Balansgången för en borgerlig justitieminister

Efter en höst och vinter som dominerats av diskussionen om svikna vallöften, i vilken regeringen intagit en oroväckande låg profil givet det höga tonläget i valrörelsen, tillsattes förra veckan de utlovade utredningarna om visitationszoner och anonyma vittnen. Det är mycket välkommet då regeringens främsta uppgift är att återupprätta statens auktoritet och kärnfunktioner. 

Utredarens slutsatser och implementeringen av eventuella lagändringar kommer att dröja till slutet av mandatperioden, och under tiden talar det mesta för att blodiga gängkonflikter som färgat det gångna året kommer att fortsätta sprida skräck. 

Men just för att det rör sig om tidskrävande processer och komplex materia är det centralt att utredningsarbetet skyndsamt påbörjas. Ty är det något som den här regeringen kommer att utvärderas på så är det hur väl den lyckas trycka tillbaka det grova våldet. Att denna process inte låter sig göras i en handvändning står nog klart för de flesta, men riktningen och ambitionen får det inte råda några tvivel om. 

Socialdemokraterna, som skulle vända på varenda sten för att komma åt våldet, motsätter sig som av en händelse de föreslagna åtgärderna. Också bland jurister och poliser finns det de, inte sällan ideologiskt präglade, som ifrågasätter åtgärdernas effektivitet. Och kanske är det så att kritikerna får rätt, det lär framtiden utvisa. Det centrala är den cocktail av, för Sverige tidigare oprövade, åtgärder som sammantaget kan kyla ner våldsspiralen och minska incitamenten att välja kriminaliteten som försörjning. 

Acceptansen för visitering är sannolikt extra stor bland skötsamma ungdomar som annars inte vågar röra sig fritt i det egna bostadsområdet.

Men, invänder kritikerna, hur påverkas rättssäkerheten av anonyma vittnen vars utsagor därtill ges lägre bevisvärde? Hur påverkas skötsamma ungdomar i förorter av att riskera att bli föremål för en polisvisitation? Det är invändningar som ska tas på allvar, även om man likväl kan argumentera för att acceptansen för visitering sannolikt är extra stor just bland skötsamma ungdomar som annars inte vågar röra sig fritt i det egna bostadsområdet, eller för att alla vittnesmål är bättre än det fåtal som kommer in i dag – något som bidrar till att antalet uppklarade brott förblir så låg. 

Hur väl åtgärderna faller ut är därmed ytterst en fråga om utformning, tillämpning och om vilka kompensatoriska åtgärder som parallellt införs för att balansera de ingrepp som görs. Exempelvis skulle oberoende instanser kunna instiftas med uppdrag att i efterhand granska Polisens och andra brottsbekämpande myndigheters bedömningar. 

Med detta sagt, så gör man klokt i att, som justitieminister Gunnar Strömmer (M) gjort, erkänna och adressera den potentiella intressekonflikt som finns inbyggd i kriminalpolitiken; effektiv brottsbekämpning behöver alltid vägas mot rättssäkerhet i form av personlig integritet och andra individuella rättigheter. Det våldsmonopol som staten besitter ska i en rättsstat utövas under lagarna och inte missbrukas. Dessa två intressen behöver ständigt vägas mot varandra, och kalibreras mot den verklighet som råder. 

Det är den faktiska brottsligheten som till syvende og sidst måste avgöra avvägningen mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet.

 I praktiken innebär det att nya förhållanden, som en eskalerande kriminalitet av grovt slag, ställer krav på anpassade verktyg för rättsapparaten. Det är alltså den faktiska brottsligheten som till syvende og sidst måste avgöra avvägningen mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. I dagens läge, när det skjuts fler i Södertälje än i London, är det därför rimligt att en förskjutning mellan de två intressena till förmån för just brottsbekämpningen kommer på plats. Med andra ord, ju allvarligare hot mot medborgarna som kriminaliteten utgör, desto mer befogat med tuffare åtgärder, vars bieffekter dessvärre också kan innebära inskränkningar av medborgarnas integritet. 

Kan en liberal verkligen argumentera såhär? Tveklöst! En förutsättning för det fria samhället är att staten kan garantera sina medborgare trygghet. Därför behöver staten vara stark i detta hänseende. Misslyckas den med det kommer andra, mindre demokratiskt sinnade krafter att försöka fylla det maktvakuum som uppstår, vilket i sin tur kommer att ge upphov till parallell rättsskipning och rädsla för att stöta sig med de grupperingar som gör anspråk på makten. 

Samtidigt bör ett varningens finger höjas: För inte minst Moderaternas trovärdighet, som varandes ett parti som står på individens, frihetens och rättssäkerhetens sida, är det av stor vikt att åtgärder som inskränker individens personliga integritet återkommande ses över och utvärderas mot samhällsutvecklingen. Detta för att säkerställa att åtgärderna alltid är proportionerliga och ändamålsenliga. Så snart staten får kontroll över situationen, och de preventiva åtgärderna som också vidtagits parallellt med skärpningarna ger effekt, bör politiken således alltid sträva efter att minska statens befogenheter och inskränkningar gentemot enskilda. 

Det är en balansakt som heter duga, men om inte en borgerlig regering med god förståelse för kriminalpolitikens inneboende intressekonflikt, kan vända utvecklingen – vem ska då klara det?