera hur och varför. Därtill skapar litteraturen, musiken, filosofin, konsten, teatern och historien gemensamma referensramar – baserade på gemensamma upplevelser, i en splittrad tid.

I förlängningen är det kombinationen, av bildning och utbildning, som lägger grunden för ett samhälle präglat av kreativitet, innovation, tankefrihet och humanism. Det är i gränslandet mellan den nya tekniken och den klassiska bildningen som framtiden formas.

I debatten påstås, felaktigt, att kulturen riskerar att politiseras med den nya regeringen vid rodret. Men sanningen är att kulturen redan är politiserad – och i skriande behov av grundlig detox. I ett fritt samhälle ska kulturens funktion inte reduceras till ett medel för partipolitisk eller ideologisk påverkan. Kulturen är sin egen, andas sin egen raison d’être, och klarar sig därför ypperligt utan påtvingade pekpinnar och hämmande vänsterdefinitioner av begrepp som ”inkludering”, ”mångfald”, ”värderingsgrund” och ”normkritik”. 

Den borgerliga kulturpolitikens främsta uppgift framgent bör sammantaget vara att släppa kulturen fri, att sluta uppmuntra följsamhet, ängslighet och konformism. Att istället premiera kulturella uttryck som är prövande, utmanande och ibland inte ens det. När kulturutövare befrias från de mer eller mindre uttalade ”hygienkraven”, som blivit en förutsättning för att beviljas anslag, kommer kulturen åter att blomstra – till gagn för såväl kulturutövare som vanligt folk.