Bara robotar delar lika
Av allt som har hittats på för att jävlas med familjer är det allra värsta förmodligen tanken att man ska dela föräldraledighet och hushållsarbete lika. Att dela lika har inget att göra med att leva ett gott liv utan är enbart ägnat att göra familjer till statistiska redskap. Ändå skäms många som inte lyckas.
Att vänta ut skeenden ligger knappast i aktivismens natur. Det finns dock goda skäl att tro att utvecklingen på egen hand fortsätter mot likadelning, i vart fall på det mest prestigefyllda området: föräldraledigheten. Enligt Försäkringskassan tog mammorna ut 99,5 procent av alla dagar 1974 när föräldraförsäkringen infördes. 2017 hade pappornas uttag ökat till cirka 25 procent. 2018 var det uppe i 29,3 procent. Ökningen är markant och speglar förstås att dagens nyblivna föräldrar har växt upp i ett klimat där det är självklart att både män och kvinnor ska stanna hemma med barnen. Men det är stor skillnad på statistik på gruppnivå och enskilda människors liv.
När jag var liten skämtades det ofta om medelsvensken och om det absurda i att vara denna person: 2,1 barn, radhus med 3,4 rum etcetera. Nu förväntas vi försöka leva på det viset. För att det ska efterlevas har vi har alla utsetts till politiska kommissarier med makt att skicka varandra till ett mentalt Gulag.
Varje sund människa förstår att i en hälsosam relation betraktas båda parter som jämbördiga och med likvärdig rätt till ett tillfredsställande liv. Att inte ta hänsyn till att vi alla har olika förutsättningar både till person och situation är vanvettigt. Ändå fortsätter många experter att med en dåres envishet hävda att vi måste dela exakt lika på varje liten syssla.
Det värsta är att det inte har något med jämställdhet att göra, det är bara en masturbatorisk övning i statistik.
När författarna till boken Skriet från kärnfamiljen, Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe, intervjuades i Aftonbladet var det just detta som förmedlades. I stället för att ta vara på varandras olikheter och styrkor ska dessa bekämpas och slipas bort:
Det gäller att programmera om hjärnan, inte bara era egna utan även hos förskolepersonalen, barnen och cheferna på era arbeten: ”Ni är lika viktiga som föräldrar, och ni är lika viktiga på era jobb”. Efter ett tag kommer det bli naturligt att man slentrianmässigt inte ringer till mamman om barnet blivit sjukt på förskolan.
Vilket nonsens. Jag och min sambo har förmånen att ha fått förskoleplats för vår dotter bara ett stenkast hemifrån. Hon är under två år och kan gå hela vägen om hon skulle vara på det humöret. Jag har en flexibel arbetsdag och jobbar hemifrån medan min sambo stretar på i den kommunala förvaltningen. I vilken värld kan det finnas något intresse av att hon ska tvingas lämna sin arbetsplats och fara tvärs över stan varannan gång vår dotter inte tillräckligt bra för att vara kvar på förskolan? Och vem är det som ska tjäna på att vi tvångsmässigt ska stå vid spisen varannan kväll?
Efter att jag flyttade hemifrån är det egentligen ingen som har brytt sig särskilt mycket hur mycket jag dammsuger, diskar eller ens hur ofta jag lagar mat. Under mina studentår i Uppsala förvissade sig farmor om jag åt åtminstone ett varmt mål mat om dagen. Det är nog allt. Men i samma sekund som jag blev förälder blev det också comme-il-faut för alla från gamla vänner till förbipasserande att förhöra sig om hur, när och framför allt av vem hushållssysslorna utförs.
Att människor har olika uppfattningar om hur saker och ting skulle vara i en perfekt värld är knappast märkligt. Men steget till att försöka leva ut dessa utopiska drömmar genom sin omvärld har blivit oroväckande litet. Vad som än ligger bakom handlar det om en kraft med stor potens. Det krävs en del för att man ska titta på en annan människa och känna att nu jävlar ska jag styra upp den här katastrofen.
Om jämställdhet är att dela lika så är jämställdhet inget att ha.
Låt oss också vara ärliga med en sak: Om du försöker tala om hur en familj ska organisera sitt liv utan att vara ombedd och utan att vara orolig för att någon faktiskt far illa – nej, en vag oro för faran att växa upp i ett mindre än 100 procent jämställt hem räcker inte – så beter du dig som en skitstövel. Att det finns människor som beter sig så här mot sina påstådda vänner är ett mysterium. Som om det inte vore jobbigt nog att få ihop barn, relation, arbete och Gud vet allt.
Jag har ofta tänkt att ingen bryr sig om dessa de moderna religionssubstitutens missionärer. På alltifrån språkträffar och öppna förskolor till middagar med vänner och löst bekanta har jag dock insett att många upplever en oerhörd skam för att de inte lyckas inordna sina liv efter denna fyrkantiga mall.
Att dela lika är lika praktiskt som att sova uppspikad på ett kors. Vilken normalt funtad människa skulle någonsin komma på tanken att bry sig om att båda föräldrarna i en familj ska diska, laga mat, serva bilen, köpa nya kläder, lappa gamla kläder, planera födelsedagskalas och så vidare i exakt samma utsträckning? Det värsta är att det inte har något med jämställdhet att göra, det är bara en masturbatorisk övning i statistik. Möjligen kan det passa för robotar vars personlighet eller brist därpå är möjlig att reglera genom programmering. Nackdelen är väl att robotar varken fortplantar sig eller traditionellt har något behov av dammsugning.
Om jämställdhet är att dela lika så är jämställdhet inget att ha. Och du ska inte skämmas för att tala om för dem som kommer för att göra veckans husförhör att du lever ditt liv och inte bryr dig om vad det gör med statistiken. Det är helt enkelt inte ditt ansvar.