Bättre kommuner stoppas av politikers egenintressen

Valet ledde inte bara till en ny regering, det blev också maktskiften i en rad kommuner. Även om maktskiftet i huvudstaden av naturliga skäl dragit till sig mest uppmärksamhet är det inte någon stor nyhet – maktskiften i Stockholms stadshus är vanliga. 

Mer intressant är vad som hänt i andra delar av landet. I Oxelösund tog en center-högerkoalition över efter att Socialdemokraterna styrt sedan kommunen bildades för 72 år sedan. Detsamma skedde i Norrköping där Socialdemokraterna, ensamma eller i koalition, med undantag av perioden 1991-1994 har styrt sedan rösträttens införande. I Huddinge blev det, trots att de borgerliga partier som styrt i sexton år fick flest röster, en ny koalition genom att Centerpartiet och det lokala Huddingepartiet bytte sida. Liknande saker skedde på flera andra håll i landet. Att det sker sidbyten är inte ovanligt i kommunpolitiken. 

Både Norrköping och Huddinge är emellertid utmärkande på andra sätt. Båda är kommuner där olika delar av kommunen har helt olika röstningsmönster. Det gör att en betydande del av kommunen alltid kommer att styras av politiker som inte har väljarmajoritetens stöd. 

Till de största reformerna i Sveriges politiska historia hör de kommunreformer som genomfördes 1952 och 1971. Antalet kommuner minskade då från 2 498 till 282. Antalet har därefter ökat till 290. En större kommun innebär per automatik att skillnaderna inom kommunerna ökar.

I de flesta kommuner är befolkningen koncentrerad till centralorten. Det finns dock ett antal kommuner där så inte är fallet. Det kan som i Norrköping yttra sig i att kommunen består av en centralort (Norrköpings stad) och en större landsbygdsdel med flera småorter (Vikbolandet). Nynäshamn kan också räknas till denna kommuntyp. Det kan också handla om av att kommunen består av två centralorter, det tydligaste exemplet Skillingaryd och Vaggeryd, men även Upplands-Bro och Sigtuna kommun kan sägas vara av denna typ. En tredje är kommuner där olika delar har ett svagt geografiskt samband. Till sådana hör exempelvis Botkyrka kommun och Huddinge. 

Kommuner med mer än en tätort tenderar att få högre kostnader. 

Kommuner med mer än en tätort tenderar att få högre kostnader. Det avspeglar sig också i skattenivåerna – Huddinge har trots långvarigt center-högerstyre bland de högsta skatterna i Stockholmsområdet. Kostnader kan dels drivas av att man tvingas dubblera kommunal service, exempelvis bygga en simhall i varje kommundel, eller för att röstningsmönstren gör att man behöver köpa stöd av fler partier för att få ihop en koalition. Kostnader kan också drivas av att kommunens delar har stora skillnader i skattekraft; om den med hög skattekraft är i minoritet kan den lätt bli kommunens mjölkko.

En lösning som både skulle främja effektivitet och stärka det demokratiska sambandet mellan de boendes preferenser och den förda politiken vore att dela kommunerna. Om vi fortsätter med Norrköping och Huddinge som exempel skulle dessa efter en delning mer än väl har storleken för att vara egna kommuner. Västra Huddinge skulle ha en folkmängd större än Solna eller Kristianstad och Östra som Härnösand eller Ludvika. Vikbolandet skulle bli en relativt liten kommun men inte mindre än exempelvis Laxå eller Boxholm. 

Norrköpings kommun skulle om man delade upp den få vänstermajoritet i det som är Norrköpings stad och borgerlig majoritet på Vikbolandet, Huddinge skulle på samma sätt få vänstermajoritet i den västra delen och borgerlig i den östra. Den östra delen skulle sannolikt bli en av landets mest borgerliga kommuner. Inte som Vellinge eller Danderyd, men inte långt ifrån. 

Hur kommer det sig då att dessa kommuner inte delas? Det borde ju ligga i både kommuninvånarnas och de borgerliga politikernas intresse att så skedde. Ett exempel på vad som skulle finnas att hämta för de borgerliga är att Drevikenpartiet, ett lokalparti med kommundelning som huvudfråga, i valkretsar i Huddinges östra delar får upp till 30 procent av rösterna i kommunalvalen (i kommunens västra delar får det på många håll däremot endast enstaka röster); röster som till allra största delen kommer från annars borgerliga väljare. 

Forskningen inom det fält av nationalekonomin som benämns public choice kan ge svar. Politiker antas där precis som alla andra vara nyttomaximerare, och inte endast kanalisera väljarnas preferenser. Enskilda politiker kan också ha intressen som inte sammanfaller med de partier de representerar. 

För den enskilde politikern kan det vara att föredra att styra varannan eller var tredje gång i en stor kommun framför att göra det hela tiden i en liten. 

Även om kommundelningar sannolikt skulle leda till att fler medborgare fick den politik de önskade (och sannolikt till att kommunerna skulle drivas mer effektivt) skulle det inte gynna de politiker som styr idag.  De har ju lyckas ta sig fram i en viss politisk miljö och kommunal kontext och de egenskaper som varit framgångsrika där behöver inte alls vara det i en annan. 

För den enskilde politikern kan det vara att föredra att styra varannan eller var tredje gång i en stor kommun framför att göra det hela tiden i en liten. Det finns ett samband mellan kommunernas storlek och exempelvis arvoden till kommunalråd. Om man bara ser till privatekonomi är det bättre att vara oppositionsråd i Stockholms stad än kommunstyrelsens ordförande i Nordanstig. Större kommuner ger också nästan alltid fler arvoderade poster, och för enskilda politiker ofta bättre karriärvägar till uppdrag i riksdagen eller regeringen. Sådant spelar självklart roll för en karriärpolitiker men är knappast något som väljarna efterfrågar. 

Dessa faktorer behöver inte i varje enskilt fall förklara varför kommuner inte delas – däremot varför det inte är vanligare. Väljarna och kommunpolitikerna har ofta motsatta intressen – även när det vid en första anblick ser ut som om alla skulle tjäna på det.