Befria Bergmans minne från dagens Fårö

Kanske är det ett uttryck för fåfänglighetens försök att hålla fast vid något i livets flyktighet som gör att vi överhuvudtaget engagerar oss i det som lämnats till eftervärlden av intellektuella personer som Bergman. Genom att följa hans gärning i den produktion av film, dramatik och prosa han lämnade efter sig får man en känsla av att kunna relatera till en auktoritet som kan ge vägledning till hur livet kan levas och förstås.

Möjligheterna till sådan reflektion är ju särskilt goda för en person som Bergman, som använde sitt eget liv som utgångspunkt för en så stark samlad serie av självreflexiva uttryck. Har man ett intresse för efterkrigstidens svenska intellektuella liv är Bergmans produktion en oefterliknelig nyckel till djupare förståelse.

Fram står en blandning av olika centrala existentiella motiv som prövas och prövas om. Åter och åter igen. Genomgående, och ju mer tiden går, är det dock den starka individualismen och behovet av att skapa distans mellan jaget och omvärlden, utom för den närmsta familjen, med dess brokiga årsringar, som står fram.

Här har vi något så grundläggande svenskt som en stark individ som är starkt upptagen just av att bevaka denna självständighet och detta oberoende, för att ge utrymme att hantera en svårregerlig omvärld. För att det egna intellektet kräver det. Inte är det någon enkel eller komfortabel livsresa man får sig till livs, till exempel vid en läsning av Laterna Magica. Livsresan präglades inte primärt av en önskan om en kollektiv gemenskap i de yttre sammanhangen, snarare tvärt om. Samtidigt fanns där en långt driven vilja att visa upp och exploatera de egna erfarenheterna för allmänhetens blick, även då de mest intima erfarenheterna. Detta hela tiden genomfört mot bakgrund av ett ovanligt tydligt jag, med en ovanligt stark integritet.

Det är också alltmer tydligt att Bergman var en av de stora individualisterna i vår tid. Han var fast förankrad i en borgerlig erfarenhetssfär, med ett självklart anspråk på att livet också i det flacka kollektiviska svenska samhället ska kunna präglas av ett intellektuellt samtal och en kulturell bredd.

Han är utan tvekan en av dem som tydligast har stått upp för individens rätt att verka i samhället men utanför de gängse kollektiva ramarna. Antipatin mot socialdemokratins anspråk på hegemoni över snart sagt samtliga samhällsfält tycks ha vuxit till ett av hans huvudteman, som accentueras från 70-talets slut med den förfärande behandling han fick utstå av en okänslig och utmanande polismakt i anslutning till en skatteutredning. Bergman är inte en del av den socialdemokratiskt diktade självbilden av folkhemmet, utan snarare ett individens utropstecken i motstånd mot denna hegemoni.

Bergman var en av de stora individualisterna i vår tid.

Hemmet på Fårö, med sin successivt växande helhet av byggnader från olika tider, blev med tiden ett av de främsta fysiska uttrycken för Bergmans krav på individuellt uttryck och frihet från externa influenser. Här växte över ett par decennier en unik bas för hans eget skapande och här kunde han uppnå den önskade självständigheten och balansen, med naturen, fåren och havet som relief.

Jag hade under hösten 2017 förmånen att tillbringa tid vid Hammars och Dämba under en stipendievecka för forskning och kontemplation. Det var en närmast chockerande upplevelse som gav en bestående känsla av obehag.

Bergmans hem, som först kom att erbjudas till försäljning i sin helhet, har nu återställts med inventarier och allt. En stiftelse bildades på privat initiativ som har köpt fastigheter och inventarier. Husen hålls nu tillgängliga för enskilda forskare och kulturutövare, som i form av stipendier får nyttja husen under en begränsad tid för arbete och reflektion. Som en del av vistelsen får man möjlighet att besöka Bergmans egen biograf och se någon av hans filmer. I allt en enastående möjlighet som ger en känsla av närhet till personen Bergman.

Det man får tillfälle att uppleva är ett hem i den ordning det skulle stått om Bergman själv lämnat huset strax innan man själv träder in. Det innefattar hans mest privata omgivning och uttryck, dokumenterade och uppvisade i olika medier, både under Bergmans livstid och efter hans död.

Men det är också spåren av en åldrande man som man får se. Där den egna förmågan och kraften successivt rinner ut och oförmåga och oklarhet successivt tar över. Det är sorgligt och upprörande. Här förvandlas hans bostad, i sig en iscensättning av hans egen individualitet och personlighet, till ett objekt bland andra att beskåda. Man kan sitta i Bergmans stol vid hans skrivbord och arbeta, dricka kaffe i hans kaffemugg, sitta i hans fåtölj och se hans videofilmer på hans egen tv. Lägga sig i hans säng, plocka bland böckerna i biblioteket.

Att det inte är hållbart eller etiskt korrekt, det sätt på vilket Hammar med kringliggande hus i dag förvaltas, är uppenbart.

Egendomen drivs utan tillräcklig byggnadsteknisk eller museal kompetens som grund. Visserligen är det storartat av den nuvarande privatperson som äger egendomen att upplåta den på dessa villkor, men det är av allt att döma en generositet som leder till missriktade resultat. I stället för att erbjuda en fristad för konsten och vetenskapen, högt hållna intellektuella verksamheter av Bergman, blir det hela mest till en spekulativ uppvisning av hans innersta rum. Att det inte är hållbart eller etiskt korrekt, det sätt på vilket Hammar med kringliggande hus i dag förvaltas, är uppenbart.

I samband med att vi uppmärksammar 100-årsminnet av Bergmans födelse skulle Bergman-minnet må bra av att hela konstruktionen med Bergmans Fårö omprövades. Hans sista hus måste antingen ställas under kompetent ledning och behandlas som ett museum, som sannolikt endast undantagsvis kan visas för allmänhet och besökare för att inte förfaras. Eventuellt skulle fastigheten kunna överföras till Ingmar Bergman-stiftelsen som handhar hans efterlämnade texter, och som tillkom på hans eget initiativ.

Eller så borde husen befrias från sitt tyngande arv av Bergman-kuriosa som, i den del de har ett bestående värde i Bergmanforskningen, borde kunna ställas under Bergman-stiftelsens vård, sannolikt på annan plats. Husen bör då säljas till andra ägare.

Låt Bergmans minne befrias från den i dag olämpliga, ovärdiga och oetiska förvaltningen som nu präglar Hammars och övriga Bergman-hus på Fårö. Låt Bergmans minne i stället fortsätta att växa kring hans texter och verk. Där finns det genuina innehållet, och där kan gränsen för denna starka individs rätt och önskan att fortsätta vara ett subjekt och inte ett objekt skyddas. Bergmans minne skulle på detta sätt kunna vårdas på ett sätt som mer står i samklang med hans gärning. Om husen bevaras som en del av Bergman-arvet bör de förvaltas professionellt. Det vore en välgärning för Bergman-minnet.